en dålig mammas bekännelser

Vi avslutar dagen med ännu ett utbrott. Kuddar och madrasser flyger och barnet skriker så intensivt i en halvtimme att jag tror hen ska tappa andan.

- Barn går ju igenom olika faser, kika gärna lite på 1177, det kan kännas skönt att läsa där och se att man faktiskt känner igen en hel del. Ni är inte ensamma!
- Nu låter det som att ni är bra på att förbereda och det är ju bra. Ibland kan det vara minst lika viktigt det man gör efteråt, det här med att berömma och bekräfta det positiva. Har ni läst "Fem gånger mer kärlek"?
- Men har ni tänkt på hur jobbigt det måste vara för barnet?

Jag antar att felet var mitt även den här gången. Vi hade precis haft en mysig stund vid läggningen och pratat om lakritshalstabletterna vi ska smaka imorgon när hen ville veta vad mer vi skulle göra imorgon. Eftersom vi lärt oss att det är viktigt med struktur och förberedelse om vad som ska hända så berättade jag, fastän jag samtidigt tänkte att hen kanske egentligen var för trött. Informationen om att vi inte ska vara hemma hela dagen blev alldeles för mycket att hantera och tröttheten gjorde utbrottet större än vanligt.

- Anknytningsmönstret kan ibland visa sig som beteendestörningar hos barnet. Den otrygga-ambivalenta anknytningen liknar t.ex. ADHD eftersom barnet bl.a. ter sig väldigt känslostyrd men det handlar om att barnet bär med sig erfarenhet av att ibland bli omhändertagen och ibland bli avvisad när de söker hjälp och tröst.

- Det blir så fel när vi gör felaktiga tolkningar av det barnet signalerar. Vi lägger all skuld på barnet och ger dem i värsta fall diagnoser när det i själva verket handlar om ett symtom på något som är fel i familjesystemet, till exempel att det förekommer våld eller missbruk. Barn är framförallt symtombärare. 

Jag gick ifrån en stund för att andas. Bilderna från alla dessa vardagliga situationer flimrade förbi; morgnarna, skolvägran som ibland tar sig uttryck med inlåsningar på toaletten och rymningar, de uttalade dödshoten och hatet mot syskonet, hur ett ord eller en oförutsedd händelse kan vända upp och ner på en hel förmiddag, ångesten och oron över att inte riktigt förstå sociala samspel, tröttheten och de tillhörande utbrotten som gjort att vi fått lämna många sociala tillställningar, och alla kalas och aktiviteter vi uppmuntrar till så vi nästan mår illa men som hen ändå aldrig vill gå på.

- Ni skämmer bort barnet! 
- Va fan det är inte hen som bestämmer! 
- Ska hen alltid få som hen vill?
- Kan hen cykla än? 

- Mitt barn vågar inte leka med ditt barn, hon är rädd. 

- Var hen inte på kalaset? Stackarn....

- Tror du verkligen hen är intresserad av såna här stödbilder? Vad ska hans kompisar säga?

- Bli inte jobbskadad Veronika, sådär är det för alla föräldrar.
- Alla dessa curlingföräldrar som klemar bort sina barn, sen kommer barnen ut i samhället och klarar inte ens att knyta sina skor!

Ibland kommer jag rödgråten till jobbet efter lämningen. Det ser ju inte jättebra ut när man ska sitta i samtal med andra föräldrar som ska få gråta en skvätt för sina bekymmer. 

- Har ni testat att prata när hen lugnat ner sig? 

- Har ni testat att formulera regler tillsammans?

- Har ni testat att hen får ta ansvar för det hen river ner?

- Ibland fastnar man i såna negativa spiraler, så är det för alla. 

Då ska jag i min tur berätta för dessa föräldrar att barn är olika. Att det finns behov bakom beteenden som vi som föräldrar kan behöva vara nyfikna på för att förstå våra barn. Att man kommer långt genom att börja med att uppmärksamma det positiva och att välja sina strider. Kanske har de läst Fem gånger mer kärlek"?

- Ja det vet man ju hur det känns med barn som är ledsna när man lämnar dem på dagis, vårt barn var preciiis likadant och man satt med tårar i ögonen i bilen. Men det gäller att inte dra ut på avskedet, det gör det hela ännu svårare. Och när man ringer sen har det ju alltid gått bra! Du får tänka på det!
- Har ni testat att hens pappa lämnar? 
- Barn känner ju av föräldrarnas stress även när de inte visar den, hen känner säkert av hur du känner dig och det är därför det är så svårt att lämna. Du vet sånt går inte dölja! 
- Du kanske ska åka hemifrån innan hen vaknar så hen får en lugnare start på dagen?
- Det går mycket lättare när du inte är med. 
- Man kan fundera över dessa mammor som knyter sina barn så tätt intill sig. Är det verkligen ett behov hos barnet eller är det ett behov hos dem själva?

Det är så lustigt. Jag tycker ju att jag är en riktigt bra förälder! Jag är kreativ och tålmodig. Jag försöker oftast ta reda på vad det är när de uppvisar störande beteende och inte bara säga skärpning. Ibland har det hänt något på skolan. Ibland är de rädda för något under sängen. De anförtror mig sina största hemligheter. Jag är omsorgsfull och visar min kärlek med handlingar och ord. Jag slår knut på mig för sådant som är viktigt för dem. Men ibland är jag så otroligt trött och då orkar jag inte riktigt. Då kan jag bli så arg! Skrika och gapa och svära! En gång kastade jag en sko i väggen. Det var ju heeelt idiotiskt och jag bad naturligtvis om ursäkt direkt efteråt och tog på mig hela skulden. Tror vi konstaterade att mamma fick knäpp-ryck och att mammor kan få det men att det inte får hända så ofta.

- Barn far illa av våld och det handlar om så mycket mer än fysiskt våld. Det kan t.ex. handla om en förälder som blir arg och kommer med hot om att "nu gör du som jag säger!" till barnet, som kastar saker eller på annat sätt visar sin ilska. Visst kan man benämna det som att alla föräldrar har rätt att bli arga eller att det är någon slags fostran. Men har ni prövat att kalla det för våld? Hur många av er skulle nu säga att ni upplevt eller använt våld, upp med en hand. Barn kan inte tåla våld. Det går att minska de negativa effekterna men de far tveklöst illa.

Det värsta är att inte veta om man gör sitt barn en tjänst eller en otjänst genom att pusha. Jag väljer det jag läser om barnuppfostran med omsorg och ofta står det att man ska acceptera barnet som hen är och att det vid svårigheter är bättre att anpassa eftersom barn gör rätt om de kan och strävar efter samarbete.

- De här föräldrarna har ju svårt att se sin egen del i det hela. De förnekar och hittar på allt möjligt som att deras barn är högbegåvade eller har diagnoser istället för att se till sig själva och störningarna i familjesystemet.

Men jag märker ju att jag gör annorlunda. Jag gör dealer med mitt barn av slaget "då bestämmer vi att du säger fan och jävlar istället för jag ska döda dig". Och när konsekvent föräldraskap och belöningar diskuteras och folk tävlar i att låta mest pedagogiska, då förklarar jag att mitt inlägg är att jag ibland ger mitt barn något eller gör nåt hen inte alls förväntar sig för att avleda ett utbrott. Att säga "vill du ha en kola?" till en person som är arg är ett fantastiskt sätt att skifta fokus! Och det gör det dessutom mycket bättre för barnet att avleda ett utbrott som i bästa fall tar massor av kraft i anspråk, i sämsta fall skapar ångest. För det ger jag gladeligen en godisbit på en torsdag.  

- Barn är giriga, ger man dem lillfingret tar de hela handen.

- Barn är egoister, de kan bara se sina egna behov!

- Det gäller att vara konsekvent annars lär sig barnet att det kan tjata till sig saker. 

- Det gäller att tidigt lära barnen att ta instruktioner från vuxna och ta konsekvenserna av sitt handlande, hur skulle de annars klara av vuxenlivet sen?

Mitt barn är verkligen världens finaste. Biter ihop och inrutar sig i det som krävs så fort vi föräldrar försvunnit. Jag vet att det kräver massor av energi. Hen vågar reagerar på orättvisor och elakheter och säga ifrån. Hen kan sitta i timmar och koncentrera sig på något hen tycker om. Hen får tårar i ögonen när någon han älskar är ledsen. Hen kommer alltid med egna förslag på lösningar. Hen kan sätta ord på hur hen känner. Hen har en fantastisk humor och är världens bästa kamrat. Förlåt mamma men jag blev bara så besviken. Jag älskar dig. Kan vi inte ha en mysdag, jag är så trött och det har varit så mycket i skolan. Jag ska uppfinna en förkylningstermometer! Varför heter det Småland när det är så stort? Men enligt omvärlden är hen visst bara bortskämd. Och jag är världens sämsta curlingförälder.

Källa: Vänner, familj samt diverse kollegor, handledare och högutbildade föreläsare jag hört genom åren, alla med fokus på barn och familj.

en bikt

Eftersom jag ändå inte har några läsare längre till min dåligt underhållna blogg vågar jag ta ut svängarna och använda den till exakt det jag behöver just nu. Att bikta mig.

Vet ni en hemsk känsla? 

En hemsk känsla är att sitta och fylla i födelsedagsinbjudningar till Theos kalas med en oro över om korten är tillräckligt coola så barnen inte får anledning att säga ytterligare något elakt till honom i skolan. Samt att de inte är för vulgära och våldsamma så föräldrarna inte får anledning att förfasa sig ännu mer över den där märkliga familjepedagogen och hennes familj. 

Det var längesedan jag kände ett sånt här obehag. En känsla av att vara kritiskt granskad, att vara fel. Utböling. Mesmamma. Udda. Skrämmande. Kanske sitter det i mitt eget huvud. (Och precis där kom jag på vad jag ska säga nästa gång Theo argt säger "varför tittar alla på mig?!"- jag ska säga att nej, de tittar inte på dig de tittar på mig. Klockrent ju, bra att jag satte mig och skrev idag)! 

Jag hatar att vår pojke som kämpat så hårt för att komma in i sitt nya sammanhang ändå får höra taskiga kommentarer som gör honom otrygg i den miljö han måste vistas större delen av dagarna eftersom alla barn och vuxna ska in i the fucking fyrkant. Jag hatar att det tvingar honom att känna att han behöver sin mamma och pappa väldigt mycket mer än andra 7-åringar. Och jag hatar att det där tolkas som att jag är en mesig förälder. Titta där är den där familjepedagogen, tror hon att hon gör sitt barn en tjänst genom att följa med honom in till skolan varje dag? Varför låter hon honom inte bara gå själv? Vissa curlar verkligen sönder sina barn, hur hon kan jobba med familjer är ett mysterium. Jag har hört andra saker om henne också, man kan ju undra hur de tänker egentligen där på socialtjänsten. Andras ungar kan fara illa men de mjäkar med sina egna. Sen hörde jag att hennes barn fått se på Star Wars-filmerna också, de riktiga! Inte konstigt han är rädd pojken, han är ju alldeles för liten för sådant. 

Jag klamrar mig fast vid att jag ju faktiskt känner Tord nu, han känner ganska många i byn och jag tror vi är vänner. Han kanske kan lägga in ett gott ord för mig om någon börjar prata och spekulera? Och familjen Lundström verkar gilla oss, eller i alla fall Jonas. Till deras pojk kände jag att jag kunde skicka vilket födelsedagskort som helst, de kommer inte bry sig om ytan utan bara bli glada. Men många vet jag inte vad de kommer tycka. En i klassen har redan deklarerat att han minsann inte kommer komma på Theos kalas. "Men du skiter ju ändå i om en sådan idiot kommer på ditt kalas". Kan ju inte familjepedagogen säga till sin son. Eller kan hon? 

Snart kommer jag i alla fall kunna säga vad jag vill offentligt, tycka vad jag vill, ha på mig vad jag vill och vara otrevlig när jag vill. Jag måste säga att jag ser fram emot det. Mycket. Min chef är inte glad åt att jag är på väg bort från klientarbete och jag måste säga att stämningen i arbetsgruppen också var lite lustig idag. Sviker jag på något sätt? Ska jag känna mig taskig? Misslyckad? Nä. Det räcker nog med de känslorna tillräckligt som det är.

du vet att du är småbarnsförälder när...

... pincetten som använts för att förfina dina ögonbryn förflyttas från sminkväskan till den stora medicinnecessären för att där agera fästing- och spetborttagare.

... du packar en medicinnecessär.

att se ur ett barns ögon

Vi är många här i världen som hävdar att vi har ett "barnperspektiv" men jag undrar om det verkligen är möjligt. Jag blir snarare nästa skrämd av allt jag inte förstår. Som när Liv, efter att vi burit in henne till hennes egen säng säkert ett hundratal gånger efter att hon somnat i vår, frågar:

- Hur kommer jag till min säng mamma? 

Hon hade trott att det var spöken som tog henne dit. Ja, hur skulle hon kunna veta? Hur skulle jag kunna veta att jag borde förklara det? Borde jag ha förstått när hon gång på gång hävdade att det fanns spöken utanför sovrumsfönstret?

Jag tänker också på sekvensen i den bok jag läste nyligen där en pappa hade blivit arg på sitt barn och därefter i sin stress på väg till dagis trillat på en isfläck och tappat barnet. Barnet, som lång tid senare refererade till händelsen som "den gången du blev arg och kastade mig". För så var det ur barnets perspektiv.

Att vara förälder är verkligen det mest utvecklande man kan utsätta sig för. Men det är det läskigaste också.

Söndag 18/10

Vi har alla våra brännpunkter.

Jag har till exempel insett att jag är ganska tolerant och förstående gentemot dem som inte så många andra är toleranta emot; missbrukarna, de utslagna, tiggarna, de utbrända, de jobbiga ungarna. Men på de "vanliga" svennebananerna har jag extremt höga krav. Och när jag läser SvD:s artikelserie om mammor som ångrar sitt föräldraskap då blir jag faktiskt rentav arg.

Jag har ganska stor, för att inte säga mycket stor, förståelse för småbarnslivets svårigheter. Jag har stor förståelse för den psykiska belastning det medför på dig som person och på parrelationen. Jag har stor förståelse för omställningen och svårigheten att hitta sitt nya sammanhang. ´

Jag har väl egentligen också förståelse för att man som vuxen kan fastna självdestruktiva tankebanor av slaget "det var bättre förr".

Men.

Jag har NOLL förståelse för att man som vuxen ser detta som ett slags status-quo-tillstånd och nöjer sig med att så här blev visst livet, och istället för att hantera det eller göra det bästa av det pladdrar jag på i tidningar om hur jobbigt det blev att bli förälder, att bli ofri, få mindre tid att vara kreativ och tvingas ha konflikter med min partner om ansvar. För mig är detta inte alls det "barn eller inte" som reportageskaparna försöker få det till, det handlar snarare om en grupp människor som inte alls har bearbetat omställningen det är att få barn. Som inte kunnat hitta sig själva i sitt nya sammanhang. Det är i mitt tycke ganska depressiva drag som tittar fram och den fråga som kvarstår som ett stort frågetecken är varför går ni inte i terapi istället för att skriva till tidningen om hur illa ni tycker om att bli föräldrar? Varför anses det ok att tillåtas vara en sådan förälder? Så ok att vi ska prata om det som "normalt" i en av Sveriges största dagstidningar?

Barn är människor. Människor som är otroligt beroende av sitt sammanhang för hela sin fortsatta utveckling. Som präglas av det bemötande de får. Som kort sagt påverkas ganska mycket av att leva med föräldrar som inte mår riktigt bra, som är bittra för att de finns till. Det är i mitt tycke mycket allvarligt! Jag tycker inte vi ska göra storstadsfokuserade reportage om detta fenomen. Jag tycker vi ska ta upp bekymret att så många vuxna inte hittar rätt i sina nya roller som föräldrar. Varför är det så? Vad står det för egentligen? Barn har man för livet. Ska alla dessa föräldrar gå genom livet och vara bittra för att de skaffade barn? Det är så otroligt sorgligt.

Vi människor har förmåga att hantera många svåra situationer i livet. Vi kan förlora jobbet, förlora vänner och familj, bli sjuka osv. Vi får i dessa fall lära oss hantera de svårigheter vi ställs inför. Vi kan inte välja. Och vet ni, när vi väl skaffat barn kan vi inte välja det heller. Vi måste jobba för att finna acceptans istället för att prata skit om våra ungar i pressen.

barn

Herregud vad jag älskar att vara mamma till de här två!

Björn Afzelius & Globetrotters – Ikaros

helgens tre

Alla mina vänner på Facebook verkar ha fått dille på det här med att lista tre positiva (eller negativa) saker och jag tänker i vanlig ordning stjäla konceptet och istället för dagens tre bästa skriva ironiserande om hur dålig jag är för att ni andra ska få känna er lite bättre. Är ni med?

Helgens bästa:

1) Vi behövde iallafall inte åka till akuten med Livs allergiska reaktion på insektsbettet som gjorde att hon såg ut att ha en obehandlad svår ögoninflammation alternativt ha blivit misshandlad i ansiktet.

2) Det var skönt att jag inte var ensam med barnen när jag gick med på att de skulle få åka rulltrappa "just for fun" i ett köpcentrum i Kalmar (eftersom min omdömesförmåga var noll eftersom vi inte sovit natten innan pga ett insektsbett). Annars hade ju J inte kunnat komma till undsättning när han hörde en hysterisk liten person som var hans barn skrika på avstånd för att hen inte vågade åka ner (och vägrade flytta på sig för de som faktiskt vågade).

3) Jag är enormt tacksam över alla som ville hjälpa till och leta efter Theo när han kom bort idag och jag är evinnerligt tacksam att han kom hem! Tack alla!

galningarna som lockar

Äntligen tystnade mammorna i gruppen "Nära föräldraskap". De har väl gått och lagt sig. Klockan är 22:30 en lördag och om man dessutom envisas med att samsova med sina barn och amma dem upp till två års ålder som mammorna i den här gruppen blir det ju inte många timmars sömn per natt. Så jag antar att det är natt för dem senast kl. 22. Eller kanske till och med 21, helg som vardag.

Jag vet ännu inte vad jag ska tycka om mitt deltagande i denna facebookgrupp. Å ena sidan är det jätteintressanta diskussioner och en hel del kloka tankar och idéer på alternativa sätt att lösa kluriga barnuppfostringsfrågor. Förvånansvärt många! Och eftersom att diskutera föräldraskap redan är allt jag gör på all min tid, fritid som arbete, så ger det ett mycket stimulerande input. Att problematisera värderingar kring föräldraskap, låter det inte som precis allt du drömde om när du var 15? 

Å andra sidan - nötterna. De präktiga. De korkade. De som nyss lärt sig giraffspråket och använder det på främlingar på ett kränkande sätt. De som inte kan hantera diskussioner i skrift utan att gå över gränsen och bli otrevliga (ofta i kombination med särskrivningar och att inte använda sig av varken komma eller punkt). De som gör att jag inte vet huruvida jag bara ska drämma huvudet i väggen direkt eller vänta och känna hur all min tro på mina medmänniskor rinner ut ur min kropp och fyller mig med en känsla av hopplöshet. Det är alltså dessa människor som ska vara med och besluta om hur världen ska styras? So help me God. Fast jag tycker ju synd om dem också, det är det som är mitt problem. Jag ser hur de går i försvar, trasslar in sig, har blinda fläckar. Det blir så genant. Det händer säkert mig också ganska ofta och då kanske det sitter en liten soctant någonstans och tycker synd om mig. 

Undrar vad morgondagen har att bjuda för diskussioner och puckon? Vi får se om jag orkar ta reda på det.

insikt om tidigare inlägg

Jag är så trög.

Det är klart att jag inte skulle orka vara ensam ansvarig om barnen och markservicen hela tiden så att min man skulle kunna snickra. Särskilt inte de dagar då jag suttit upptagen i samtal på jobbet i nio timmar och är blott en liten våt fläck när jag kommer hem.

Jag vet inte hur jag tänkte.

att utmana sina roller och hamna i ett delikat tankedilemma

Den här helgen har vi i vår familj provat på något nytt. Vi har provat det där "en (kvinnan)-sköter-markservice-medans-den-andre (mannen)-gör-något-praktiskt-på-huset". Vi körde light-versionen eftersom svärföräldrarna varit här också. Därmed gäller denna utvärdering light-versionen. (Thank God, för det innebar att samtliga i familjen fick sällskap samtidigt som vi fick SÅ mycket mer gjort). Några slutsatser:

1) Det har varit en ENORM lättnad för mitt sinne att veta exakt vad som är min uppgift! Inget "jag-ska-bara-göra-något-för-min-egen-skull-trams" som sedan ställer till det med tidsplaneringen eller orsakar förhandlingar med partnern. Bara matlagning och barnfokus och facebook förstås, något måste man ju ändå få unna sig.
2) Att helt fokusera på sin uppgift, dvs. matlagning och barnen, har också gjort att jag känt mig närmre barnen. Haft mer tålamod. Intresserat mig mer för det de gjort. Detta skaver lite. Varför väljer jag att inte ha det så varje dag? Är jag i så fasansfullt stort behov av egentid när barnen är vakna? Svaret på den frågan är nej.
3) Saker blev gjorda och det har varit SÅ skönt att se! Här måste jag dock också lägga in reservationen om light-versionen. Det blir saker gjorda när 2-3 vuxna människor får tid att göra dem. Kanske inte lika mycket blir gjort när 1 vuxen åtar sig samma sak.
4) Jag har haft ganska så tråkigt. Det är svårt att få till något mer rejält med barnen när man själv är ansvarig för den regelrätta markservicen och ska kunna erbjuda mat på relativt fasta tider till hungriga arbetare.
5) Jag ville SÅ jävla gärna spika och lära mig något nytt. Fast om jag ska rannsaka mig själv, vill jag det hellre än att känna mig så nära barnen som jag gjort i helgen?

Det här är verkligen ett otroligt spännande och nyttigt experiment och jag känner att jag nu bättre förstår vilka fördelar det genererar att dela upp sig, innan såg jag bara nackdelar.

Är jag utesluten ur det feministiska samfundet nu?

något från hjärtat

Jag postade det här inlägget för en tid sedan men tog ganska omgående bort det då jag kände att det var ganska personligt. Jag var dessutom rädd att människor som står mig nära skulle ta illa upp och se det som en slags anklagelse mot dem om att de borde ha sett eller borde ha hjälpt. För det är verkligen inte en anklagelse! Ansvaret för att tala om och be om hjälp ligger i väldigt hög grad hos oss själva, det vet vi väl alla som försökt hjälpa någon som, liksom jag, sätter på sig en teflonutrustning och kör i 170. Dessutom mår man faktiskt inte dåligt hela tiden och därför är det jättesvårt att upptäcka. Jag har nu ändå bestämt mig för att posta inlägget igen med detta tillägg för det är en viktig historia i mitt liv. Så här kommer det igen, något från hjärtat:

Jag läser att Underbara Clara ska få barn och inser att jag kommer vara tvungen att sluta läsa hennes blogg. Jag kommer nämligen inte orka med att se hur hon som nybliven tvåbarnsmamma kommer trippa vidare i ett perfekt liv. Sköta alla åtaganden, orka pyssla, ha ett stylat genomtänkt hem, laga egen barnmat, leta rätt på enbart plastfria leksaker, göra i ordning perfekta barnrum osv. osv. Och med detta menar jag givetvis inte att det är något fel på Underbara Clara (!), det är fel på mig.

Det blev fel på mig efter min förra graviditet. Fast ingen märkte och så länge jag valde att inget säga så förblev det så. Det var dumt och det är först nu jag insett hur dåligt jag verkligen mådde. Att stånga huvudet blodig under sin graviditet när det dessutom finns ett annat barn som vill ha uppmärksamhet är aldrig bra. Förutsättningarna för att det ska bli bra när barnet sen är fött blir ganska dåliga. Jag gjorde en rad konstiga men i stunden logiska val (sova så fort jag fick en stund över på bekostnad av allt förutom barnen, inte berätta hur jag mådde för någon osv). Jag blev ganska deprimerad men naturligtvis med en glättig fasad. Lyckligtvis har den här tiden gett mig insikter som jag kommer bära med mig hela livet. Exempelvis att ingen vet hur du har det om du inte själv berättar (och i fallet när jag satt på BVC med alldeles för höga siffror på depressionstestet så förstår de inte ens när du faktiskt berättar).

Eller jo, det fanns ju någon som berättade för omgivningen hur läget var. Det var lille Theo. Han signalerade på de sätt han kunde att det var något som var fel. Att han hade en mamma som inom hemmets fyra väggar mest orkade gråta. Jag och typ alla avfärdade hans beteende som avundsjuka. Vet ni vad man ska göra med sådana barn enligt vissa? Man ska ignorera deras taskiga beteende och stärka enbart det positiva. Man ska ge dem konsekvenser. Man ska manipulera dem med belöningar för att få önskade effekter. Vad som helst bara det där besvärliga beteendet hos barnet går över.
Det är K.A.T.A.S.T.R.O.F. Barn vill något med sina beteenden och det är i frågan vad beteendet står för som vi kommer finna ett svar och en lösning, det är numera min absoluta övertygelse.

Så ja, det var ganska illa men det gick över. Och idag står jag här med ett sår som inte har riktigt läkt. Det är ingens fel och jag klandrar inga andra välmående familjer, det är inte det. Men ni måste förstå att det är jobbigt att se de där till synes perfekta familjeliven där tre precis blivit fyra eller för all del där fyra precis blivit fem för det får mig att känna mig bestulen på en tid som jag borde ha fått ha med mina barn. Som vi borde fått ha som familj. Och tills såret har läkt tillräckligt mycket så måste jag nonchalera Underbara Clara och allt annat som liknar det perfekta familjelivet med en liten nyfödd. (Jag vet att perfektion inte existerar men eftersom jag inte hinner träffa folk IRL hela tiden och därmed få mer sanna bilder av verkligheten så är jag utelämnad till perfekta bilder på nätet).

Men ska jag vara ärlig så känns det ju knappast bättre att se de föräldrarna och barnen som är där vi var, det känns nästan sämre. För jag ser dem också. Jag ser dem på HM, jag ser dem på Maxi, mammorna med sina tomma blickar och sin enorma trötthet, barnen som inte får den uppmärksamhet de behöver och därför gör mer och mer väsen av sig och papporna som är oumbärliga. Det är något i mig som går sönder för jag vill egentligen fråga mammorna "Ser någon dig? Du har väl berättat? Du måste ta ansvar för att inte känna dig så ensam och värdelös!"

Jag gör aldrig det. Men jag kanske borde, nästa gång.

samtal

Häromdagen testade jag att berätta något för mina barn istället för att bara ställa massa frågor efter dagens slut. "Hur var det på förskolan?" "Vem lekte du med?" "Var det roligt?" fick ersättas av något spontant. Jag inbillar mig att genom att vända på det lite så lär jag dem någon slags ömsesidighet, att ett samtal inte bara innebär att vuxna ställer frågor. Säga vad man vill om det men jag fick faktiskt veta något mina frågor aldrig hade fångat:

- Idag träffade jag Dantes mamma! Vi åt lunch ihop.
- Satt hon bredvid dig då?
- Nä hon satt mittemot mig.
- Jag sitter jämte Isak på förskolan. Jag tycker om Isak. 
- Jaha! Ja jag har sett att han tycker om dig också, såg du hur glad han blev när du kom idag?
- Mmm säger Theo lyckligt.

Så himla härligt på något sätt att få till ett samtal efter förskolan istället för en frågestund! Jag tror jag måste prova igen.

att inte åka på knullresa till Berlin

Sedan vi fick barn har jag gått runt och trott att jag är en person som måste göra prettiga saker för att ha roligt. Som inte får ut något av hotellvistelser i Borås eller en charterresa för "då kvittar det ju vilket jävla land man åker till, allt ser ju ändå precis likadant ut kring hotellkomplexet". Att vi inte rest nånstans utanför Sveriges gränser med barnen har jag skyllt på pengar och det är väl förvisso delvis sant eftersom vi knappast är en familj som någonsin kommer ha resurser att resa runt i någon större omfattning men det är inte hela sanningen. 

När jag nu satte mig ner för att kolla lite på den där resan till Berlin som vi pratat om att göra bara jag och J så blir känslan inte alls som jag har tänkt mig. Jag blir låg. För jag märker att jag vill inte det här, inte alls. Bara all research jag skulle behöva göra inför en plats jag aldrig varit på står mig upp i halsen. 

För att resa någonstans ett par tre dagar från Vetlanda krävs en tidig avfärd och en sen hemkomst till och från aktuell flygplats, vi snackar bortlämnade barn i fem (5!) nätter. Vi snackar 8000-10 000 spänn (om man inte väljer sunkhotell och sunkmat) som enligt principen om "samma sparkassa till allting" kommer drabba vår semesterkassa i sommar och därmed semestern tillsammans med barnen. Och det är främst här skon klämmer. Att vi tar pengar från ett altanbygge eller en ny toa för att skapa fina minnen tillsammans det är en sak. Men vill jag verkligen åka iväg på en rolig resa och lämna halva familjen hemma? Lämna dem utanför dessa fina minnen? Både Theo och Liv älskar att bada, de älskar semester och hur tillgängliga deras föräldrar då är, vore det inte rimligt att de fick följa med och att vi gjorde detta tillsammans? 

Det är en insikt för mig, här har jag gått och tänkt att jag och J måste åka till Berlin eller annan valfri tuff plats för att nuppa och sova, men varför då? En vistelse på ett närliggande hotell eller SPA räcker gott och väl för detta ändamål och då slipper vi dessutom allt kringarbete som suger musten ur mig innan det ens har börjat! Om det är miljöombyte vi efterfrågar däremot och vi behöver ta oss utanför landets gränser, då ska såklart barnen följa med! Och med tanke på att mina och mina barns behov håller på att glida ihop till en härlig sörja som visst kallas familjeliv så börjar en otippad lust att åka på charter gro. Värme, semester, enkelhet, som mest planera för en dagsutflykt - FATTA VAD SKÖNT!

Varför har jag då inte drabbats av denna insikt tidigare kan man fråga sig och det är ju här det avslöjas, sanningen om hur tråkig och omständig jag egentligen är som människa: det har inte funnits på min karta. Eller jo, det är klart att jag har känt det sociala trycket när vänner reser och när Theo kommer hem får förskolan och säger "Selma är i Thailand". Men känslan av att verkligen vilja och längta har inte varit förankrad hos mig, i mig, den har bara varit förankrad på mig som en något obehaglig press för att kunna ha något att prata om med människor jag inte känner. Barnen har varit för små, det har känts för jobbigt, ska jag vara ärlig så har jag sedan vi blev tvåbarnsföräldrar knappt ens orkat lyfta blicken utanför den lilla begränsade comfortzone som är mitt vardagsliv. Jag har haft fullt upp att acceptera att jag nog är tråkig, att jag nog är lite svagare, lite mer osäker än alla andra eftersom jag inte kommit på tanken att göra något helt nytt tillsammans i familjen där jag eller Jonas inte i förväg har koll och vet exakt hur det går till. Men jag hör också att jag är hård mot mig själv. Det är ok att göra saker man vill när man verkligen vill dem, inte för att man känner att man "ska". Det finns något gott i att begränsa sig utifrån sin ork och hälsa, hur tråkigt det än låter. Det är ok.

Så nu har jag lagt planerna på ganska många saker på hyllan. Minsta prettovarning så måste jag ta ett varv till; vill jag verkligen det här eller vad är det som talar egentligen? Måste alla förstå mig? (Ja tydligen eftersom jag skriver det här inlägget). Vad känns bäst för mig och min familj? Blir det vila och glädje och återhämtning för oss att pressa oss till just det här? Om svaret på de sista frågorna är ja då kan vi börja planera, i annat fall inte.

Och om jag och min man behöver sova och nuppa ostört då finns det faktiskt ganska så många alternativ i allt från Mjölby till Smygehuk.

föräldraskapets dilemman eller konsten att vara både en bra och dålig mamma beroende på vem man frågar

Jag antar att det speglas ganska bra av mina tankar med tillhörande känslostormar när apotekspersonalen berättade för mig att nässpray för barn upp till 2 år ska utgå:

1) Varför??!! *rädsla*
2) Det kanske är farligt...? *oro* *dåligt samvete över att vara en usel förälder som pumpat mina barn fulla med mediciner fast jag borde förstått bättre - såna där små tål ju inte ens att ha nyköpta otvättade kläder mot sin kropp*
3) Skitsamma, jag köper upp hela lagret för annars får vi aldrig sova!! *känslan av att vara en ...... förälder (ifylles efter eget tycke och smak)*

bevara-lugn-strategi

Kämpandet med barnvagnen igår bland ett hundratal andra personer på en loppis fick mig att inse att jag faktiskt visst har en bevara-lugnet-strategi! Det slår mig ibland när jag stressar med matlagning och trötta barn, storhandlar under tidspress, lyssnar på utbrott eller bara allmänt försöker få koll på läget - jag sjunger. Och det funkar så jävla bra.

Jag som trodde att jag inte hade någon bevara-lugnet-strategi! Jag är så glad över att jag har det!

Ibland verkar det förvisso som att jag fått en knäpp när alla gapar och radion är på och jag väljer att börja sjunga. Men det är nog så att vissa saker gällande barnuppfostran ska man bara inte ifrågasätta för det är iallafall bättre än alternativet som troligen skulle vara irritation och ilska. Så sjung mina vänner, bara sjung! De här två kör jag hårt just nu:


 

hur man är en bra mamma del 1

Jag tittar på min guldlockiga son där han sitter och busar och fnissar med sin tröja med röda lejon på.

- Pruttmamma! 

Fyra år. Vilken härlig ålder. Han tycker liksom han är roligast i hela världen.

- Kissmamma! 

Vilken härlig kille! Vad det är härligt med barn!

- Knullemamma!
??!! - Vad sa du?
- Knullemamma!

Jag blir helt ställd. Min lilla puttigulleplutt! Ska han redan säga knulla?! Han är ju bara 4 år?! Vad är det med dagis nuförtiden! Ska jag ignorera det? Vart har han lärt sig det? Vi är förvisso inte kända för att prata som att små rosa bomullsmoln far ut genom munnen men knulla är knappast ett vanligt förekommande vokabulär vid middagsbordet. Jag tror faktiskt aldrig han hört någon här hemma säga det, mitt RFSU-engagemang till trots.

När den sista tanken kommer som lyder något i stil med tänk om han säger det i andra sammanhang än hemma? Typ hos svärföräldrarna eller på kyrkans öppna förskola?? Folk kommer ju tro att vi är världens sämsta föräldrar!! så tar jag snabbt beslutet att agera och plötsligt har det där

- Vart har du hört det ordet, vet du vad det betyder? Det är fult, som fan och jävlar, och du vet ju vad som händer när man säger det, då får man avdrag på sitt lördagsgodis! smitit ur munnen och så var det bra med det.

Så det är det som händer när pedagogik ställs mot den egna stoltheten. Bara så ni vet.

(Och ni kan också veta att den enda som brukar få göra avdrag på sitt lördagsgodis, det är jag...).

ännu icke infriade förväntningar

Det här med att jobba deltid har hittills inte riktigt varit som jag förväntade mig. Jag har varit ledig sammanlagt tre tisdagar och den första tisdagen tog jag med barnen till jobbet för ett nödvändigt arbetsmöte. Den andra tisdagen jobbade jag halvdag pga. en obligatorisk utbildning och därefter uträttade vi diverse ärenden. Den här tredje tisdagen började väl egentligen igår när jag kom hem från jobbet klockan sex och var tokspeedad eftersom jag har alldeles för mycket att göra på mina numera fyra arbetsdagar. Jag har inte sovit nånting inatt för när jag väl kunde ha sovit mellan pauserna av hostande och gråt från min dotter då låg jag och stirrade i taket. Men jag vet hur det är, sömnen går inte att göra så mycket åt när man har småbarn och jag får nog vara tacksam om vi lyckas pricka in några sömnnätter som sammanfaller med de lediga dagarna. Jag vill nämligen vara på min absoluta topp just de här dagarna. Mata ankor, fika, leka, spela spel, träffa kompisar, vara glad och kanske slänga in några maskiner tvätt för att underlätta kommande dagar.

Jag tittar på min son mitt i morgonstöket med mina rödsprängda ögon.

- Mamma jag vill ha en lillebror också! säger han.

Over and out.

att inte kunna skilja på dig och mig

Det haglar av nyblivna föräldrar på min facebook just nu och jag märker att jag känner mig lite avtrubbad. Borde jag inte känna mer? Gilla mer? Kommentera mer? Istället blir jag nästan lite trött. Avundsjuk kanske eftersom den där första-barnet-fasen är så längesedan och jag kan känna lite sorg över att det var en once-in-a-lifetime-grej som nu är över. Eller kanske avundsjuk på de som fått andra barnet och verkar tycka det är så enkelt och lätt och inte alls har några krämpor eller extrakilon kvar och vars förstabarn inte alls verkar avundsjukt på den nya utan tar allt med ro, så var det verkligen inte för oss. Men också - trött.

Visst är det tråkig?

Bebisar. Nya små människor, det som typ är livet. Men det var något som låg på tungan.

Nybliven lycklig förälder - Inte fel att få promenera i det här vädret istället för att vara på jobbet! (obs. precis en sådan sak jag själv skulle kunnat skriva när som helst under mina bägge föräldraledigheter!)
BitterfittaVero - Ja vänta du tills om ett par månader och se om du tycker det är så jävla mysigt då.

What the fuck?! Var det där min tanke?

Nybliven lycklig tvåbarnsförälder till ett barn av varje kön - Nu är vår familj komplett!
BitterfittaVero - Men herregud vad det var gulligulligt här då, jag tror jag kräks!

Sen hur de nyblivna föräldrarna lägger ut bilder på sin bebis vid typ klockan 4 på morgonen och det enda jag tänker är:

- Men sitt inte på facebook och stressa huvudet, sov människa, så mycket du kan! Du är inte en bättre förälder för att du offrar sömn!

Precis som att inte alla vet det redan. Andra får väl sova precis hur mycket och lite de vill, det ska väl jag skita i! Det fanns en tid då facebook och bebisen var mina enda vänner också om nätterna, jag vet väl hur det är! Men det är som att jag blir avundsjuk på det också eftersom jag själv bara gnällde, eller förlåt jag menar GNÄLLER, om det här med min uteblivna sömn. Gnäller och gnäller och blir fullständigt dysfunktionell och bedrövlig som familjemedlem. Varför blir inte alla andra det också? Är det bara jag? Varför är alla andra såna perfekta föräldrar? Jag älskar ju också mina barn men nu verkar det plötsligt som att jag inte gör det lika bra som alla andra eftersom jag inte hinner lägga ut när vi pussas på facebook! Är jag den sämsta föräldern i världen?

Dags för ett facebook-stopp igen tror jag...

skälet till varför man inte ska kunna göra tidresor, nu eller någonsin

Tänk om någon hade placerat mig i mitt hem det senaste dygnet för 10 år sedan och sagt:

- Det här Veronika, det är ditt liv om 10 år.

Ett radhus. I Vetlanda. I samma område där jag själv växte upp, ett stenkast från mamma och pappa. Med två barn som hållit mig vaken hela natten. Barn som sen tillbringat hela morgonen med att vara sura och trotsa och gråta för att tja. Typ. Ingenting. Där egentid med partnern den senaste tiden bestått av att kvällen innan åka till Elgiganten välja ut en diskmaskin.

Om någon hade visat mig detta för 10 år sedan då är jag ganska säker på att jag hade fått ett psykiskt sammanbrott och dragit utomlands på obestämd tid asap. Men vet ni. Jag är glad att ingen gjorde det.

För när jag gick där på vägen till jobbet i solen och lyssnade på härlig eurovision från 60- och 70-talet, då kände jag att jag mår ganska så bra. Riktigt bra rentav. Denna tråkiga vardagsskildring till trots. Och jag är inte säker på vart andra vägar hade burit mig. Förhoppningsvis hade de också inneburit glädje, övervunna utmaningar, självutveckling och att få tillbringa livet med de finaste människorna man kan tänka sig, familj som vänner. Jag har lite svårt för att tänka att det bara finns ett val i alla situationer som leder till det nämligen. Men att jag valt just den här vägen känns faktiskt helt ok. Riktigt bra rentav.

nya rutiner vecka 1

Theo sitter på toaletten och gråter.

- Dumma fröknar, dumma barn, jag vill inte gå till förskolan! Jag vill ha semester! 

Tröstlös gråt. Det kanske inte verkar så men Theo älskar sin förskola. Han har bara lite svårt att vänja sig vid det nya livet som innebär väsentligt mycket mindre tid med sina föräldrar. Mindre tid med avslappnade föräldrar. Mindre tid att bada i poolen och få glass varenda dag. Det kommer semester igen gubben försöker J trösta. Det hjälper föga.

Själv står jag och stirrar på en sko någonstans runt 7-tiden på morgonen. Livs politiskt inkorrekta sommarsko. 

- Men! Vi har ju knappt hunnit använda de här skorna! Nu får jag ångest! Nästa år är de ju för små!! 

Jag vet att anledningen till att vi inte använt dem är att de helt enkelt inte är lika lekvänliga eftersom risken för vrickade fötter ökar med ca 200 % men ändå. Det hjälper föga. 

Och de andra skorna då, Theos politiskt korrekta Mimmi-skor? Jo. Han fick vara ifred i två dagar innan någon unge på förskolan sa åt honom att det var tjejskor. Vet ni vad min son sa då?

- Killar kan också ha såna.

En tår letade sig fram i mitt öga.

Liv har smält in i sitt nya sammanhang utan protester. Som vanligt. Hon har lärt sig att säga ”gurka” och ”bompa” (ja vi är ena riktiga svennebananar som tillbringar dagarna med att käka gurka och kolla på barnprogram (ja det gör vi)). Jag är glad att hon trivs men sitter också senare på jobbet och undrar vad jag gjort för fel eftersom ungen verkar tycka det är så jävla kul på förskolan att hon knappt säger hej då när man går.

- Gränslös skojar min kollega. Och får en obefogad smäll på benet.

Det här med hemmet är också konstigt. Vi pumpar in mat i kylskåpet som liksom... bara står där. På samma ställe, en vecka senare. För det är ju ingen som äter. Kontrasten mot tiden då allt handlade om mat går inte att beskriva. Vi behöver inte ens köra diskmaskinen varje dag. Diskmaskinen som nu så här lagom till att vi börjar jobba och får noll tid över havererar. 

Och det här med tid sen. I vår komma-för-sent-nojighet har vi ställt klockan på så ofantligt tidigt att när det närmade sig torsdag höll vi på att inte komma upp ur sängen alls. Mina ringar under ögonen hade fått en obehaglig liknelse med ett blåmärke. Skitsnyggt faktiskt. 

Tiden med barnen är så ofantligt liten plötsligt. Så jag antar att jag borde vara nöjd över att barnen vaknar vid 5 sen när det väl blir helg så vi får umgås så mycket vi kan. Även om det innebar att jag själv fick ett psykbryt vid 10, gick och la mig och sov i två timmar. 

Det här när fyra människor ska hitta nya rutiner samtidigt: so help me God.