"eftersom jag aldrig vet hur mycket en biljett kommer att kosta funderar jag nu på att ta körkort"

Jag har så jävla svårt för när saker som bör vara logiska och värna vissa viktiga värden/principer slutar upp med att vara just logiska och värna vissa viktiga värden/principer. Det enda jag egentligen har svårare för är när ingen verkar bry sig om att det händer utan bara rullar med. Som en obehaglig futuristisk science fiction-lektyr. Jag tänker på det här när marknadsekonomiska principer får styra saker som torde innehålla så många fler aspekter än just de ekonomiska. Exempelvis diskussionerna som varit kring sjukvården och att vissa behandlingar är mer "lönsamma" än andra varför vissa (tanterna) inte får så bra hjälp eftersom man inte tjänar särskilt många ören på dem. Eller hur vissa företag kunnat ta sig in i det svenska skolväsendet och tjäna pengar på att unga får riktigt sunkiga utbildningar. Det är så ofantligt konstigt.

Och jag antar att det är här jag måste sticka in den obligatoriska jag-är-inte-ultraradikal-brasklappen, jag förstår konkurrensens principer, tycker faktiskt det är riktigt bra på många sätt att drivna människor kan få möjlighet att skapa verksamheter som fungerar bättre än de kommunala och få lite större handlingsutrymme (mitt nya favoritord) än när saker ska dras i långbänk i nämnder efter ledningar efter kommunbestämmelser. Men jag menar att vi har tappat huvudet.

Idag tänkte jag framförallt gnälla på SJ. Jag hörde en dokumentär idag om SJ:s "dynamiska biljettsystem" och blev så nedslagen att jag blev stående med målarpenseln i handen. Många är väl vi som reagerat på SJ:s ologiska prissystem. Det blev också tydligt i dokumentären där de frågade två resenärer som satt bredvid varandra vad de betalat för sina biljetter:

- 100 kr.
- 400 kr. 

För exakt samma sträcka på exakt samma tid.

De gjorde en annan liten undersökning gällande hur biljettpriserna förändrades över tid för att visa på att även om man försöker vara logisk och fiffig och boka jättetidigt eller jättesent eller boka en längre sträcka (vilket ganska ofta visade sig bli billigare eftersom en biljett Göteborg-Stockholm var mer prisvärd än en biljett Skövde- Stockholm) så är systemet inte helt beräkneligt. Det visade sig att biljettpriset för sträckan Skövde-Stockholm skilde sig mellan 76 kr - 860 kr under de timmar sträckan kontrollerades denna aktuella undersökningsvecka. Varför är det då på detta sätt frågade de sig? Jo, förstår ni, SJ har starka förhållningsorder på sig att vara ett vinstdrivande företag som fyller tågen. Biljettpriser styrs av utbud och efterfrågan. Vissa avgångar är helt enkelt mer attraktiva och därmed dyrare. Dessutom; om man bokar sin biljett samtidigt som många andra bokar blir biljettpriset dyrare. Om lågprisbiljetterna tar slut blir biljettpriset dyrare. Systemet sades gynna de som kan kolla biljettpriser ofta, som är flexibla i när de kan förlägga sin resa och som ser en sport i att försöka "vinna över systemet". Dvs. nördar och studenter (min anmärkning, inte dokumentärreportrarnas).

Dessa principer är de som råder på en marknad och är kanske egentligen inte så konstiga. Men för en tjänst som innebär att människor ska ta sig från punkt A till punkt B, oftast vid en viss passande tid, fungerar det naturligtvis mycket dåligt. Det är ju inte precis så att man väljer att resa från punkt A till punkt C istället för det är billigare för personen som ska besökas bor likväl på punkt B. Det är kanske inte så att personer överlag ser det som en sport att få till pendlingen till jobbet eller att besöka sin släkt. De flesta människor tror jag snarare ser resande och pendling som en ganska viktig samhällsfunktion. För mig blir det konstigt, om en linje är hårt trafikerad, sätter man då inte in fler tåg? Investerar i större vagnar med fler sittplatser? Alternativt säljer sina biljetter tills de är slut och då nås resenären av ett meddelande att tyvärr, tåget är fullt? Det blir för mig också fullständigt ologiskt att resenären, pga. det här systemet, kan få en förstaklassbiljett billigare än en andraklassbiljett, allt för principen utbud-efterfrågan. Det är som att bröllopssviterna på hotellen skulle gå att få till ett billigare pris än standardrummen i november eftersom det är så låg efterfrågan på dem. Inte så troligt väl?

Så vad kan vi då göra om vi är människor som värdesätter att lägga vår tid på annat än att bevaka SJ:s tågpriser? Jo, vi kan ta flyget. Eller så kan vi ta bilen. Som kvinnan som intervjuades i reportaget sa: Eftersom jag aldrig vet hur mycket en biljett kommer att kosta funderar jag nu på att ta körkort. 

Och så slutade definitivt kärlekssagan mellan tågresandet och miljön.

de tiggande romerna

Någon gång för inte alltför länge sedan satt jag i fikarummet på jobbet och frågade vad alla "tyckte" om de tiggande romerna. Ger ni? Ger ni inte? Varför inte i så fall? Jag minns att jag själv tyckte det var en "så himla svår fråga" för att tänk om man ger och så går det inte till det det "ska" (enligt vem var oklart) och samtidigt kan man ju inte leka Messias (du får det här av mig om du använder det till det jag bedömer du behöver). Så här i efterhand förstår jag att jag blandat ihop äpplen och päron. Jag tycker egentligen att det är en noll (0) svår fråga.

För när jag nu under de senaste dagarna snappat upp diskussioner (eller "diskussioner", ganska hjärndöda resonemang men låt gå) på facebook om romer; att de egentligen är typ asrika, att de är offer för en maffia som ändå tar alla pengar, att de har mobiltelefoner (so help us God!), att de knarkar och man ska inte sponsra knark, att ger man dem ett finger så tar de hela handen, att jag föredrar att sponsra dem i sina hemländer (hands up alla som gör det) osv osv osv i all svennebananinskränkt evighet, så inser jag vad jag verkligen tycker. Och jag tycker så här.

Om en människa sätter sig ner och tigger på gatan så har hen troligtvis bedömt att hen har ganska starka skäl till det. Om någon lämnar sina barn och sin familj i hemlandet under flera månaders tid för att hen ser att åka och tigga i ett land som Sverige som enda möjlighet att tjäna ihop pengar, kanske för att senare få en mer dräglig tillvaro, då har hen ganska starka skäl till det. Jag skulle till och med gå så långt som att kalla det desperat. Oavsett om personen i fråga tigger för att bekosta en operation, att bekosta en sil eller att bekosta en skuld så tänker jag att det här är en desperat människa.

Ni kan kalla mig hur jävla naiv ni vill men så tror jag.

Och när en desperat människa tigger, då kan man välja att ge eller inte ge, oavsett vad tiggaren i fråga väljer att spendera pengarna på. Det kan vara ett jobbigt beslut att fatta som medmänniska, särskilt när du är stressad eller bara vill vara ifred eller inte har småpengar eller faktiskt vill leka lite Messias och därmed hellre hade gett tiggaren en yoghurt för det är bra för tarmfloran - det är likväl ditt beslut hur du agerar kring människor som tigger.

Att däremot vända på steken, att komma på en massa tvivelaktiga historier och spekulationer om tiggare, att dra alla över en kant (och då oftast den smutsigaste och fulaste kanten), att smutskasta en hel grupp med människor för att de befinner sig i en position där de av olika skäl anser sig tvingade att tigga, det är faktiskt inte ok. Det är så lågt. Tycker ni inte det?

Jag har själv en syn på människor att man inte på något vis ger sig på utsatta människor. Sparkar på de som ligger. Jag säger inte att det är rätt och det kanske är något gammalt vänsterdravel, en orättvis grundvärdering eftersom man ska behandla alla lika och tycka att alla har exakt samma grundförutsättningar, åtminstone om de läst Mia Törnbloms böcker om självkänsla. Men jag behandlar inte alla lika. Jag tycker inte synd om människor heller, jag tror bara att människor ibland befinner sig i så utsatta lägen att det handlar om att göra det som är minst dåligt. Och om jag då främjar något som kanske inte är ultimat (exempelvis att bidra till att någon tjänar några kronor på att tigga) så kanske det inte förändrar personen i frågas liv just där och då, men det är något slags stöd för stunden som personen i fråga bedömt som bäst just där och då. Jag skulle aldrig, aldrig i hela livet komma på tanken att på ett så oerhört negativt sätt som jag hört de senaste dagarna spekulera kring utsatta människors livssituationer, och jag undviker här medvetet att skriva livsval. För många har inte de valen du och jag har. Men visst är det ett val att införskaffa en mobiltelefon! hojtar någon som är trög. Ja, det kanske är ett val. Om du frågade mig skulle det vara den absolut viktigaste saken att införskaffa oavsett vad som skulle vara syftet med mitt tiggande. Särskilt om jag befann mig långt hemifrån, långt ifrån mina nära och kära. Tycker ni verkligen att vissa människor inte har rätt till en mobiltelefon?

H E R R E G U D.

Och för er som tänker berätta för mig om ligorna, om de som åker hem till Rumänien och liksom bara köper BMW:s och börjar leva som kungar för de 2 kronorna du skänkte i tunnelbanan, bespara mig era historier. Jag har gjort mitt val, jag tror inte att det är på det viset för de flesta människor som tigger. Men se till dig själv vet ja! Rå om dina små kronor om du är så rädd att de ska gå till narkotika eller till någon ponerad maffialedare! Rå om dina små kronor om du tycker att den där kvinnan inte förtjänar dem för hon verkar vara en så dålig mamma som lämnat sina barn för att sitta smutsig utanför ett köpcentrum i Trosa. (Sen skulle jag ju även vilja uppmana dig till att öppna en dagstidning då och då, kanske bättra på dina kunskaper om teorier kring den fria viljan och handlingsutrymme utifrån vart i världen vi föds men det är ju också ditt eget val).

problemet med vänstern

Jag snuddade vid en intressant diskussion på Facebook och insåg plötsligt vad det är som är problemet med oss som tillhör vänstern (jo jag anser väl fortfarande att jag tillhör vänstern, åtminstone när det kommer till de större sammanhangen).

Problemet med vänstern är att vi utgår från att vi värnar de "rätta" värderingarna. Allas lika rättigheter. Jämställdhet mellan könen. Antirasism. Utjämning av orättvisor. Arbetarnas rätt gentemot de stora onda rika företagsledarna. Våra barns rätt till en miljö som inte är förstörd av den onda företagens giftiga utsläpp. Osv osv. Jag har märkt att det här kan bli problematiskt när vi kommer till att argumentera för vår sak. För vi är så oerhört fast i att vi har rätt. Hur kan man liksom vara emot att kvinnor och män har lika lön? Hur kan man vara emot ett visst folkslag? Det är ju så absurt att då måste man ju rentav vara en idiot och det är precis här som vi glömmer bort att problematisera. Varför blir någon rasist? Vad är det som skrämmer? Är det den ökade skadegörelsen som blivit i mitt bostadsområde i samband med att det flyttat in många människor med posttraumatisk stress som direkt hamnar i ett utanförskap? Är det slöjan eller tvångsgiftemålen av barn? Varför visar någon motstånd mot jämlikhet mellan könen? Är det för att jag plötsligt uppfattar att jag inte får bära kvinnliga attribut och vara kvinna på "riktigt"? Se tidigare blogginlägg i den frågan förresten.

När vi inte problematiserar slipar vi inte heller på våra argument för vi utgår från att de är så självklara att alla borde komma över på vår sida när de hör dem och gör de inte det då är de verkligen dumma i huvudet. Det är ingen idé att diskutera med rasister eller fanatiska abortmotståndare, vi har försökt. Det går bara inte in. Då skulle jag vilja säga så här: Nej ni har inte försökt. Eller jo, det har ni ju förstås i meningen att ni försökt framföra ett vänstermantra, däremot har ni (oj nu blev det plötsligt "ni", jag menar "vi") inte försökt att möta motståndarsidans argument, kanske för att vi tycker att de är så förbenat korkade. Ett mantra av typen "alla lika, alla olika" eller "kvinnans rätt till sin egen kropp" oavsett vilka argument som förs fram ger ingen respons för då pratar vi ju inte alls om samma saker. Vi kommer aldrig kunna bemöta en rasist med argumentet att "alla har rätt att vara som de är oavsett hudfärg och har du svårt för somaliernas sätt att leva då är du rasist och dum i huvet". Vi kommer aldrig kunna vinna över en abortmotståndare genom att säga "det är kvinnans rätt" som svar på en åsikt om att abort är mord. Däremot tror jag att vi skulle kunna påverka genom att bemöta det som faktiskt sägs. Om vi tycker det är svårt kanske vi skulle börja med att dissekera våra egna argumenten, vilken grundsyn ligger bakom att jag tycker som jag gör? Vad tycker jag i så fall när någon säger så här?

Ett annat problem med vänstern,eller kanske politiska förbund överlag, är den sociala kontrollen som jag faktiskt tror dödar nödvändiga diskussioner. Man måste ibland också få säga att ja, det här är ju faktiskt en ganska så svår fråga. Jag förstår mina motståndare men när jag tänker efter och väger mina argument fram och tillbaka så landar jag nog ändå i att jag tycker mest som ni andra vänstrare gör. När jag var med i Ung Vänster som tonåring fanns inga utrymmen för diskussion. Kanske är det bättre nu, jag vet inte, men min upplevelse är att man lärde sig vad som var rätt att tänka. När jag vid ett tillfälle tog med en skrift om argument för och emot porrindustrin som ett tips till mina "kamrater" (det är väl bäst att använda det ordet) att använda när det blev svårt i argumentationen blev jag genast idiotförklarad. Det är väl självklart varför man är emot porr, det ska man väl inte behöva läsa på om? Det är ju höjden av kvinnoförtryck! (Idag har jag landat i en ståndpunkt där jag tycker att moraliserandet kring kvinnorna som deltar i porr är lika mycket kvinnoförtryck. Jag vet inte vad jag vill säga med det, kanske att jag borde läst skriften lite noggrannare eller att mina "kamrater" borde argumenterat lite bättre, jag lämnar det till läsaren att avgöra).

Samma tendenser har jag i viss mån uppfattat i den förening där jag numera har min hemvist (RFSU). Där finns förvisso stor öppenhet och spretighet med tanke på att det är en politiskt och religiöst obunden förening som således samlar människor från nästan hela den politiska skaran men vissa frågor är ändå icke-frågor. Abortfrågan och frågor som rör vuxnas rättigheter kontra barns situation till exempel (och med det menar jag inte huruvida homosexuella ska få adoptera barn utan snarare frågor om huruvida barn ska kunna ha fler än två vårdnadshavare). Under min informatörsutbildning fick jag lära mig att vi inte går in i argumentationer om abortfrågan för det blir så heta och svåra diskussioner. Det var det jag fick med mig ut när jag stod inför en högstadieklass. Jag tyckte dessutom att abortfrågan var en jättesvår fråga med många dimensioner. Den här osäkerheten i abortfrågan låg som en tung hinna över mig och kanske också andra i föreningen (troligen, jag har flera exempel som tyder på det) under min tid som aktiv. Så här i efterhand, när jag på egen hand fått slipa på mina argument för där kunde man ju inte göra det, så kan jag förstå oron. För om man ska kunna känna sig trygg i en åsikt måste man ha fått tänka färdigt och ha landat i vad man själv tycker och i en organisation som enbart förmedlar "så här tycker vi" är det svårt att uppnå den upplevelsen om man själv hyser minsta tvivel i frågan.

Så vad blir då min slutsats i detta långa omständiga inlägg. Jo, fackeltåg är väl förvisso bra. Att träffas i grupp och stärka varandra och visa att man är många som tycker likadant är väl också förvisso bra. Men vi kan inte fortsätta gå runt och tro att vi sitter inne med rätt svar och ge upp om det fria ordet och värdet av argumentation bara för att vi inte får gehör från rasister för våra mantran. Vi måste börja argumentera mot det som våra motståndare faktiskt säger. Jag menar inte att man ska gå fram till random skinnskalle och börja argumentera, jag menar att vill man jobba mot rasism måste man fundera över vad man tycker och ta diskussioner om det i sin närmaste omgivning. Det är där vi kan påverka och vinna med goda argument. Jag tar exempelvis ofta "negerbulledebatten". Harmlöst kan tyckas men jag tror faktiskt att mina chanser att påverka någon är minst lika stor, kanske större, än någon som går och skriker slagord i ett fackeltåg. Och är man inte säker i sin argumentation kanske man ska ställa sig frågan - är jag rasist? (Nej förlåt, det där sista var ett skämt!).

det här med vad som gör mig lycklig är så otippat nuförtiden

Igår kom en ung man och ringde på vår dörr mitt i kvällsbestyren. Han kom från Barnfonden sa han och undrade om jag funderat på det här med att bli fadder. Jag vet inte vad det var men på nåt sätt måste jag ju ha funderat på det här med att bli fadder annars hade jag troligen bara sagt näpp, inte intresserad och stängt dörren.

(Eller inte, jag tror jag är så tuff och ball och bara säger nej som andra byter kalsonger men när jag rannsakar mig själv har jag faktiskt köpt eller skänkt till nästintill alla som varit förbi, skolbarn som välgörenhetsorganisationer). Den här gången var det likväl annorlunda. Jag kände att den där unge mannen väckte något i mitt hjärta.

- Det kan ju vara bra för barnen att lära sig mer om hur världen ser ut och att alla inte har samma förutsättningar som de.

Där var jag såld.

Så jag började med stor entusiasm researcha Barnfonden. Var de seriösa? Vad säger andra? Går pengarna endast till ett barn eller även projekt som gagnar det specifika barnet (och därmed även andra barn)? Vilka länder är aktuella? Osv osv. Jag släppte ganska snabbt svenne-banan-tanken om att välja land efter lämplighet att kunna åka dit och hälsa på till förmån för den mycket mer tilltalande tanken vad får mig att brinna? HIV-prevention och flickors situation i Afrika. Naturligtvis. Så nu ska vår familj få ett fadderbarn från Afrika. Och det gör mig så otippat glad! Det var till och med kul att läsa om biståndsarbetet och sätta sig in i det! Något jag tidigare inte varit så engagerad i. (Jag brukar skylla på att jag är så jävla engagerad i svenska barn i och med mitt arbete och man orkar inte brinna överallt).

Så, förra veckan försäljning på tradera, denna veckan att få ett fadderbarn. Tänk om någon sagt till mig för 5 år sedan att det var dessa saker som skulle förgylla min vardag och fylla mig med glädje 2014. Jag vet inte om jag då skulle känt genans eller stolthet över vem jag blivit.

hur ett behjärtansvärt försök kan få motsatt effekt

Som husägare är jag plötsligt intressant för föreningen Villaägarna. Villaägarna säger sig driva frågor som är viktiga för mig. Som att exempelvis avskaffa tillsvidarepriset på el. Om jag här i min medelsvennetillvaro skulle glömma bort att förnya elavtalet när det löper ut så blir det nämligen ett tilllsvidarepris och det priset är mycket dyrare än det andra.

"Som medlem i Villaägarna hjälper du oss att driva viktiga frågor som denna". De kastar dessutom in ett presentkort på Flüggers färg på 100 kronor om jag blir medlem nu.

Som villaägare ska jag alltså tycka att viktiga frågor är = att jag ska få lite gratis färg och att jag ska slippa hålla reda på mitt elabonnemang.

Missförstå mig inte, det är inte det att jag inte förstår poängen med nischade föreningar, de måste finnas och alla måste få driva sina hjärtefrågor. Det är bara det att Villaägarnas brev får mig att känna det jag redan vet - jag är verkligen ingen riktig villaägare. Jag är för teoretiskt lagd, för ointresserad, för ohändig och för driven av andra frågor än de som handlar om hur familjer som har råd att sätta sig i hus ska få det lite lite bättre ekonomiskt.

Ring aldrig tillbaka hit igen.

att bilda sin son

Theo frågade mig idag om det fanns någon mer, förutom bilen i Blixten, som heter Kungen.

- Det finns ju en som sjunger som kallas för Kungen. Elvis heter han.
- Finns det nån mer?
- Jaa... Ja morfar brukar ju säga att vi ska kalla honom för kungen.
- Finns det nån mer?
- Jag vet inte...

Då kom jag på det. Efter flera minuters betänketid. Vi har ju en kung i Sverige. En kung och en drottning och prinsessor och en prins. Detta är så otroligt långt ifrån vad jag vanligtvis tänker på och bryr mig om att jag inte ens kan plocka fram det när någon frågar. Jag tror aldrig ens att varken jag eller J informerat Theo om att vi har ett kungahus trots hans fascination för sagor om prinsar och prinsessor. Är det dåligt föräldraskap? Dålig allmänbildning? Jag vet inte. Men jag berättade för Theo. Och han tyckte såklart att det var tokspännande och ville veta vad prinsessorna hette. Det där att barn är som Kristdemokrater stämmer verkligen; med sin monarki, sitt äktenskapsförespråkande (mellan kille och tjej då förstås) och sina traditioner.

Tur att de växer upp.

kyrkovalet

Jag märker att jag idag lever med en kraftigt avvikande åsikt i landet Sverige. Min Facebook svämmar över av uppmaningar att jag måste gå och rösta i kyrkovalet eftersom det annars finns utrymme för Sverigedemokrater att ta makten inom just detta område. Alla tycker. Även människor som själva gått ur Svenska kyrkan tycker att det är viktigt att vi som fortfarande är kvar går och röstar, eller rättare sagt det är faktiskt vår skyldighet om vi vill ha ett mångkulturellt/jämställt/öppet Sverige.

Hoppsan Kerstin.

Min avvikande åsikt består i följande: Jag tycker det är ett så himla dåligt skäl att gå och rösta för att visa vad man inte vill ha. Det är att göra det hela så fasligt enkelt för sig. Är det för mycket begärt av människor att de faktiskt ska skapa sig en åsikt en gång vart fjärde år? Att sätta sig in i vad de själva tycker? Är det det? Kan vi inte bara vända på det och säga att jag röstar idag för att jag tycker vissa frågor är viktiga för mig? Jag tycker jämlikhet/möjlighet att bedriva privat vård/ekologiskt hållbar utveckling är viktigt, därför röstar jag på blablabla. Att vi alltid ska vi dra det där gamla tjatet om Sverigedemokrater. Varför ska allt hela tiden gå ut på att vi ska göra saker av rädsla för något annat? Fattar ni inte att vi måste ta makten över det allmänna utrymmet? (Jag tror det fortfarande finns liiiite av det utrymmet kvar mellan alla debatter med Jimmy Åkesson).

Nä, ansträng er lite, fatta ett beslut om vad ni tycker är bra och följ det. Prata om varför ni tycker det är bra med andra. Skapa dialoger och debatter. Skapa eftertanke hos de som är osäkra. Gör det för att ni tror och vet att det är en bra väg och viktigast av allt - göm inte dina kloka tankar och argument bakom det tradiga jag-gör-detta-för-att-jag-vill-minska-Sverigedemokraters-makt. Nej, du gör det faktiskt för att du är en klok människa med sunda värderingar som du vill sprida. Sluta ge Sverigedemokrater så ofantligt stort utrymme! Jag vill inte prata mer om Sverigedemokrater, jag vill prata om vad jag faktiskt vill ha! Och om denna fantastiska rättighet som vi lever med i Sverige att vi får rösta och tycka och yttra oss och vara med och påverka inte kan få er att pallra er iväg till vallokaler när det är dags då känner jag att ett samhälle fullt av sådana människor kan faktiskt ha ett stort rasistiskt parti i sin riksdag och i sina kyrkor. Drivkraften ska inte vara rädslan för någon annans engagemang (vilket också ger ett ypperligt tillfälle att inte behöva sätta sig in i något annat), det ska ju vara ditt eget engagemang. Testa någon gång att fundera över vad du tycker vet ja, det är inte så farligt.

Och beträffande er som inte ens är med i Svenska kyrkan och tycker en massa om vad jag ska göra och inte göra - sorry men ni har gjort ert val. Om det är så fruktansvärt viktigt för er att kyrkan inte övertas av rasister och homofober då föreslår jag att ni går med igen och verkar för det. Men någonstans under vägen har ni ju fattat ett beslut att detta inte är en verksamhet som är viktig för er och vars värderingar ni delar och jag har verkligen inget emot det men då får ni faktiskt stå för det också.

beroende

Min mobil dog en kväll.

Och visst borde det väl då rimligen infinna sig någon känsla av att åh, nu kanske jag kan få mer kvalitetstid med alla och mig själv och göra sånt som egentligen är livet men som jag aldrig hinner för att min telefon tar så mycket tid av facebookande, sms:ande, fotande, bloggande, läsande, spaltande av viktiga saker i anteckningsboken osv osv.

Tre timmar senare hade jag läst varenda tidning som låg på bordet samt kollat mer på tv än jag gjort sammanlagt den senaste veckan och konstaterat att det var bara skit. Jag hade ringt 0 människor, jag hade gjort 0 saker av de jag har på min att-göra-lista och jag var djupt missnöjd med att känna mig utanför en massa sammanhang som är min vardag.

Ett dygn senare var jag ännu mer missnöjd över att ingen snickare eller personal från badhuset som kan tänkas ha en reservplats för Theo på simskolan kunde få tag på mig, att jag inte hade lyckats slänga iväg det där ska-vi-promenera-ikväll-sms:et som är en förutsättning för att det verkligen ska bli av ett par timmar senare och inte lyckats betala handpenningen på mina glasögon eftersom jag inte hade någon möjlighet att föra över pengar där i affären, så som jag brukar göra, eftersom jag inte plötsligt blivit en mer planerande förutseende människa som gör sådant hemma på bara 24 timmar.

Ovanstående leder mig till följande korrigering: Jag vill inte vara bortkopplad. Jag vill inte sitta i ett hus i skogen och inte ha några sociala behov vilket jag tidigare på allvar trott. Jag vill fortfarande hävda att de som är lyckligast är de som inte behöver lägga ut varje steg de (eller snarare deras barn) tar på instagram och facebook men jag tror inte att man per automatik blir lyckligare av att inte finnas där alls. Så jag erkänner - jag är hooked. Och det är ok.

miljömedveten

Jag hörde en giftforskare på radion i morse och nu kommer ni kanske inte tro era öron, jag som skryter så mycket om att jag sopsorterar och allt men: fy fan vad jag är trött på att vara en tänkande miljömedveten, rättvisemedveten, giftmedveten, köttproducentmedveten konsument. 

Jag tänker så här: kan man inte bara stifta en lag som förbjuder företag att använda giftiga ämnen när de producerar barnmat/sportkläder/grönsaker osv. och låta dem ta lite mer betalt för sina varor? Eller är det att rubba den fria marknadens principer för mycket?

Eller är det egentligen inte så farligt det vi äter och stoppar i oss och på oss och på våra barn utan det blir bara lite hetsigt kring alla larm eftersom vi tillhör tidernas mest ängsliga föräldrageneration? Hur ska man veta? 

Ibland känner jag att det är så ohyggligt låg status i att slänga i en eldoradokyckling i kundvagnen eller köpa ett nytt regnställ till barnen på Lindex - utan att kolla gifthalterna i plasten (hur man nu kollar sånt utan att göra det till ett nördigt fritidsintresse) att det är att jämställa med att gå full med sitt barn på stan. Eller röka. 

Men vet ni. Jag köper massa saker begagnat, det tror jag på! Och tycker är roligt = det blir gjort. Inte gräddfilen dock men efter allt ekologiskt info som florerar på min Facebook så vet jag nu att jag ska välja den som kostar 2 kr mer. Vad bra, då är det bara 2578 andra varor att ta ställning till!

dagens tips

Idag slog jag nog rekord i korkat-svar-till-telefonförsäljare-som-vill-prata-om-något-jag-inte-vet-ett-skit-om-och-därför-måste-bli-av-med-snabbt-för-att-min-stolthet-inte-klarar-av-att-känna-sig-korkad:

- Ja hej, jag ville bara prata lite med dig om din premiepension!

- Jaha nej jag är inte intresserad, alltså jag håller på, eh, jag håller precis på och pratar med några andra om den!

Känn er fria att använda denna otroligt smarta, avväpnande replik nästa gång ni får en pensionsblablanånting på tråden. För jag kan väl inte vara den enda pensionsanalfabeten i det här landet??!

en fundering över vad som får oss att må bra

Jag har äntligen sett Historieätarna. Vilket fantastiskt program! Jag älskar nämligen både matlagning, Lotta Lungren och politisk historia. Som vanligt kan jag inte bara njuta av denna härliga upptäckt utan att samtidigt gräma mig över alla program jag missat. Finns de på SVT play? 

Detta program som behandlade 70-talet råkade sammanfalla med att jag läste en debattartikel av Gudrun Schyman. I korthet ifrågasatte Schyman vad vi överlämnar till våra barn eftersom vi snart kommer se de första generationerna i modern tid som troligen inte kommer få det materiellt eller utbildningsmässigt bättre än sina föräldrar. I kombination med att vi skapat ett mer individualistiskt samhälle har gamla sammanhang gått förlorade. Sammanhang så som klasstillhörighet där det fanns ett "vi" som levde under liknande omständigheter och strävade mot liknande saker och där svårigheter och misslyckanden i någon mån kunde få en förklaring i olika förutsättningar snarare än i individuella egenskaper.

Jag ogillade att jag gillade den, jag som tror jag är liberal och modern. Men det gjorde jag. Den knöt även an till något Historieätarna tog upp nämligen förlusten av ritualer.

En historiker menade att vi på 70-talet på många håll ersatte de kyrkliga ritualerna med de politiska. Känslan av tillhörighet fanns i rörelser som Grupp 8. Det gemensamma engagemanget för andra fanns i demonstrationerna. Han hade flera tydliga exempel som jag inte minns men poängen var att ritualerna och gemenskapen fortfarande fanns kvar trots att vi gick mot ett mer sekulariserat samhälle.

Jag tänker ibland på hur vi gör oss ensamma. Hur vi bosätter oss långt ifrån vår ursprungsfamilj och släktingar. Hur vi blir för stolta för att kunna ta emot hjälp. Hur vi ska lyckas och fixa allt på egen hand trots att samhället förändrats. Hur vi ska sköta oss själva och bara ha oss själva att falla tillbaka på. Jag tänker att det inte är bra. 

Lösningen ligger troligtvis inte i en återgång till velourkläder, politisk naivitet, Flygande Jakob och kollektivknull. Men lösningen för människors fortsatta välmående ligger heller inte i det individtänk som präglar samhället idag, det är min bestämda uppfattning. Som den där tanten på P1 sa häromdagen; alla åldersgrupper blir ensamma, från barn till gamla. Hennes lösning var att vi skulle flytta ut till byar för att skapa tid för våra relationer. En del av mig tänker att det där är faktiskt inte så fasligt knäppt som det först låter. Den andra delen tänker att det nog skulle bli lite tråkigt. Frågan är vad som är viktigast här i livet.

inget nytt under solen men ibland måste man ju bara få stanna upp och tänka att jag vägrar vänja mig vid det här

Beväpnar sig med järnrör på fyllan.

Kallar kvinnor för horor.

Kallar afrikaner för aphelveten.

Spottar på människor med invandrarbakgrund.

Refererar hen till hur de fulla, mest rasistiska fjortisraggarna på torget betedde sig när du var tonåring? tänker du men inser snabbt att nej, de där EPA-raggarna som jagade dina vegankompisar för att de skulle ge dem stryk trots allt var ganska harmlösa. Trots alkohol innanför skinnvästen.

Nej, hen refererade visst till riksdagsledamöter i Sverigedemokraterna, ett parti med 7,6 % av de svenska rösterna i senaste väljarbarometern.

Hjälp mig att förstå detta snälla:

Vilka ÄR ni som röstar på detta parti?

all denna jävla klokskap

Ja. Eller så gråter den för att den är en jävligt bölig och känslig person. Eller för att den känner för att böla. För att den är ledsen eller kränkt eller arg eller aptrött eller känner väldigt mycket med någon som har det svårt. Man behöver inte ha en ursäkt att man egentligen är stark för att man visar att man är svag. Eller trött. Eller bölig. 

All denna SKIT som florerar på min Facebook. Men vissa verkar ju behöva sånt här för att kunna leva.

att betala tv-licens

Det finns en sak jag verkligen har svårt att förstå när det kommer till gaphalsarna som inte vill betala tv-avgift för sin dator.

Man kan förvisso tycka att individualisterna av vår tid borde se något positivt i att i en demokrati värna en statlig, någorlunda objektiv kvalitetstelevision som i någon mån prioriterar att bevaka även saker där inte majoritetens allmänintresse får styra. Exempelvis situationen i Syrien. Men är man uppvuxen i ett relativt välbärgat land och har blivit van vid att allt i livet går att välja/välja bort så kan man väl ha viss förståelse för detta brutala övergrepp. Betala för något man kanske aldrig kommer titta på. Inte konstigt att man börjar undra om man bor i en gammal kommuniststat styrd av djävulen själv.

Nej det jag har riktigt svårt att förstå är hur man frivilligt kan vilja erkänna att man är en människa som väljer att enbart se program av typen "Efterlyst", "CSI", morgonradio med Martin Björck och hockeymatcher med 35 reklamavbrott och vara ganska nöjd med det.

HUVA!!

Mvh

Kommunistkultursnobben

att twittra

Jag är lite trött på de sociala medier jag deltar i, jag blir det ibland, så nu har jag postat min allra första tweet. Jag har förvisso 0 följare så jag är inte helt hundra på vem som kommer läsa den, troligen färre än som läste min C-uppsats. Men ändå!

Jag är inte så säker på det här med Twitter. Måste man hashtagga? Måste man tweeta om sånt som är dagsaktuellt? Måste man vara sig själv? Jag vet inte. Jag konstaterar bara att för det vana tweetögat kommer min uppenbarelse upplevas så som vi vana facebookare upplever det när människor över 50 år hittar till Facebook; de fattar inte riktigt. Skriver konstiga menlösa statusuppdateringar och lägger in foton uppochner - och låter dem ligga kvar för att de inte vet hur man tar bort dem. Eller som min pappa gjorde, skriva en "puss puss älskling"-grattishälsning på vad han trodde var mammas vägg men som visade sig vara en manlig bekants. Så jag konstaterar att jag ska ut och göra bort mig. 

Det gör inget.

Jag är inte heller säker på att jag klarar av det här forumet. Dels för att det verkar vara en kändisklubb där vi vanliga dödliga ska få känna oss glada att få bevittna en konversation mellan Anders Timell och Fredrik Wikingson om vart de ska gå och käka, dels för att jag igår när jag satt och kollade runt fick lite ont i huvudet. Jag tror jag fick informationsöverdos. Vilket leder mig till frågan - om jag känner mig uttråkad på sociala medium, är det då helt vettigt att tänka att lösningen är att hitta ett nytt?

Kanske inte.

Jag säger som jag alltid brukar säga. Jag önskar jag kunde få flytta ut i skogen snart och bli så full av ro och sinnesfrid att jag kan lägga ner allt som har med nätkommunikation att göra till förmån för att plocka svamp. Jag tror det skulle göra mig till en lyckligare och tråkigare människa.
 

                                   

felet med vår generation är:

1) Vi lägger mer kraft på att älta och tänka på vad vi inte har än vad vi har.

2) Vi lägger mer tid på research och att kontrollera så vi gör rätt än åt det vi faktiskt ska göra.

Jag har två nya mål i livet. Bryta mot dessa två punkter i alla sammanhang.

en debatt med en besk eftersmak

Efter den här hysteriska delningen av Jonas Hassan Khemiris Bästa Beatrice (som jag oxå delade) kan jag inte låta bli att komma med viss självkritik. Jag kan inte hjälpa det. Men det är något lite fånigt med hur vi i den vita medelklassen(?) tycker att vi gör en god sak genom att dela texter om vitas fördomar om invandrare på sociala medier.

Till våra andra vita medelklassvänner.

För allvarligt talat, hur välintegrerade är vi egentligen själva med våra nya landsmän? Hur fördomsfria är vi? Hur många av oss valde att bo kvar i Brickebacken för den härliga möjligheten att lära känna fler vänner med en helt annan historia än vår egen? Hur många av oss söker i första hand kontakt med kvinnan i slöja i ett rum fyllt av nya människor? Hur många av oss får snarare en liten känsla i kroppen av att hon nog är förtryckt, åtminstone litegrann? Hur många av oss utgår från att det måste vara polisen som agerat fördomsfullt och gjort fel när denne stoppat ett gäng 14-åriga invandrarkillar med uppdragna hoods och attityd? Förhoppningsvis fler nu.

- Sluta bjuda in healande Ufo-Bengt till era religionspass! säger jag till J. Bjud in en muslim eller en pingstvän istället, tänk vad många fördomar ni skulle kunna ta död på!

Men vem hjälper mig med mina egna fördomar? Eller är dåliga fördomar enbart förunnade unga vuxna?
Knappast.

Det är lätt att dela en text från en vältalig författare. En "lyckad blatte". Men vad gör det för skillnad i förlängningen? Ger det mig fler flerspråkiga vänner på facebook?
Knappast.

Nä det som händer är att det blir debatt på P1, kanalen för andra vita medelklassmänniskor.

Men visst, jag är alltid cynisk, det är mitt största handikapp. Kanske kan denna glimt av någon annans liv och bemötande uttryckt med en perfekt blandning av känsla och fin meningsuppbyggnad skapa någon slags förståelse och ilska och lust till förändring hos den stora vita massan? Synd bara att vi inte kan få denna förståelse genom att dela upplevelser med personer som faktiskt finns i vårt eget nätverk.

barnfattigdom eller hur du retar upp en socialarbetare

Det var visst något program på TV igår. Ett program som handlade om att det inte finns någon barnfattigdom i Sverige eftersom Janne Josefsson inte kunde hitta en endaste 10-åring utan skor.

Jag tänker i och med det här inlägget inte teoretisera kring begreppet fattigdom, det får andra göra. Det är möjligt att ordet fattigdom enbart är förunnat människor i den fattigaste delen av världen. Om ni blir provocerade av ordet fattigdom så kan ni istället byta ut det mot "barn i familjer som lever under kraftigt begränsade ekonomiska förhållanden", ni gör som ni vill.

Min farfar gick utan skor till skolan när han var liten på 30-talet. Lyckligtvis har det hänt något med trygghetssystemet sedan dess. De allra flesta barn har skor. De allra flesta barn som behöver har glasögon också eftersom det finns ett bidrag att söka för det på socialen. Att säga att det inte finns fattiga barn i Sverige baserat på att man inte hittat någon som är skolös, någon som är hungrig eller något barn som vill ställa upp och skylta med sin skamliga fattigdom i TV är dock att göra det väldigt enkelt för sig. Det finns visst barn i Sverige som lider pga. fattigdom och det är vi socialarbetare som träffar dem i vårt arbete - varje dag. Jag pratar inte ens om de gömda flyktingbarnen. Eller mammorna som köar vid soppköket. Däremot kanske jag ska specificera vad jag pratar om.

Det finns barn som från sex års ålder har stenkoll på familjens ekonomi. På räkningar. På vad saker och ting kostar. Som tar på sig sina föräldrars ekonomiska oro och tillbringar dagarna med att ha ont i magen. Det finns barn som är påväg att vräkas. Som inte kan vara hos mamma nu på ett tag för hon har ingen el eftersom hon inte kunde betala elräkningen. Som får klädkassar från kommunen. Som får julklappar och julmat endast pga. att kyrkorna och andra välgörenhetsorganisationer ombesörjer dem med detta. Som får sluta med sin idrott för att det är för dyrt för familjen. Som vi skickar iväg på sommarläger för att de åtminstone under två veckor om året ska få någon form av miljöombyte. Som är hungriga. Jo, det finns det visst.

Det handlar inte om barn som är "bortskämda" och sura för att de inte har råd att åka på utlandssemester eller ha senaste mobilen. Dessa kommentarer får mig ärligt talat att vilja kräkas rakt ut, det är ett hån mot dessa barn att kalla dem bortskämda. Vad är ni för människor som gör det? Ni måste ha en skruv lös? Alternativt har inte träffat särskilt många fattiga barn där ni sitter i er trygga medelklass?

Däremot kan det naturligtvis finnas andra omständigheter hos föräldrarna. Så som missbruk. Psykisk sjukdom. Och så vidare. För mig spelar det ingen roll, frågan kvarstår. Det finns barn som lider av begränsade ekonomiska resurser. Eventuella pengar för att hjälpa dem oavsett om det är genom att familjen rent konkret får mer pengar eller om det gäller att behandla en förälder för ett missbruk så är det samma kassa. Det är soc-kassan. Och mig veterligen så har inte kommunerna fått några enorma summor skattepengar märkta "nu-ska-vi-få-slut-på-barnfattigdomen". Inte heller för att varje unge ska få växa upp utan en missbrukande förälder. Så varför fattiga barn bedöms vara en viktig grupp att go beserk på och göra narr av i TV vet jag faktiskt inte. Men det var ju uppenbarligen viktigt att frågan togs upp så ni inskränkta människor kan få fortsätta sprida er dynga om att det bara handlar om att alla 10-åringar vill ha en iphone.

idioter

Att lyssna på lyssnarfrågorna på P1:s "Plånboken" får mig att tappa tron på mänskligheten.

- Hur får jag tillbaka de 99 kr som det kostade att ha TV 4 Play en månad när vi var i Thailand och jag inte kunde titta på sista avsnittet av "Bonde söker fru"? Jag har försökt få kontakt med TV 4 genom att ringa med Skype och maila.

Mannen i fråga är alltså för snål för att ringa ett vanligt samtal till TV 4 för att lösa detta enorma problem men han har inga svårigheter att lägga några kronor på att ringa svensk radio. Från Thailand. Om 99 kr.

- Ingen sa upp min pappas tv-abonnemang när han dog och nu har de dragit under flera månader. Vem skulle gjort det? Det var ingen som sa något till oss om det och de är ju uppkopplade gentemot befolkningsregistret så det borde de väl göra automatiskt? Men när jag ringde till dem sa de att det inte skedde per automatik.

Du tycker inte att du som dotter kunde tänkas ha haft något ansvar för detta? Måste allt hela tiden vara någon annans fel och någon annans ansvar?

Har människor i Sverige alltid varit så här klemiga?

rätten till "neger"

Man kan välja att engagera sig i så många olika frågor.

Kvinnors rättigheter. Barns rättigheter. Fattigas rättigheter. Bögars rättigheter. Troendes rättigheter. Blindas rättigheter. Hemlösas rättigheter. Brottsoffers rättigheter. Djurens rättigheter. CP-skadades rättigheter. Ofrivilligt barnlösas rättigheter. Psykiskt sjukas rättigheter. Transsexuellas rättigheter. U-länders rättigheter. Barn som bevittnat vålds rättigheter. Industriarbetares rättigheter. Och så vidare och så vidare.

Ändå väljer man att lägga sin energi på oss ganska välmående svennars rätt att säga "negerboll" och rätt att se en "negerkarikatyr" på tv på julafton.

Jag hoppas att den här gruppen åtminstone har självinsikt nog att förstå att väldigt många av oss ser det som vår rättighet att tycka de gör väldigt konstiga prioriteringar.