ovanor

Men hallå, jag har ju faktiskt vidgat mina vyer!!


Jag har hört min första radioföljetong! Något jag aldrig trodde jag skulle finna nöje i men den här fastnade.


En mörderska ibland oss av Hannah Kent.

boktips!

Om jag gjorde en beräkning på hur mycket jag pratar om relationer så skulle jag nog tippa på att det handlar om ca 85 %. På jobbet pratar jag bara relationer och nästan med mina vänner också. Det kanske till och med handlar om mer än 85 %. Det beror kanske hur mycket annat sånt där tråkigt hämtning/lämning/räkningar/renovering/umgänge med småbarnsmammor som bara vill prata om bajs som jag måste avhandla just den veckan. Men iallafall, det är därför inte så konstigt att detta är typ den bästa bok jag läst; feminism, heterorelationer, serietidningsformat och - baserat på forskning! OMG!

Rekommenderas.

Tredje albumet Prins Charles känsla är en sociologisk och historisk studie över det heterosexuella parförhållandets känsloekonomi i serieform - Wikipedia

veckans citat

Vi såg en dokumentär igår, Sarnos, som handlade om sexploitation-filmskaparen Joe Sarno. Man kan lätt tro att en dokumentär om en sexfilmsregissör och dennes fru som jobbade som skådespelerska i samma filmer enbart handlar om sex. Och visst, den handlade om sex men framförallt handlade den om relationer. Det mest otippade med hela filmen var att jag verkligen gillade Joe Sarno och hans fru och att han sa något som jag kommer bära med mig i både yrkesliv och privatliv, nämligen: relationer fungerar om man matchar varandras "fuck-ups" (typ dåliga sidor, störningar).

Jag tyckte det här var så himla bra att jag funderar på att skriva det på ett kort och sätta på väggen.

semesterplaner

Det här är jag när jag är lyckospeedad och överambitiös. Jag planerar att jag ska läsa sex (6!) böcker på min semester. Med tanke på min läsfrekvens de senaste två åren får jag vara glad om jag tar mig igenom en. 

J hoppas att den boken jag till slut tar mig igenom blir en slags ingång till filosofin som heter "Vad är meningen med alltihop". Omslaget går i vitt, svart, grått och rött och visar jordens undergång eller liknande. Jag tänker att han vill ha en partner att prata svåra, viktiga frågor med i sommar. Jag tänker att det finns ett skäl till att han plockade fram den just idag när mina inlägg i konversationen runt middagen bestod i att påtala att soppan smakade för mycket höna och därefter referera till kartonger som "cartoons" när vi pratade barnovänligt på engelska. Jag tänker att han nog dessvärre får lära sig leva med det. Men visst, jag ska försöka läsa den. Det är inte för mycket begärt.

Min plan är att det ska bli lite lästid över om jag trappar ner på det här med sociala medier nu i sommar (inte bloggen). Jag vill inte lägga en sekund av min semester på att känna att jag måste gå in och gilla ikapp det jag missat. Jag är så ofantligt trött på att tänka i termer av vad som lämpar sig att skriva på Facebook och att föreviga saker för andra, inte för mig själv. Alltså jag orkar inte. Dessutom saknar jag att ta kort med vår riktiga kamera. Så förlåt om jag missar att gilla något, särskilt det här med barn känns ju lite känsligt, så jag passar på här och nu att försäkra att jag tycker ju faktiskt väldigt mycket om alla mina kompisars barn och jag tycker verkligen de är så fantastiskt fina allihop så jag får väl kompensera det med att försöka visa det IRL istället.

Ok skön lässommar folks! 

att trigga tanken

Är det inte något glädjande trots allt med att svenska folket verkar vara så jävla kåta? Heja sexfantasin!

barnakvinnan

Idag har jag haft följande sökstatistik på bloggen, dvs. följande ord har de som hamnat på min blogg sökt på:

Anna Wahlgren skavlan 26 st
Anna Wahlgren 4 st
Anna Wahlgren i skavlan 3 st
"Anna Wahlgren" 2 st
Skavlan Anna Wahlgren 2 st
Anna Wahlgren "skavlan" 1 st
Anna Wahlgren och skavlan 1 st
Anna Wahlgren skavlan blogg 1 st
om Anna Wahlgren i skavlan 1 st
Skavlan "Anna Wahlgren" 1 st

Snacka om att tanten engagerar!

intervjun med Anna Wahlgren på Skavlan får mig att tänka två saker:

1) Det finns en gräns för vad jag vill veta om andra familjer på bästa sändningstid

2) Jag MÅSTE ta ut min piercing innan jag blir rynkig....

starstruck

Tänk.
Att man kan vara 32 och ett halvt och ändå bli pirrigt glad för att Sigge Eklund gillat ett inlägg man skrivit.

Sigge Eklund, min nya idol.

Jag önskar att jag aldrig kommer växa ifrån just detta.

en annalkande backlash?

Pigge:
Känd för att hans familj dog i tsunamin.

Johnny:
Känd för att ha varit stupfull och ramlat ner på ett spår och blivit rånad.

Robinson-Robban:
Känd för att ha målat sig blå och ätit upp en papperslapp.

Sean Banan
Känd för citaten "Kött fyfan" och "Jag är en man som älskar mus".

Marcus Birro:
Alltså från början gjorde han nog något kreativt men det han fått mest kredd för är att prata om sitt liv som kränkt vit medelklassman inom kulturbranchen.

Jag har börjat fundera på backlashen. Kommer den att komma eller?

Kommer det komma en tid då våra folkkära talkshow-värdar ratar alla som inte åtminstone skrivit en riktig bok eller typ kan sjunga?

Kommer våra barn att växa upp och rata allt annat än P1 och Babel?

Med risk för att låta pretto så är det ju nästan så man önskar det ibland...

celebert besök

Jättebebisen Marcus Birro kommer till Vetlanda. Och jag antar att han ska prata om att han är kränkt.

Om sitt utbildningskomplex (sluta gnäll på Birro bara för att han, helt utan utbildning, trillat in på Expressens sportredaktion).

Om hur en person som tillhör kategorin vita medelklassmän kan känna sig förorättad så ofta och så mycket.

Och kanske om hur det känns att tro att man talar för en stor massa när man egentligen bara talar för en pytteliten klick.

Eller så blir det bara det vanliga nej-till-abort-ja-till-kärnfamiljen-tugget.

Sa jag att jag inte ska gå?

en ovanligt lyckad make-over

Det finns en ovana jag dragit på mig genom åren och det är att så fort jag ser en lite för snygg och charmig kille på ett attraktivt arbete blir jag misstänksam och undrar hur han hamnade där. Detta är väl något jag får jobba med, jag vet det, men jag vill försvara mig med att det är livet som fått mig att känna såhär. Det finns alltid utrymme att trolla fram tjänster för charmiga (och inte ens alltid så särskilt charmiga) killar men sällan för duktiga flickor. Kanske för att vi är så många och lite tråkiga men ändå.

Iallafall så kom dessa tankar krypande när jag slog på SVT:s morgon-tv i morse. Men vem är den där snygge mannen och hur har han kommit dit? Tanterna på Gomorron får liksom jobba ihjäl sig för att hamna där (alla är 50 plus) och han bara stövlar in! Då gjorde J mig uppmärksam på att det här är ett välkänt ansikte. En hårt arbetande person. Jag har tydligen tidigare gjort narr av hans glasögon här på bloggen (vilket får mig att fundera över hur gammal jag är). Men erkänn människor, maken till lyckad make-over får man faktiskt leta efter!

Filip Struwe före och efter

en klump i magen

Torka aldrig tårar utan handskar är ett program som gör att man omedelbart efteråt vill gå in till sina barn och krama dem länge och hårt.

För att de ska veta att de duger precis som de är.

För att de ska veta att de aldrig någonsin ska behöva känna sig ensamma.

För att man själv blir så jävla rädd att de någon gång ska råka ut för något lika hemskt som att tyna bort i plågor, isolerad och utstött på ett sjukhus.

För att man vill att deras liv ska präglas av starka känslor av självständighet, frihet och lycka vilket kanske inte alltid kommer vara fallet.

Ett tv-program som framkallar sådana starka känslor av både glädje och sorg är ett bra tv-program.

dagens i-landsproblem

Nästa måndag börjar Torka aldrig tårar utan handskar och trailern talar sitt tydliga språk. Det kommer att vara bra och berörande.

Men.

Hur fasen ska jag hinna läsa boken innan???

mitt ocoola liv

Läser och hör om folk som gör coola saker och själv tänker jag:

- Wohoo, Skavlan börjar på fredag!

(Wohoo!)

att se fram emot något

Herregud vad jag längtar tills den kvällen då vi kommer orka se the Hunger Games! Och nu är ju faktiskt häcken klippt så kanske kan vi få till det den här veckan. Hoppas hoppas!

att sålla i det ytliga livet

Jag har haft en social mediakris.

Jag kände (och känner mig fortfarande) bara så trött. Trött på att ha konversationer på nätet, trött på att gilla saker, trött på att läsa om människor jag egentligen inte känner. Bekymrad över att detta troligen tar tid och ork från mig att göra det jag skulle vilja göra mer, nämligen ringa folk, eftersom jag vet att jag mår så mycket bättre av det än av en timmes surfande.

Jag började använda Instagram men insåg då hur urbota utled jag är på att dokumentera det jag gör, troligen för att jag tillhör den kategori människor vars upplevelse av det som händer verkligen försämras av att jag måste dokumentera den för då börjar jag tänka på den perfekta bilden med kameravinklar och vilken typ av bildkvalitet det ska vara och för säkerhets skull tar jag kort med både vanliga kameran, Hipstamatic och Instagram och det där gyllene ögonblicket har liksom för längesedan flygit sin kos.

Jag är utled på att se andras uppiffade förvrängda vardag också, alltså jag orkar inte. Jag hinner inte. Jag menar, här sitter jag och är bitter och inte så fasligt lycklig när jag tänker på vissa saker, jag vill hellre försöka förändra de sakerna än att lägga den tiden på ytliga bekantas konstruerade vardag.

Så jag kände att jag behövde en förändring.

Bloggmotivationen har trytit ett tag och jag vet inte hur många inlägg jag skrivit för att därefter kassera dem med motiveringen att det är för privat. Det jag haft behov att skriva om har lämpat sig bättre i en privat dagbok. Och vad är det då för mening med en blogg?

Mitt blogguppehåll och försöket med Instagram fick mig iallafall att inse att jag ju tycker om att skriva. Jag vill skriva. Så jag funderade på att börja twittra.

Men det känns så fånigt med tusentals människor som skriver samma saker om samma fenomen och har man tur citeras man i Expressen. (Alltså jag undrar hur Sveriges största kvällstidning kommer se på detta faktum om en 5-10 år, är det verkligen intressant vad Mikael i Svedala tycker om sossarnas senaste partiledarbyte eller att Loreen vann melodifestivalen? Eller är hela twitter mer som en insändarsida? Jag fattar inte, jag är väl för gammal). Jag konstaterade i vart fall att twitter blir för pluttigt, jag måste kunna skriva långt!

Så nu har jag bestämt mig för följande:

1) Jag fortsätter blogga. Även om jag ibland blir så trött på mig själv att jag kan spy så kan jag inte riktigt stoppa mitt sug att skriva ner tankar och betraktelser. Det är roligt att leka med ord och det är roligt att ha sen, Theos guldigaste citat samlade på en och samma webplats. Som ett litet livsalbum. Kanske blir jag mer privat, kanske inte, jag har fortfarande mitt jobb att tänka på. Jag kommer i vilket fall försöka få till någon slags kontinuitet här igen. För mig själv och mina två återstående läsare.

2) Jag rensar på Facebook. Frågan jag ställt mig är: vilket syfte har denna sida egentligen för mig? Och för mig fyller fejjan en funktion gällande kontakt med mina vänner och möjlighet att läsa intressanta artiklar eller få mig ett gott skratt. Det fyller inte en nätverkande funktion. Jag är inte så nyfiken att jag måste veta vad mina gamla klasskompisar gör nuförtiden. (Och vill jag det finns ju Google). Så därför kommer jag behålla mina vänner och de som kanske inte är mina vänner men som lägger ut och skriver roliga och intressanta saker.

Jag tror det blir bra.

Alltså det känns SÅ mycket bättre nu.

vikten av logik

Jag är visserligen svag för orealistiska filmer av typen fantasy och science fiction. Men det måste finnas någon logik i det orealistiska annars blir det dåligt. Som kvällens film på kanal 6 - Drakarnas rike.

Ponera att jorden attackerades av drakar, jag är helt med på det. Hur troligt är det då att vi inte skulle kunna skydda oss och döda dem? Med våra kärnvapen och militära kunskaper? Och framförallt, vårt vatten? Det är liksom inga terminators eller rymdvarelser, bara djur som sprutar eld?

Nä inte så troligt. Och således håller inte kvällens film måttet. Tyvärr, det finns alltför få såna filmer nuförtiden som jag inte har sett.

dilbert

lika som bär

I bilen avhandlas som vanligt viktiga ämnen och idag hade turen kommit till Rod Stewarts sexappeal. En man som min sambo hävdar ser ut som en något smalare Kicki Danielsson. Tja, döm själva!

Rod Stewart?

Kicki Danielsson?

stora familjer

Såg en pyttesekvens ur ett avsnit av "Familjen annorlunda", ni vet programmet som handlar om familjer med typ 10 barn, och tonårspojken säger:

- Jag skulle gärna umgås mer med min mamma och lära känna min mamma. För jag har ju vuxit ganska mycket nu och fått andra intressen. Så det vore roligt.

Som den sexualpolitiskt korrekte person jag är ska jag naturligtvis inte döma andra människors val beträffande sex och samliv. Men jag måste säga att jag har mycket lättare att ha förståelse för vuxna människors sexuella preferenser, hur udda de än må vara, än jag har för par som skaffar så många barn att deras 14-årige son med svartfärgat hår sitter och säger att han saknar sin mamma i nationell tv, trots att de bor under samma tak! Jag får ont i magen.

Varför vill man skaffa så många barn?

(Och varför vill man visa upp dem i tv?)