musik

insikter man inte vill ha

Inte för att jag för en sekund saknar dagarna som 17-åring.

Men när jag hörde den här låten fick jag en insikt om att jag på något vis lyckats skapa ett liv där det inte finns utrymme för vänner. Visst är det hemskt?

Det slog mig när jag träffade E och hennes man på pizzerian och vi konstaterade att vi verkligen saknar varandra, vi har barn i samma ålder som leker bra ihop, vi blir glada av varandra, varför får vi aldrig till en lunch?
Det slog mig när jag för andra gången i rad inte fick till det i planeringen att gå och titta på en kompis som sjunger i kör.
Det slog mig när jag efter snart två veckor fortfarande inte fått till en promenad med typ den enda vännen jag träffar regelbundet, detta trots att jag har EN OCEAN av ämnen att avhandla.
Jag saknar mina vänner.

Detta är en väldigt märklig insikt för en person vars största intresse i livet är att läsa om, tro på och förmedla vikten av sociala relationer. Hur gick det till? Tingeling, jovars. Visst antar jag att jag har huvudet fullt av tingeling. Jag tänker på förskoleschema, födelsedagspresenter, ärendet jag ska dra på handledningen, målarfärg, inköpslistor, det potentiella drömhuset, sommarskor, när jag ska så morötter, vilken utbildning jag kommer få gå på jobbet, att jag börjat dricka ganska mycket kaffe, spellistor, kattungar, ett vin med en spade på, att jag borde äta keso och bär. Det tänker jag på. Men jag längtar tills jag får träffa mina vänner. Jag längtar tills jag sitter i ett kök i Uppsala och håller ett nytt litet liv i mina armar och får bolla frågor som inte är tingeling. Jag längtar efter en riktig fläskig onyttig fika med mina juntisar.

Jag tror att jag måste tänka om.

musik

att dansa

Några kollegor till mig brukar säga att tonåringarnas begränsade erfarenhet gör att de lever till 20% på erfarenhet som grund, till 80 % på drömmar.

Vi vuxna är tvärtom, vi baserar den största delen av våra liv och vårt agerande på erfarenhet, inte på drömmar. Det känns så himla tråkigt.

Mina dagdrömmar nuförtiden är så ofantligt banala. De brukar bestå av att jag, håll i er nu, tänker på att jag är ute och dansar.

Jag minns första gången jag insåg att man kunde höra Paint it black eller Linkin Park (jag gillade dem då) på ett dansgolv. Första gången jag dansade under bar himmel, i en ruin. Med stjärnorna ovanför. Första gången jag förstod att man i vissa sammanhang inte behöver någon fast danspartner, man kan förenas i dans (och klara sig ganska länge innan man blir kufförklarad). Första gången jag hånglade på ett dansgolv (jag var jättegammal, han hette Guiseppe och dansade fruktansvärt dåligt). Hur jag och J brukade dansa tryckare till Van Morrison i lägenheten på Norra Stationsgatan. Fantastiskt, alltihop.

Det är så obeskrivligt lite av allt nuförtiden. Lite torftigt nästan. Så därför brukar jag dagdrömma om att jag dansar. Då blir jag alltid på bra humör. Just nu är den här klassikern en favorit.

en bra låt om att komma hem som jag såklart upptäckt helt sent

tid för vila

När känslorna första dagarna på jullovet är utslagen livslust, trötthet och konstant huvudvärk. När man blir arg och nästan börjar gråta för att någon informerar med lite för kort varsel om att vi ska ha en julklappslek i jul och kanske kunde jag tänka mig att ha hand om den? När jag måste ringa min hjärtevän fem gånger under min fixa-allt-det-sista-innan-jul-runda på stan för att jag inte har förmåga att själv fatta beslut. Det är då man förstår att man har kört lite för hårt den här hösten.

Och ändå känns det som att jag inte gjort någonting, vi har fortfarande inte putsat fönsterna!

Vad är det med dagens föräldrar? Är vi veka eller är det något annat? Jag har tänkt ganska mycket på det och om orken återfinner sig kommer jag utveckla det i ett inlägg under ledigheten. Men tills dess - vila! (Även om tanken att sitta på arslet och äta i 5 dagar just nu inte känns superlockande, jag får blodproppskänningar bara av att tänka på det).

musik

Om ni ser mig köra omkring och sjunga något så kan ni veta att det är den här gamla dängan som har fått en revival i min bilstereo. Den gör mig glad!

bevara-lugn-strategi

Kämpandet med barnvagnen igår bland ett hundratal andra personer på en loppis fick mig att inse att jag faktiskt visst har en bevara-lugnet-strategi! Det slår mig ibland när jag stressar med matlagning och trötta barn, storhandlar under tidspress, lyssnar på utbrott eller bara allmänt försöker få koll på läget - jag sjunger. Och det funkar så jävla bra.

Jag som trodde att jag inte hade någon bevara-lugnet-strategi! Jag är så glad över att jag har det!

Ibland verkar det förvisso som att jag fått en knäpp när alla gapar och radion är på och jag väljer att börja sjunga. Men det är nog så att vissa saker gällande barnuppfostran ska man bara inte ifrågasätta för det är iallafall bättre än alternativet som troligen skulle vara irritation och ilska. Så sjung mina vänner, bara sjung! De här två kör jag hårt just nu:


 

att försöka sig på något nytt

Jag tyckte det började bli dags för en ny musiklista. "Höst 2013" heter den. Jag har några gamla listor som jag lyssnat sönder och jag har fått för mig att de är lite deppiga för jag själv var ju lite deppig hela den där perioden när de gjordes och spelades och spelades igen. Jag har gjort flera försök till nya musiklistor men inte riktigt lyckats och jag tror att det beror på att jag tänkt att nu ska det bli pepp och så blir det typ. Inte jag.

För nu är min nya färdig. Och trots mitt nuvarande ganska harmoniska sinnestillstånd så är musiken på listan ganska.. tja, inte är den pepp i alla fall. Det är Fistful of love med Antony & the Johnsons. Det kommer aldrig va över för mig med Håkan Hellström. Elite med Kent. Gamla Radioheadlåtar och ganska mycket Johnny Cash av det lugnare slaget. Den är sjukt bra om jag får säga det själv! Så det är med en nyfunnen insikt jag konstaterar; när det kommer till musik så får jag ut allt mitt glättiga trams och all danslust via Eurovision och fester med riktigt bra gammal rockmusik. I vardagen i övrigt föredrar jag uppenbarligen något helt annat...

musik

musik

att stagnera

I min desperation efter musik (jag har ingen telefon remember?) plockade jag idag fram min gamla mp3-spelare. Den fungerade fortfarande och, vad värre var, dess spellistor skilde sig FÖGA från vad jag lyssnar på idag - 2 år senare. Möjligen har den utvecklats till att innehålla något mer country och något mindre schlager. Så jävla tråkig man är.

Fast det fanns också en del som jag inte spelat på ett tag. Den här till exempel. Den påminner mig om ett sammanhang som fanns förr men som inte finns längre och som jag saknar ibland.

det här är faktiskt jättebra (åtminstone för en gammal sucker för sliskiga gitarrsolon av typen Guns ´n Roses cover på Knocking on heavens door eller annan valfri rock från 90-talet)

musik

så bra!

dagens notering

Idag har jag bara en sak att säga:

Munspelssolon är tamejfan alltid för korta!

att glädjas eller inte glädjas

Jag är dålig på att ta ut glädje i förskott. Ibland så dålig att jag liksom inte tar ut någon glädje alls för tänk om det inte blir som det var bestämt. Som när vi äntligen sålde bilen i somras efter mycket om och men och köpte mina föräldrars gamla skrutt och jag var SÅ glad egentligen över att det blev av och att vi fick några extraslantar lägligt till semestern men jag kunde liksom inte riktigt släppa fram glädjen för någonstans kände jag att jag nog borde oroa mig för den "nya" bilen istället och om den verkligen skulle hålla för omkringkuskande hela sommaren.

Jag kan ibland undra hur man införlivar en sådan inställning till det pirr, de infriade förväntningar och de lättnader som är livets glädjeämnen. Det är ju rent bedrövligt! Sådan vill jag inte vara! Men nu är jag sån igen.

För när jag nu framåt kvällskvisten har börjat ta till mig det jag fick veta idag, det som är så roligt och som gör mig så glad och stolt och tacksam och som bara känns så naturligt och rätt, så vågar jag inte riktigt släppa det lös för tänk om jag blir besviken. Tänk om något annat kommer emellan. Det är lite synd. För om jag skulle spalta vad jag önskar mig mest av allt i livet just nu så skulle den här saken hamna på topp tre, kanske till och med topp två, så därför borde jag ju bara fira och tjoa och hjula. Men jag vågar inte riktigt. Men jag lovar att när det är färdigt och klart då ska jag hjula. God damn vad jag ska hjula.

vackert

musik

uppe

Jag känner att jag är på banan igen och det är skönt.

Jag läser en bok.

Jag ser film, blir berörd och sitter med J och googlar efteråt för att jag både vill och orkar snöa in på saker.

Jag intresserar mig för musik, spotifyar låtar jag hör direkt och kollar upp olika tips som legat i dvala det senaste året. Lucinda Williams till exempel.

Jag bryr mig om hur jag ser ut, i den mån det går alltså. Jag finner det nöjsamt att titta på kläder och skor, och har börjat följa stylistmänniskor på instagram. Det var länge sen det var så.

Sen är jag glad också. Glad i mina barn, glad i mina relationer. Jag har en viss förmåga att höja min blick från trasslet, betrakta det på avstånd och se något annat än bara trassel. Om man vill va elak kan man säga att jag är en tradig och överanalyserande soctant. Om man vill vara snäll kan man säga som min kompis sa när jag gjort något intressantare än det egentligen var genom x antal minuters ält: Vilket spännande liv du har! Fast du tänker för mycket. 

Jag hoppas att jag kommer vara här uppe ett tag nu.