de där mindre viktiga barnen

Hundratals boenden för ensamkommande flyktingbarn har missat att bifoga lagfarten till migrationsverket vilket gör att de i samband med nya upphandlingar riskerar att inte längre vara aktuella att ta emot barn. En skitsak säger endel. Byråkrati i sin renaste form.

Jag säger att om du inte ens klarar av att skicka in en sketen papperskopia kanske du inte ska bedriva vård för svårt traumatiserade barn.

Söndag 18/10

Vi har alla våra brännpunkter.

Jag har till exempel insett att jag är ganska tolerant och förstående gentemot dem som inte så många andra är toleranta emot; missbrukarna, de utslagna, tiggarna, de utbrända, de jobbiga ungarna. Men på de "vanliga" svennebananerna har jag extremt höga krav. Och när jag läser SvD:s artikelserie om mammor som ångrar sitt föräldraskap då blir jag faktiskt rentav arg.

Jag har ganska stor, för att inte säga mycket stor, förståelse för småbarnslivets svårigheter. Jag har stor förståelse för den psykiska belastning det medför på dig som person och på parrelationen. Jag har stor förståelse för omställningen och svårigheten att hitta sitt nya sammanhang. ´

Jag har väl egentligen också förståelse för att man som vuxen kan fastna självdestruktiva tankebanor av slaget "det var bättre förr".

Men.

Jag har NOLL förståelse för att man som vuxen ser detta som ett slags status-quo-tillstånd och nöjer sig med att så här blev visst livet, och istället för att hantera det eller göra det bästa av det pladdrar jag på i tidningar om hur jobbigt det blev att bli förälder, att bli ofri, få mindre tid att vara kreativ och tvingas ha konflikter med min partner om ansvar. För mig är detta inte alls det "barn eller inte" som reportageskaparna försöker få det till, det handlar snarare om en grupp människor som inte alls har bearbetat omställningen det är att få barn. Som inte kunnat hitta sig själva i sitt nya sammanhang. Det är i mitt tycke ganska depressiva drag som tittar fram och den fråga som kvarstår som ett stort frågetecken är varför går ni inte i terapi istället för att skriva till tidningen om hur illa ni tycker om att bli föräldrar? Varför anses det ok att tillåtas vara en sådan förälder? Så ok att vi ska prata om det som "normalt" i en av Sveriges största dagstidningar?

Barn är människor. Människor som är otroligt beroende av sitt sammanhang för hela sin fortsatta utveckling. Som präglas av det bemötande de får. Som kort sagt påverkas ganska mycket av att leva med föräldrar som inte mår riktigt bra, som är bittra för att de finns till. Det är i mitt tycke mycket allvarligt! Jag tycker inte vi ska göra storstadsfokuserade reportage om detta fenomen. Jag tycker vi ska ta upp bekymret att så många vuxna inte hittar rätt i sina nya roller som föräldrar. Varför är det så? Vad står det för egentligen? Barn har man för livet. Ska alla dessa föräldrar gå genom livet och vara bittra för att de skaffade barn? Det är så otroligt sorgligt.

Vi människor har förmåga att hantera många svåra situationer i livet. Vi kan förlora jobbet, förlora vänner och familj, bli sjuka osv. Vi får i dessa fall lära oss hantera de svårigheter vi ställs inför. Vi kan inte välja. Och vet ni, när vi väl skaffat barn kan vi inte välja det heller. Vi måste jobba för att finna acceptans istället för att prata skit om våra ungar i pressen.

obligatoriskt gymnasium eller varför ska vi lura unga att de har ett val som de inte har?

Spännande när ideologier blir tydliga. Om det nu är så tydligt vilket jag ska komma fram till om du fortsätter läsa. 

Jag kallar mig ibland för liberal i bemärkelsen att jag bl.a. anser att val och känslan av frihet är bra för människor. Själv kan jag dock inte säga att jag blir särskilt provocerad av det nyligen presenterade förslaget om en obligatorisk gymnasieskola. Liberaler verkar felaktigt tro att dagens 16-åringar har ett val mellan praktik och skola när de slutar 9:an och att de mer praktiskt lagda eleverna aldrig skulle kunna klara av att genomgå gymnasiet. Det beror naturligtvis på programmens utformning, inte på gymnasiet i sig. Så var det kanske för 30 år sedan men arbetsmarknaden har för länge sedan tvingat oss att tänka nytt. Blir gymnasiet obligatoriskt behöver också kraven skärpas på hur elever ska tas omhand och nå målen. I min värld blir ett informellt tvång ett formellt tvång och just här kan jag inte argumentera emot för att människor som ogillar tvång har en tendens att göra det av princip och jag tycker man ska få ha principer. Dock måste jag säga att där jag jobbat och verkat i 10 år, med ungdomar med knagglig skolgång, har jag ännu inte stött på någon elev som valt att börja jobba istället efter 9:an av den enkla anledningen att det inte finns såna jobb. Istället snurrar de runt på diverse praktik- och utbildningslösningar (informellt tvång) eller sitter hemma på sin kontorsstol framför datorn (oklar definition. Endel skulle kanske säga att de är deprimerade pga. att någon försökt tvinga in dem på gymnasiet). Många struntar säkert i gymnasiebehörighet men studier och praktik kommer de inte ifrån om de vill ha ett jobb. Omhändertagandet av dessa ungdomar kommer troligen inte skilja sig nämnvärt från omhändertagandet de får idag, skillnaden blir vart ansvaret ska ligga och att de får en behörighet till senare studier. 

Jag måste säga att för mig ter det sig märkligt varför man som liberal vill försvåra för människors möjligheter längre fram i livet. Att främja att fler kan läsa på högskolan handlar inte om "att alla ska läsa på högskolan fast de vill jobba som mekaniker". Det handlar om enskilda människor och att livet och önskningarna kan förändras med åren. Att det kanske inte nödvändigtvis innebär att man alltid vill arbeta med praktiska saker bara för att man ville det när man var 16. Eller för den delen, att man vill jobba med teoretiska saker bara för att man pluggat sig genom 15-20 år av livet och sen känner att fyfan vad jag är trött, jag startar en bilfirma eller blir massör. För mig är detta ett sätt att se på människor ur ett livsperspektiv och inte se omotiverade 16-åringar som personer som, bara för att de för tillfället är skoltrötta och mer praktiskt lagda, aldrig kommer vilja göra något annat och därmed försvåra de framtida vägarna. Varför ska vi försvåra för människor att göra nya val? Kan du som är liberal svara mig på detta? Är principen om tvång så mycket större? Kanske det.