Söndag 18/10

Vi har alla våra brännpunkter.

Jag har till exempel insett att jag är ganska tolerant och förstående gentemot dem som inte så många andra är toleranta emot; missbrukarna, de utslagna, tiggarna, de utbrända, de jobbiga ungarna. Men på de "vanliga" svennebananerna har jag extremt höga krav. Och när jag läser SvD:s artikelserie om mammor som ångrar sitt föräldraskap då blir jag faktiskt rentav arg.

Jag har ganska stor, för att inte säga mycket stor, förståelse för småbarnslivets svårigheter. Jag har stor förståelse för den psykiska belastning det medför på dig som person och på parrelationen. Jag har stor förståelse för omställningen och svårigheten att hitta sitt nya sammanhang. ´

Jag har väl egentligen också förståelse för att man som vuxen kan fastna självdestruktiva tankebanor av slaget "det var bättre förr".

Men.

Jag har NOLL förståelse för att man som vuxen ser detta som ett slags status-quo-tillstånd och nöjer sig med att så här blev visst livet, och istället för att hantera det eller göra det bästa av det pladdrar jag på i tidningar om hur jobbigt det blev att bli förälder, att bli ofri, få mindre tid att vara kreativ och tvingas ha konflikter med min partner om ansvar. För mig är detta inte alls det "barn eller inte" som reportageskaparna försöker få det till, det handlar snarare om en grupp människor som inte alls har bearbetat omställningen det är att få barn. Som inte kunnat hitta sig själva i sitt nya sammanhang. Det är i mitt tycke ganska depressiva drag som tittar fram och den fråga som kvarstår som ett stort frågetecken är varför går ni inte i terapi istället för att skriva till tidningen om hur illa ni tycker om att bli föräldrar? Varför anses det ok att tillåtas vara en sådan förälder? Så ok att vi ska prata om det som "normalt" i en av Sveriges största dagstidningar?

Barn är människor. Människor som är otroligt beroende av sitt sammanhang för hela sin fortsatta utveckling. Som präglas av det bemötande de får. Som kort sagt påverkas ganska mycket av att leva med föräldrar som inte mår riktigt bra, som är bittra för att de finns till. Det är i mitt tycke mycket allvarligt! Jag tycker inte vi ska göra storstadsfokuserade reportage om detta fenomen. Jag tycker vi ska ta upp bekymret att så många vuxna inte hittar rätt i sina nya roller som föräldrar. Varför är det så? Vad står det för egentligen? Barn har man för livet. Ska alla dessa föräldrar gå genom livet och vara bittra för att de skaffade barn? Det är så otroligt sorgligt.

Vi människor har förmåga att hantera många svåra situationer i livet. Vi kan förlora jobbet, förlora vänner och familj, bli sjuka osv. Vi får i dessa fall lära oss hantera de svårigheter vi ställs inför. Vi kan inte välja. Och vet ni, när vi väl skaffat barn kan vi inte välja det heller. Vi måste jobba för att finna acceptans istället för att prata skit om våra ungar i pressen.