ett brev

Hej miss orbison!

Jag kom att tänka på dig idag, hur livet är, och kände att jag ville ge dig en uppdatering du som gjort en grej av att ironisera över ditt liv och faktiskt inte mått särskilt bra under långa perioder.

Idag har jag ägnat hela den soliga förmiddagen åt kroppsarbete i trädgården. Jag samlade ihop grenarna som fallit från de många träden, hängde upp två bon åt fåglarna. Jag har även hittat ett lämpligt träd till en gunga till våren. Sen gick vi ner och lekte en stund vid ett stenröse. Theo älskade det och jag bet ihop och lämnade honom själv att leka en stund, han behöver tankas på självständighet. J gick in för att laga till älgsteken vi fått av vår hyresvärd och jag drack lite kaffe i solen innan jag började bära in pelletsen i källaren. Tungt kroppsarbete som jag inte fattade hur jag skulle orka när vi först flyttade hit men som jag nu orkar. Jag blev genomsvett. Det dumma med pellets är att det är som jobbigast när man är som tröttast, de kommer staplade i 16-kilossäckar och mot slutet måste man böja på benen rejält för att få upp dem från marken och ta i ordentligt med armarna för att få upp dem på högen därinne som vuxit sig hög. Min kompis sa att man får väldigt mycket liv här ute på landet. Jag förstår nu vad hon menar och jag älskar det.

Jag mår mycket bättre nu. Jag har börjat duscha! Visst kan man skoja om det men i sanningens namn är det så att man börjar duscha när man får anledning, dvs när livet också består av rörelse och svett och insikten att en dusch med ett smutsigt barn är också en bra kvällsaktivitet. (Eller krogliv fast det senare sker så sporadiskt att det i stort sett inte sker alls). Visst har jag fortfarande ångest ibland, häromdan så mycket att jag knappt orkade stå, men jag tror att man måste ha det också, åtminstone om man är en person som känner mycket. Det är ju trots allt kroppens sätt att säga att något skaver och att du borde göra något åt det. Men som alla kroppsliga åkommor kan det bli störningar och det räcker med att ha ångest för det som är relevant. Det vill säga som det är nu. 

Jag har inte så många vänner men de jag har är innerliga och räcker gott och väl. Två närmast som vet det mesta, plus en handfull nära. Kom på idag att det dock finns en sak kvar att förtälja till de två närmaste, en gammal synd som blivit en rolig anekdot. Du vet hur det är du är ju expert på den typen av omformuleringar. 

Jag är fortfarande en sucker för politiska diskussioner men försöker, i den mån det går, istället föra dem i dialog istället för bloggform, det utvecklar mig mer. Dock gick jag naturligtvis till överdrift beträffande det också, hamnade i diskussioner via Facebook som jag var tvungen att bevaka dag som natt så jag fick lägga ner. Det är min absolut bästa och sämsta egenskap, det där intensiva osunda ostoppbara flowet. Jag försöker få kontroll över det också. Lagom kontroll.

Idag har jag och Theo varit på bio med en kompis. Dagarna rullar liksom på, antingen gör vi något eller så är vi hemma och är nöjda med det. Jag flyr inte hemifrån längre. Ibland har vi folk över, vi orkar det. Jag tänker i stort sett aldrig tanken hur jag ska få hela den här långa dagen att gå. Jag räknar i stort sett aldrig timmarna tills jag ska få gå och lägga mig (även om jag fortfarande kan längta till sängen för Gud vad trött man är). Häromdagen spontanstyrde jag upp en lekdejt för Theo men fick avstyra den lika snabbt då båda bara ville leka hemma hos sig. Jag och hans mamma konstaterade att det nog fanns lite olika skäl bakom, inte mer med det, och jag lyckades stoppa impulsen att anklaga mitt egna föräldraskap för det hela. "Jag kanske borde", "om jag bara hade", "nu tror hon säkert att" osv. De tankarna är nog de svåraste att stoppa men det går faktiskt bättre det också.

Det var lite kort om hur det ser ut för mig nuförtiden, ta åt dig vettja! Njut du med! Det är så evinnerligt härligt att vara på banan. Varma kramar från ditt alterego Veronika