insikter man inte vill ha

Inte för att jag för en sekund saknar dagarna som 17-åring.

Men när jag hörde den här låten fick jag en insikt om att jag på något vis lyckats skapa ett liv där det inte finns utrymme för vänner. Visst är det hemskt?

Det slog mig när jag träffade E och hennes man på pizzerian och vi konstaterade att vi verkligen saknar varandra, vi har barn i samma ålder som leker bra ihop, vi blir glada av varandra, varför får vi aldrig till en lunch?
Det slog mig när jag för andra gången i rad inte fick till det i planeringen att gå och titta på en kompis som sjunger i kör.
Det slog mig när jag efter snart två veckor fortfarande inte fått till en promenad med typ den enda vännen jag träffar regelbundet, detta trots att jag har EN OCEAN av ämnen att avhandla.
Jag saknar mina vänner.

Detta är en väldigt märklig insikt för en person vars största intresse i livet är att läsa om, tro på och förmedla vikten av sociala relationer. Hur gick det till? Tingeling, jovars. Visst antar jag att jag har huvudet fullt av tingeling. Jag tänker på förskoleschema, födelsedagspresenter, ärendet jag ska dra på handledningen, målarfärg, inköpslistor, det potentiella drömhuset, sommarskor, när jag ska så morötter, vilken utbildning jag kommer få gå på jobbet, att jag börjat dricka ganska mycket kaffe, spellistor, kattungar, ett vin med en spade på, att jag borde äta keso och bär. Det tänker jag på. Men jag längtar tills jag får träffa mina vänner. Jag längtar tills jag sitter i ett kök i Uppsala och håller ett nytt litet liv i mina armar och får bolla frågor som inte är tingeling. Jag längtar efter en riktig fläskig onyttig fika med mina juntisar.

Jag tror att jag måste tänka om.

vänskapens brytpunkter

När det gäller vänner kommer man ibland till kritiska lägen där vänskap omprövas och kanske dör. 

Jag tänker till exempel på det här med de som flyttat från sin småstad och kommit tillbaka vs. de som stannat kvar där de förstnämnda ständigt snackar skit om sin nygamla hemstad. Måste vara jävligt tradigt att lyssna på människor som hela tiden ska verka som lite förmer för att de varit utanför Vetlandas 50-skyltar ett par år. Som tycker folk är bonniga och tycker allt är tråkigt fast ändå väljer att bo kvar för de trivs så bra. Och där de nygamla inflyttarna tycker de kvarboende är överdrivet patriotiska och lite humorlösa. 

Eller det här när nära vänner får barn samtidigt och inser att de har HELT olika syn på barnuppfostran och föräldraskap och man börjar tänka att herregud, människan är ju inte klok! fast man tidigare tyckte hen gjorde precis allting rätt. 

Eller för all del vänner där skillnaderna i tyckandet om vad som är rimlig kontakt och rimliga åtaganden för varandra blir för stora och där den ena tycker att det är fullständigt orimligt med kontakt 2-4 ggr per år medan den andre inte kan förstå hur en tätare kontakt skulle gå till. 

Jag har upptäckt ett till kritiskt läge som rör synen på sociala medier. Jag har ett ganska aktivt liv på sociala medier. Det är en jätteviktig arena för mig att göda relationer. Komma med positiva tillrop, ha koll på folks tyckande och tänkande och ha något att prata med dem om nästa gång jag träffar dem, åtminstone om det är en långtifrånare. När man göder relationer på sociala medier märker man också ganska snabbt att man har koll på vilka som gillar det man själv lägger ut. Och vilka som inte gillar. Eftersom jag ofta skriver ironiska tyckanden och politiskt trams så kan jag ha förståelse för om man inte gillar det. Jag kan ha förståelse för om ingen gillar det men hallå, det måste ändå faktiskt ut. Däremot har jag föga förståelse när vänner som ska stå mig nära inte gillar saker jag delger som är viktiga saker för mig och som gör mig glad. Alltså ni får ursäkta men är det en vän ni betraktar som nära så är det faktiskt bara att gilla. Så gör jag. Även om det är den tionde ungen jag gillat den veckan. (Dock gillar jag inte varenda barnbild för en del människor har verkligen inga spärrar vad gäller hur många barnfoton man bör lägga ut per vecka. Jag har också för min egen skull satt en gräns vid djur för då skulle man ju inte få göra annat än att gilla dagarna i ända). 

Jag har också förståelse för att långt ifrån alla är som jag. Väldigt många människor är inte speciellt aktiva på sociala medier överhuvudtaget och de skulle aldrig bry sig om nåt så trivialt som att gilla och bli gillade även om de bryr sig väldigt mycket om mig. Jag skulle kunna räkna upp tio av mina nära vänner som är sådana. Jag räknar därför inte in de människorna. Men det finns också de som är aktiva fast bara när det gäller saker de själva lägger ut. Man förväntas överösa dem med lovord och gillande när de själva gör något men man får aldrig några kommentarer eller gillande tillbaka. Det tycker jag är konstigt. I mitt liv utanför sociala medier har jag sakta men säkert fasat ut de människorna. Det ger mig inget att endast vara en givare, jag ger så mycket på mitt arbete att jag inte orkar med sånt privat. 

Det som är bra med ovanstående är att vänskap inte bara kan dö, vänskap kan också bli starkare eller helt sonika utvidgas till att omfamna någon person man tidigare enbart sett som bekant; Människor som också pratar skit om buskisrevyer och gör-det-själv-mentaliteten i Vetlanda. Som har precis samma tänk som jag själv kring barn. Som accepterar att jag ganska ofta är en social kuf för de vet att de få tillfällen jag väl träffar dem ger jag ALLT av mig själv. Och sist men inte minst, människor som gläds med mig i sociala medier. Som alltid kan tänka sig att lägga lite tid på att kommentera eller läsa något jag lagt ut, även om de själva gör något mycket coolare och lägger ut bilder från mycket häftigare sammanhang. För de gläds med mig där jag är. 

2014

Så här i samband med det nya året noterar jag att folk summerar sina liv alternativt omtalar det som komma skall i glättiga termer. 

Och det är ju inget fel med det.

Jag tror bara jag känner att det varit ett lite jobbigt år och jag har själv ingen större lust till glätt och glam. Jag känner mig till viss del fortfarande både vilse och utelämnad men jag känner mig inte längre ensam.

För när jag tänker på avtrycket från 2013 så tänker jag framförallt på en sak; att jag fått en så fin vän. Hon säger alltid vad jag behöver höra även om det inte alltid är vad jag vill höra. Jag gör nästan alltid som vi kommer överens om, nästan. Min man har fått vänja sig vid att jag när jag refererar till "vi" inte alltid menar han och jag utan min vän och jag. Jag vet faktiskt inte hur jag skulle klarat det här året utan henne. 

Tack för det Johanna!

att bli äldre

Jag har flera gånger hört att de där åren mellan 20-30 år, det är då allt ska hända; Man ska bli vuxen och flytta hemifrån och därefter flytta runt, man ska hitta sitt kall i livet och eventuellt utbilda sig, hitta sin livsfrände och påbörja skapandet av sin familj, resa till minst tre länder, ha minst tre jobb osv.

Men alltså, det stämmer inte.

För nu står jag här mellan mina 30-40 år med människor som också befinner sig mellan 30-40 år och det händer så jävla mycket i våra liv. En har flyttat till sitt drömhus, en har fått sitt drömjobb, en ska ut på sitt livs resa, en har äntligen fått sitt efterlängtade barn, en gör politisk karriär. Själv ska jag få gå en efterlängtad utbildning som jag drömt om i flera år (även om det möjligen kommer dröja tills jag är 40 så är det nu åtminstone en uttalad ambition på min arbetsplats).

Samtidigt tampas vi med de svårare bitarna i livet. Krämpor börjar komma alternativt bli svårare att ignorera, föräldrar börjar dö. Det där barnet man trodde skulle bli enkelt att tillverka, det vill sig inte alls. Vi förändrar våra umgängen, vi förändrar våra aktiviteter, ingenting är statiskt. Vi vänjer oss vid föräldrarollen och lär oss leva med avsevärt mycket mindre fokus på oss själva. Vi utvecklas. Vi krisar. Vi hanterar mer än någonsin. Vi blir mer ödmjuka som människor. Jag fullkomligt älskar att vara mellan 30-40!

Och jag hoppas att jag kommer säga exakt samma sak när jag är mellan 40-50.

att bli sedd - varje dag

Jag pratade med mina jobbkollegor på fikat i fredags. Vi skulle ut och resa i helgen allihopa och trots det så var det min resa som uppmärksammades lite extra. När jag berättade att jag skulle åka själv och hälsa på kompisar såg jag glädjen i deras ögon.

- Ååååh vad kul för dig!! Men ska du verkligen jobba ända till 16? Ska du inte passa på och sluta lite tidigare också? 
- Och strosa i Nässjö då i väntan på tåget menar ni? frågade jag lite förvirrat. Jooo det skulle jag ju kunna..
- Ja! Varför inte?! Passa på och njut nu! 

Och jag måste säga att dessa kommentarer fick mig verkligen att känna mig sedd. Inte för att vi typ mår dåligt eller nånting men det har varit ganska slitigt de sista veckorna. Eller inte slitigt heller egentligen, mer fullständigt händelselöst och fullständigt händelserikt på samma gång (ni med småbarn förstår vad jag menar). Försöka komma in i nya rutiner med förskolan. Försöka komma in i nya rutiner på jobbet. Överlag jobbat ganska mycket. Pratat ganska lite all övrig tid. Inte gjort så mycket annat, inte träffat så många andra. Saknat barnen och samtidigt verkligen önskat sig egentid. Försökt få det att gå runt bara, så som det är ibland. Och det här har mina kollegor sett, så kände jag. De har sett mig och mina behov även om jag inte tycker jag pratar om dem särskilt mycket. Det är en ynnest att bli sedd på det sättet av människor man träffar varje dag. Jag är tacksam för det.

betydelsen av en hjärtevän

Det är så sjukt skönt att dela livet med någon som, även om han inte får veta särskilt mycket om vad som händer under mina arbetsdagar, förstår precis vad man behöver höra när man haft en sån där dag då man fått stå till svars för andras misstag. Ta det lugnt och ta ingen skit.

Det ska bli mitt nya mantra tror jag.

vänskap del 2

Jag pratade med min vän om det här med att vägen till människors hjärta går via bekräftelse.

- Men så var det ju inte för oss. Vi blev ju vänner för att du fick ett psykbryt!

Och därmed kunde vi enas om att vägen till människors hjärta kanske förvisso kan vara via bekräftelse. Men det mest effektiva är troligen att få den stora äran att få se och hantera en annan människa som blottar sig.

Tänk på det nästa gång ni får någons hjärta i handen - troligen får du också en ny vän eller en djupare vänskap!

det sociala spelets hemlighet

Vägen till människors hjärta är att berätta för dem hur bra de är.

Det är faktiskt så.

att lyssna på Lundell, prettornas motsvarighet till Ledin, och komma att tänka på idioter

I perioder av mitt liv har jag lyssnat på Ulf Lundell.

Det är sant.

Det är faktiskt något rörande med låtar som Rialto, sånger om förlorad kärlek framförd med en stämma som är härjad av livet och spriten. Fast jag skulle verkligen inte klassa mig som en av de där Ulf Lundell-pretto-människorna. De där människorna som jag tror är en av anledningarna till att jag aldrig kände mig riktigt hemmastadd i Stockholm.

Jag var ganska ung. Jag umgicks således med andra som var ganska unga. Och de där pretto-människorna fanns av någon anledning överallt i min omgivning med max en persons avstånd; Kompisars kompisar som gick konstfolkhögskola, försökte vara svåra men egentligen var blyga och osäkra och verkade därmed enbart dryga. Som jagade kulturstatus, som hade flyttat till Stora Staden för att bli den nya Lundell eller Birro (före frikyrkotiden då förstås) eller bara för att bli känd och göra karriär i största allmänhet. Jag minns att jag hade så ofantligt svårt för att umgås med dem för jag förstod dem inte. Jag har aldrig varit säker eller rapp eller cool och finns det något som jagar in mig i mitt skal så är det känslan av otrygghet. Så jag bjöd nog inte särskilt mycket på mig själv till de som var utanför min comfortzone (som bestod av 3-4 nära vänner) . Jag var snarare en sån de använde sig av för att de mer coola vännerna skulle få sig ett skratt. Som den där gången en kompis kompis bad mig att dra åt helvete för att jag kommenterade något otroligt harmlöst som han inte uppskattade. Vilket nöt.

Jag tror att jag oxå gjorde vissa försök till att bli pretentiös. Jag började ju jobba ideellt på prettobio till exempel. Men det är som om min socionompersonlighet alltid hittade ut och förstörde alltihop (därmed inte sagt att socionomer inte kan va pretto herregud led mig inte dit). För jag jobbade ju inte på bion för att få cred, jag gjorde det för att det kändes så fantastiskt att få jobba på en bio och se gratis film och ibland, om man hade tur, se en kändis. (När jag påtalade för mina biokollegor att var inte det där Julia Dufvenius eller idag var Susanne Reuter här så tittade de på mig som att jag hade avslöjat att jag bajsat på mig. Man ska nämligen inte bry sig om kändisar, det ingår i konceptet cool söder-kultur-nisse/nissa. Så jag gjorde liksom alltid fel).

Anledningen till att jag skriver om dem såhär 10 år senare är för att jag skulle velat ha ett samtal med den där 22-åriga miss orbison.

Jag skulle velat säga att det är inte dig det är fel på. Du kommer genomskåda dem fortare än du anar och då inse att du egentligen inte är ett dugg intresserad. Att det är deras förlust att de inte fick se vem du var utan trodde du var tråkig för att du inte la ner hela ditt liv på att skapa en fasad. Jag skulle velat säga att du kommer hitta massor av vänner i ditt liv. Bra vänner som du verkligen gillar och som verkligen gillar dig och som inte bryr sig ett skit om hur saker och ting framställs. Du behövde aldrig dem.

Så skulle jag vilja säga. För det är sant.

Man vet så fasligt lite om livet när man är 22.

(Och i ärlighetens namn även när man är 33).

att tappa bort sitt sammanhang

Ikväll sörjer jag lite.

Jag sörjer hur de sociala kartorna ritas om. Hur man aldrig kan ta något för givet och aldrig veta hur det kommer se ut imorgon. Jag känner mig lite vilse. Jag känner att jag tappar bort mig själv men jag vet inte om det är sant. För på många sätt har jag också hittat precis rätt.

Jag tror att om några år kommer jag titta tillbaka på den här tiden som någon slags brytpunkt för mina relationer. Det är en väldigt läskig känsla.

vänskapsfaser

Vi pratade häromdagen om de nya bekantskapernas intesivitet. Det är härligt på nåt vis, den där tiden då man är så angelägen att lära känna varandra att man liksom snubblar på orden.

Det fick mig att tänka på vilken fas jag befinner mig i med mina vänner här. Ingen av dem är egentligen så ny längre. Vi har snarare kommit till fasen "nu-har-jag-sett-många-sidor-av-dig-bra-som-mindre-bra-och-jag-gillar-dig-ändå". Vill man utveckla det ytterligare skulle man även kunna säga att jag hamnat i fasen "börjat-inse-vilka-de-mindre-bra-sidorna-är-hos-mig-själv-eftersom-jag-ser-dem-genom-mina-vänners-ögon".

Det är en ganska jobbig fas.

Jag har bl.a. fått inse att jag är ganska så inskränkt.
Jag sållar hej vilt när det gäller vilka människor jag vill umgås med. Sätter gärna stämplar och sorterar människor i fack. Vill ofta använda mig av uttrycket white trash men försöker numera hindra mig själv eftersom jag efter den där P1-dokumentären "De kallar oss white trash" fick lite dåligt samvete. Jag menar ju liksom inget illa! (Och hade väl i ärlighetens namn lite svårt att identifiera med den där strulige tonårspojken som de intervjuade i programmet och som fick representera oss som säger white trash).

Jag skrattar åt människor. Vanliga människor alltså. Och jag dömer människor. Fast jag skrattar varesig åt MOJ eller hela vägen ner till Willys för att köpa Körslaget-skivan. Och gör man inte det då är man något annat nämligen lite tradig. Tänker jag själv alltså.

I vilket fall så tror jag att jag, trots det fantastiska i att befinna sig i smekmånadsfasen, faktiskt föredrar relationerna som de kommit till nu. Jag känner mig ganska trygg. Och inser att om man ser saker hos sig själv som man vill förändra då har den personen gjort ett starkt intryck i ens lilla värld.

en speciell vänskap

Jag har ett alldeles lagom antal föräldraledighetsvänner, dvs. vänner som också är föräldralediga och som man hänger med tillsammans med barnen för att underhålla sig själv och barnen. Dessa är noggrannt utvalda efter principen inte-för-mycket-bebisprat, generositet, inte-moraltanter och extremt högt i tak. Jag har den senaste veckan tänkt en del på den här formen av vänskap. Den är nämligen väldigt slit-och-slängig och totalt ovärderlig på en och samma gång. Låt mig förklara.

Mina föräldraledighetsvänner har sett de sidorna av mig som jag vanligtvis gör allt för att dölja. De har sett mig glåmig, tjurig, på-gränsen-till-nervsammanbrott-trött, gnällig, dålig-mamma-glömsk (oj har du barnmat hemma för det glömde jag? Oj har du en vällingflaska också för det glömde jag?), svag, förvirrad (näst intill korkad), opedagogisk, fet-på-konstiga-ställen-och-med-kläder-som-inte-passar-och-det-skiter-jag-i-för-jag-ska-bara-träffa-föräldraledighetskompisen. Och de har sett mig bli arg på min son.

Det är inte många som har sett det.

Överlag är det inte många som sett mig i dessa utsatta lägen överhuvudtaget. Kanske inte ens mina "vanliga" vänner. Jag skulle vilja påstå att jag sett mina föräldraledighetsvänner också i dessa situationer och det är kanske ömsesidigheten som gör att vi släpper på kontrollen. Det är lite speciellt och samtidigt nödvändigt för vem orkar hålla fasaden hela tiden under de trötthetsomständigheter det innebär att ha småbarn?

Kort sagt, det är en fin och ärlig relation.

Samtidigt finns det inga som jag dissar lika hårt som mina föräldraledighetsvänner. Jag svarar inte i telefonen och är omöjlig att få tag på, jag avbokar med kort varsel, jag sätter nästan alltid läget här hemma först och jag prioriterar alltid sömn. Inga dissar mig som de gör heller för man vet aldrig om man verkligen ska träffas förrän kanske en halvtimme innan det var planerat för att något kanske kör ihop sig. Någon kanske råkade sova väldigt dåligt just inatt eller så är barnen hopplöst trötta och griniga och nu blev det lite för mycket här idag och oj min planering sprack, jag hinner inte, jag orkar inte och du är det ok, vi tar det en annan dag va.

Och det är alltid ok.

Även om det innebär att man med kort varsel blir sittande en hel dag med två kinkiga barn utan så mycket som en plan på hur man ska få dagen att gå eftersom hela planeringen sprack. Och för er som inte vet hur det är - det är inte så kul. Hela idén med barn är liksom att de måste underhållas. Tror jag. Och jag funderar, vilka andra vänner skulle acceptera att ständigt bli dissade så i sista minuten? Skulle jag acceptera det?

En annan sak med mina föräldraledighetsvänner är att man aldrig träffar varandra efter kontorstid. Det är som att vi bara duger åt varandra så länge våra respektive och de andra vi känner jobbar. När jag stannar lite för länge hos någon, dvs. klockan närmar sig fyra, då blir jag lite lätt stressad för nu är det nog dags att avrunda, nu kommer kanske sambon snart hem och nu kommer kanske min sambo snart hem och då ska andra rutiner ta vid och där ingår inte föräldraledighetskompisen. Jag tror egentligen inte detta görs för att vi inte gillar varandra, det är nog mer att vi är så inkörda i våra rutiner. Att underhålla oss under arbetstid. Men det är ju ändå lite konstigt med denna tidsfokusering.

Även om en del av mig kan tycka att det är lite sorgligt att vi sliter och slänger så med varandra så kan jag också se att det är en förutsättning för själva vänskapen. För det ska inte finnas någon press eller stress eller tvång, det skulle ta död på det där att bara få vara som man är. Och förhoppningsvis hittar vi andra former för vår relation sedan när vår tid som föräldralediga tar slut. Som både innebär att kunna ses efter kontorstid och att inte ständigt dissa och bli dissad.

Små stjärnor, ni vet vilka ni är.

antiklimax

Systemetpåsen och de nyinköpta strumpbyxorna ligger där i hallen och påminner mig.

Som ett hån.

Jag hade fan planerat allt inför helgens bravader, allt. Det var den "riktiga" presenten och sen var det plojpresenten från en sida på nätet. Kroppstejp hade införskaffats till klänningen så jag inte skulle råka visa brösten. Igen.

Ungarna hade förberedelsebadats och allt hade inhandlats så min käre hälft inte skulle behöva stimma med så mycket i helgen. Blomman och ljusen till farfars grav köpte jag för flera veckor sedan och tände igår morse eftersom jag inte skulle kunna göra det i helgen.

Jag var så himla sugen på att få åka iväg någonstans själv, utan barn, för första gången på väldigt länge. Så sugen att om någon hade sagt i torsdags att jag inte skulle få göra det hade jag bara gett ifrån mig ett ångestskrik. Ungefär som när man räknar ner till semester och någon kommer och säger att man måste jobba en dag till och man kan bara för sitt liv inte förstå hur man ska fixa det.

Så kändes det.

Inte för att jag inte tycker om att vara med min familj men ni vet hur det är, ibland bara måste fjortisen och väninnan och partypinglan ut och rastas. Annars blir det, som Theo skulle uttryckt det, krasch.

Av olika skäl kändes det också extra viktigt att få komma upp och krama om mina finaste vänner. Att få krama om, prata och skratta och kanske till och med gråta en skvätt. Och så får man den obarmhärtiga kräksjukan, min gamla vän.

Sist jag hade kräksjukan var nog den där dagen då jag bokat in min 30-årspresent, dvs. en spa-dag på Tranås Badhotell. Jag hade bokat tillsammans med vänner varav en kommit upp från Malmö för just detta men vi fick naturligtvis inte avboka allihop pga. en persons kräksjuka så de åkte utan mig. Det var också ganska, vad ska man säga, "typiskt".

Men jag vill också berätta att nu har jag gnällt färdigt. Jag kan nämligen inte hjälpa att jag hamnar i någon känsla av att vara bortskämd och otacksam. En missad fest är ju nämligen ingenting jämfört med andra saker. Så som allvarliga sjukdomar, ohälsa och död som vi påminns om såhär i Allahelgonatid. Jag har än så länge klarat mig genom livet utan att möta de stora sorgerna och katastroferna. Så även om jag förstås är ledsen och besviken och lite bitter så tänker jag inte gnälla mer över detta nu. Men grattis världens bästa A och hoppas din kväll blir fantastisk och fin!

nyår

Jag fick reda på hur vår nyårsafton styrts upp och tydligen löd dialogen som följer:

- Ska vi fira nyår ihop eller?
- Jo.. Men vi är ju så tråkiga.
- Ja men det är vi oxå.

Sen var det bestämt.

Jag antar att man får vara glad att man ligger på samma nivå som sina vänner för ingen annan lär ju vilja umgås med oss tråkfisar.

sov gott lille farfar...

girl talk

Det är så tomt nu när mina vänner åkt. Den korta tiden med dem fick mig att inse att jag inte helt och hållet blivit en sån där tråkig småbarnsmamma. Ingen som läser min blogg kan ha undgått förändringen, jag menar förut skrev jag om sexualpolitik, betraktelser av stort och smått i samhället och hur mycket jag älskade mitt jobb. Sedan jag flyttade till Vetlanda skriver jag bara om barn och att vilja bo i hus. För mig är detta egentligen höjden av tråkighet. Men nu känner jag mig åter lite stärkt i min identitet. Den här helgen har fått mig att inse hur mycket jag verkligen saknar samtal om prostitutionen, jämställdheten, sexlivet, privatiseringen, vad vi ska göra åt de nyexade som sitter och gråter på jobbet, transsexuellas rättigheter, beroenden och bajs.

Jag finns fortfarande!
Synd att det bara märks 3-4 gånger per år.

veckans citat

- Men herregud vad har hänt med er! Ni brukade ju vara coola rockbrudar och nu sitter ni och dricker te ena kvällen och den andra ska ni gå på Jägarna 2! Och så kommer du ha med dig en massa skit hem också!

Alla är inte lika imponerade av mina och flickornas tantträffar (som nuförtiden mycket riktigt mest består av te-prat, film och en och annan loppis).



(Fast har de inte alltid gjort det..?)

veckans citat

Ni var visst bra vänner, hon bajsade ju till och med hos er!

Min kompis om en gammal kompis jag inte trodde jag kände. Men jag hade fel.

tack johan & anso...

... för att jag fick ta del av ert vackra bröllop!

Fortsätt vara precis som ni är och på så vis berika andras och varandras liv!

 

Lite andra bröllopsbilder:

 

kärlek!

Jag är så stolt över min syster.

De senaste veckorna har hon både tagit examen som röntgensyrra, fått jobb och tagit körkort. På första försöket! Hon har kämpat så jävla hårt och varit så sjukt strukturerad och hard-working att det inte varit vetigt*.

Sen flyttade hon igår också. Tog sin nyinköpta lilla Peugeot och gasade norrut. Det är jag mindre glad över. Men vi kommer och hälsar på dig i sommar du finaste syster <3

Billy Paul – Your Song

* Vetig är småländsk slang för klok. Används ofta i sammanhanget "Är du inte vetig?", dvs. "Är du inte klok?". Andra småländska uttryck man kan ha användning av att veta är exempelvis speta (sticka, vanligtvis i fingret), köna (tjej), luv (kille), bös (smuts/skit, ofta oidentifierat) ja mä (jag också) och rummelpengar (dvs. pengar som man får göra vad man vill med enbart för sitt eget nöjes skull).