att bli äldre

Jag har flera gånger hört att de där åren mellan 20-30 år, det är då allt ska hända; Man ska bli vuxen och flytta hemifrån och därefter flytta runt, man ska hitta sitt kall i livet och eventuellt utbilda sig, hitta sin livsfrände och påbörja skapandet av sin familj, resa till minst tre länder, ha minst tre jobb osv.

Men alltså, det stämmer inte.

För nu står jag här mellan mina 30-40 år med människor som också befinner sig mellan 30-40 år och det händer så jävla mycket i våra liv. En har flyttat till sitt drömhus, en har fått sitt drömjobb, en ska ut på sitt livs resa, en har äntligen fått sitt efterlängtade barn, en gör politisk karriär. Själv ska jag få gå en efterlängtad utbildning som jag drömt om i flera år (även om det möjligen kommer dröja tills jag är 40 så är det nu åtminstone en uttalad ambition på min arbetsplats).

Samtidigt tampas vi med de svårare bitarna i livet. Krämpor börjar komma alternativt bli svårare att ignorera, föräldrar börjar dö. Det där barnet man trodde skulle bli enkelt att tillverka, det vill sig inte alls. Vi förändrar våra umgängen, vi förändrar våra aktiviteter, ingenting är statiskt. Vi vänjer oss vid föräldrarollen och lär oss leva med avsevärt mycket mindre fokus på oss själva. Vi utvecklas. Vi krisar. Vi hanterar mer än någonsin. Vi blir mer ödmjuka som människor. Jag fullkomligt älskar att vara mellan 30-40!

Och jag hoppas att jag kommer säga exakt samma sak när jag är mellan 40-50.