oro

Har ägnat de tre senaste åren åt att oroa mig för att paja min leasade bil som knappt fått en skråma för att sedan, 2 v innan den ska återlämnas, se blåsten dra iväg bildörren rakt in i en cemenkant. Fy fan vilken onödig oro. 

Och i andra sammanhang har oroat mig och oroat mig för något som ska hända och sen händer det och blir minst exakt så illa som man förväntat sig. Och det fanns inget jag kunde göra åt det heller. Trots att jag oroat mig.

Man är inte en myra eller ens en sten. Man är bara en tuss som får åka med när det blåser.