krasch

 Idag kunde jag äntligen låta det vara tyst. 

Sedan jag gick hem har jag konstant haft en skärm framför näsan och/eller hörlurar. Min skärmtid har ökat med 60%. För så fort jag släppt fram mina tankar har det bara blivit ältande och ältande och ältande och, faktiskt, raseri. I den mån man orkar vara rasande när man är utsliten och jättetrött. "Något forcerad" skrev vården och det förklarar kanske bäst hur det kommer till uttryck. Även om det upplevs på ett annat sätt från insidan. Det är så konstigt att vara så trött och samtidigt känna sig så jagad. Man ligger där i soffan med hjärtklappning. Igår valde jag att lägga mig i den högra soffan istället för den vänstra för att få variation. Jag klarade dock inte att se klart filmen jag påbörjat för den blev för jobbig och stressande och jag reder inte sånt just nu. Istället får jag kolla på de lite mer intetsägande "Historien om Sverige" och "Next in fashion".   

Första veckan jag gick hem fast ändå fortsatte jobba passade jag på att göra sådant jag försummat: bokade klipptid, bokade tandläkartid, bokade tid för besiktning av leasingbilen som naturligtvis går ut här i dagarna. Jag har haft den sedan jag bytte yrkesbana. Bilen har fungerat perfekt men jag vet ännu inte hur jag ska utvärdera mitt nya yrkesval. Troligen inte perfekt eftersom jag sitter där jag sitter. 

Denna andra vecka har jag bara skitit i allt som har med jobbet att göra och jag skulle vilja fortsätta skita i allt ett tag till. 

Men det är skönt att kunna låta det få vara tyst. Ilskan brinner inte på riktigt samma sätt längre och jag har kunnat tänka andra, mer inspirerande tankar istället för att bara tänka på flykt. Jag ska tex idag bege mig till stan för att köpa en kalender för livet utan har inte riktigt fungerat trots närvaron av veckoschema, familjekalender och jobbets tidbok. Fast utan det senare nu då.