att fortfarande se saker ur sina barnögon

När jag var 6 år opererade jag hälsenorna och fick därför under ganska många veckor åka taxi till förskolan då det inte var möjligt för min familj att ta mig med gipsade ben dit på annat sätt. Detta är det första tillfället jag minns då jag var utelämnad till någon för mig okänd vuxen utan att mamma eller pappa var med. (Jag vet att det de facto inte var första gången eftersom jag var brudtärna eller näbb eller vad det nu heter på ett bröllop i Tyskland när jag var 2-3 år. Släktingar, för mig totalt okända, som tog med mig på fotografering under någon timme utan mina föräldrar och jag var fullständigt rödgråten och förstörde alla bröllopskort. Min mamma har än idag dåligt samvete stackarn. Jag tror dock jag klarade den prövningen fint).

Jag minns att jag hade ett tämligen enkelt bedömningsinstrument för huruvida jag skulle kunna känna mig trygg i taxibilen eller inte; det berodde på om chauffören hade skägg. Skägg - fullständigt trygg, mustasch - helt ok, renrakad - lite läskigt. En dag hade en av de renrakade låtit odla en mustasch och jag minns hur min känsla av trygghet växta väsentligt den morgonen. 

När jag för en tid sedan fick anledning att skapa mig en uppfattning om en person jag enbart hört om men aldrig träffat märkte jag hur denna gamla teori slog till igen. Mannen fyllde mig nämligen med en känsla av att vara en riktigt hyvens prick, supertrevlig, superredig, inga skelett i garderoben där inte. Mannen hade nämligen skägg. Och trots att jag idag kan se tillbaka på 10 års socialt arbete där jag jobbat med att skapa mig en uppfattning om människor, att skapa relation med människor, att förstå människors tankar och känslor bakom handlande osv så förstod jag att i den stunden jag träffade den skäggburne mannen gällde enbart mitt urgamla, kanske inte lika tillitsfulla instrument om skägget. Är det inte lustigt.

minnesmedley

Man vet aldrig vad man kommer minnas förrän efteråt.

Förutom det mest basala så som ögonblicket då ens barn föds och vad man gjorde när man fick beskedet om 9/11 och mordet på Anna Lindh (och faktiskt Olof Palme, jag minns det också) så minns jag nästan ingenting. Jag brukar använda J som min dagbok, det är ovärderligt.

- Har vi? Det kommer jag inte ihåg.

- Gjorde vi? Vad kul! Jag minns inte riktigt.

Fast jag minns en del saker. Konstiga saker. En bussfärd påväg till Hökarängen med kents cowboys i öronen och längtan efter försoning. En tår i ett öga i en bil utanför Ica Tybble. Känslan av lättnad av att få sova på soffan bland katterna hos min älskade syster när vattenledningarna i min egen lägenhet och allt annat i mitt liv hade gone bananas. Ögonblick med skarpt läge.

Eller något helt annat. Som en sen kväll på en bänk i Santiago de Cuba där en man försöker förklara för oss vad låten La cucaracha handlar om (den handlar om en kackerlacka som tappar sina ben och därför inte kan springa mer). Eller doften i den gamla husvagnen där nu fyra generationer campat. Mögel? Kanske dags att skrota den snart. Eller Erik! Min första omedelbara vänskapsförälskelse! Lyckligtvis inte den sista.

Vissa saker blir för nära. Andra ligger så fruktansvärt långt bort. Jag brukar märka om det är läge genom att lyssna på det som var soundtracket till just den delen av livet. Av någon anledning har jag mängder av soundtrack till just Stockholmstiden, jag måste ha lyssnat på så otroligt mycket musik! Jag minns att jag brukade få skav av hörlurarna. Öronskav. Det är nästan bara fina minnen.

Häromdagen lyssnade jag på en låt som inte var läge, det kom för nära. Det är som när man tar fram sina gamla old-school-dagböcker och bläddrar och den senaste upplagan låter man bli för det är fortfarande inte läkt. Och låter man inte bli hinner man endast några sidor innan det klingar an något i bröstet. Precis som med ett fysiskt sår, petar du i det innan det är läkt så gör det fortfarande ont.

Tid.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen, det är så jävla skönt att du finns.

att undra något och för en gångs skull inte vara ett dugg ödmjuk

Min chef brukar ofta säga "det är något man kan undra över" om alla möjliga saker. Och jag förstår ju att ni alla undrar vad jag undrar över just nu. Tackar som frågar! Jag undrar över Peace & love festivalen.

Jag var senast på Peace & love för två år sedan. Jag minns att det då var någon typ av publikrekord. Det fullkomligt kryllade av glada festivalbesökare och det var snudd på att de där musikprettorna började tala om att det nästan blivit för stort, att det gör något negativt med stämningen när kreti och pleti kommer dit och bla bla bla (för övrigt samma personer som brukar säga saker som "Jag slutade lyssna på Kent efter deras tredje platta, de blev för kommersiella").

Jag hade tänkt tippa på 25 000 men efter att ha varit inne och läst på Wikipedia får jag följande information:

Sedan år 2009 har Peace & Love varit Sveriges största festival. 2011 såldes 50 000 biljetter till festivalen. Den 28 maj 2013 meddelande man att ställer in festivalen 2013 och begär sig själva i konkurs på grund av för låg biljettförsäljning.

Hur kan man gå från störst till konkurs på mindre än två år. Kan någon berätta det för mig? För jag tänker varken anklaga de så kallade illojala festivalbesökarna eller de som köper biljetten för sent. Jag anklagar de som är ansvariga för Peace & love-festivalen. Alltså, har man typ ingen buffert? Eller utgår man från att det ska bli slutsålt och gör sina beräkningar efter det? Måste man inte tjänat ganska mycket pengar när man är Sveriges största festival med 50 000 besökare och borde man inte då lagt undan lite? Alternativt investera i något bra? Jag förstår faktiskt inte. 4/5-delar av festivalen består ju dessutom alltid av svenska mittemellanband, de kan väl inte vara så jäkla dyra att ta dit?

Alltså förlåt, jag kan ju naturligtvis ingenting om det här. Jag är bara en vanlig svennebanan med lite lån på banken som därför tror att jag har koll på pengar. Men för mig är det konstigt och det är tråkigt att tappa förtroendet för människor. Och kapitalister.

Men samtidigt måste jag ju också få säga så här: Tack som satan för allt kul!

Peace & love 2007

hemma

Jag älskade att komma hem efter semestern när jag var liten. Vet ni varför? För att jag älskade lukten. Doften som kom emot en när man klev innanför tröskeln. 

Doften av hemma. 

Det var en så kort stund man hann njuta av den oxå innan näsborrarna vande sig och doften försvann, kommer ni ihåg det?

Jag har noterat att vi nu har en hemmadoft här också, i vårt eget hus. Den känns bekant och trygg och jag älskar den, även om jag inte alls förstår hur den uppstår. Och det är ju skönt att inse att det faktiskt finns något som jag älskar med vårt lilla hus.

unisex

Lyssnandet till Livs sjuka hesa röst fick oss att komma och tänka på Bonnie Tyler.

- Stäng på Total eclipse of the heart! beordrade jag J. Åååh, den här lyssnade jag på säkert 1000 gånger när jag var fjortis och tänkte på alla jag var olyckligt kär i!

- I dina unisexkläder, svarar han.

Jo. Så var det ju. Men när jag tänker efter vet jag inte om jag är så rackarns kvinnlig idag heller.

efterklok

Häromdagen kom jag att tänka på när jag och J flyttade ihop.

Hur jag likt en paranoid galning märkte alla skivor med namn och hur vi (säkert på mitt initiativ) sparade en extralåda i källaren med de dubletter som blev när två blev en och som man inte får plats med i en studentlägenhet på 19 kvadrat; durkslag, stekpanna, rivjärn osv. Jag antar att vi gjorde det ifall vi skulle separera för jag hade hört att det skulle man och dessutom hade vi ju inte flyttat ihop, J bodde ju bara i min lägenhet tillfälligt.

Såhär i efterhand kan man ju tycka att det värsta vid en separation knappast torde vara att den ena parten får masa sig iväg och köpa ett nytt durkslag.

något som kommer igen

Sitter och tittar i Theos första skolkatalog.

Mitt eget barn.
Mina vänners barn.
Klienter.
Kommer på mig själv med att säga "men herregud så söt han/hon är!" om precis varenda en av dessa ungar. Det blir ju nåt speciellt med alla dessa små människor man lär känna. Det är inte som en massa av skrikiga barn utan det är ju Astrid eller Olle och man tycker ju om dem förvånansvärt mycket.

Sen bläddrar jag igenom personalen; gamla klasskamrater, gamla lärare, jobbar han kvar, jaså träffades de på jobbet, undrar vem av dessa kvinnliga pedagoger med glasögon som kom på att det var crazy att krypa in i ett tält med halva kroppen under skolfotot, undrar om de har med sig ombyte till skolan eftersom de har olika kläder på alla kort, tas de inte under en och samma dag?

Vid det här laget har doften av nytryckt skolkatalog även börjat trigga igång minnen från förr.

Skolkatalogen.

Att bläddra i skolkatalogen var en sådan omfattande syssla att när vi gjorde listor på vad vi skulle göra när vi lekte kunde "titta i skolkatalogen" vara en punkt jämte "bygga på kojan" och "titta på film".

Mitt eget hår, andras hår, någon som skrattade hysteriskt när kameran klickade till och förevigades som en ren galning som vi kunde skratta åt. De snygga killarna som jag aldrig skulle komma på tanken att närma mig i det verkliga livet men för att glo ogenerat i skolkatalogen fanns ju inga hinder. Undrar vem av dessa osäkra finniga, hårfärgande tonåringar som kom på att det var crazy att ligga i klasskompisarnas knä istället för att stå under skolfotot.

Jag konstaterar att detta är början på en rolig skolkatalogstid för min son. Eller. Kanske för mig..?

ett annat liv

Dagens rensande och fixande gjorde att jag stötte på något som påminde mig om vad jag gjorde innan barnen kom, dvs. när jag hade eoner av tid.

Jag gjorde blandskivor. Har säkert ett hundratal.

Det känns ju bra att jag åtminstone ägnade tiden åt något meningsfullt.

underbaraclara-generationen tar över (och vi gamlingar kan gå och lägga oss?)

Jag läste i senaste numret av Buffé om studenten Elvira 22 år som bjuder sina vänner på trerätters. Naturliga råvaror från aktuell säsong förstås. Morötterna kommer från grannens land och hon har fått dem i utbyte av något hon själv bakat.

Elvira kan laga mat. Hon har nämligen arbetat som "kock med internationell yrkeserfarenhet" i ett par år. Förutom det så spenderar hon sin tid på hästar, träning och områden där hon kan uttrycka sig kreativt. Hon bakar sitt eget bröd. I reportaget bjuder hon på "knäckig äppelpudding med apelsin", någon avancerad variant av brylépudding. Hon har sin egen lilla kryddhylla. Menyn står uppskriven på en röd liten tavla. Dukningen är oklanderlig.

Vänta, sa jag att hon var 22?

Jag tycker naturligtvis inte illa om Elvira. Snarare tror jag att jag är lite avundsjuk på Elvira.
22 år.
Vet ni vad jag brydde mig om när jag var 22?
Typ öl.

Att dricka öl och hångla och shoppa kläder. Mina trädgårdsplaner var inte ens på planeringsstadiet och jag hade precis börjat lära mig att laga mat. Jag låg kanske på en 3:a av 10. Någon utbildning hade jag inte heller och definitivt ingen tidigare karriär som jag lämnade bakom mig.

Någon gasbrännare äger jag inte än idag.

Fatta vad den här tant-generationen kommer ha presterat när de är 30? Snacka om att ta tillvara på sina liv! Och nu kommer de snart in på våra arbetsplatser, seriöst - vi har inte en suck. Kreativiteten är liksom så stor att den sprutar ut genom öronen. Ja, jag kanske är lite orolig. Men jag kan trösta mig med att yrket socionom är så ocoolt att inte så många kommer hitta hit.

Sen vet jag å andra sidan inte om jag skulle velat vara utan ölen och hånglet. Ni får gärna tycka jag är ytlig men vadå, det var faktiskt ganska så roligt. Var sak har sin tid. Och äppelpudding kommer man ju ha gott om tid att laga under resten av livet.

Som nu till exempel.

Elviras knäckiga äppelpudding

ett tidsdokument

Jag hörde en låt på radion och blev stående i köket med en märklig känsla i kroppen. Den här gamla dängan! Min låtsas-hippie-tid! (som inföll strax efter grungetiden och före eller nästan samtidigt som långa-kjolar-och-bära-ametister-runt-halsen-tiden).

En låt som representerar Ung Vänsters nattcafé, pappas LP-skivor och utsvängda byxor inköpta på en outlet på Öland. En tid då jag försökte läsa böcker om grupp 8 (herregud vad tråkigt) och när mina största stilidoler var Penny i Forrest Gump och Pam i the Doors-filmen från -91. Men låten är bra oavsett!

nu kommer ni ihåg! =)

en röktant framkallar ljuva minnen

Jag stod bakom en röktant på Willys häromdagen. Ni vet, en sån där som röker inomhus och därmed sprider en särskild doft omkring sig 24/7. Och min första känsla var inte att det luktade illa eller så. Utan min första känsla var ett visst pirr i magen och den fantastiska känslan av frihet.

För lukten påminde mig om mitt första egna boende som inneboende hos en 83-årig röktant i Solna. Hon bodde där i sin femrummare alldeles ensam. Satt i sin soffa och rökte. Och pratade om att man om sommaren kunde se matcherna på Råsunda från hennes balkong. Detta var något jag lade föga värde i, vem bryr sig om fotboll, men så här i efterhand har jag förstått att det enligt vissa nog inte var en så dum boendeförmån.

Mitt rum på 12 kvadrat låg längst in till höger och jag hade ett badrum, ett kylskåp och tillgång till hennes kök. Jag brukade ofta bada minns jag och min första bekantskap med silverfiskar var nog faktiskt här. Liksom min första bekantskap med kopierad kurslitteratur. Jag åkte med blåa linjen och var så gott som dagligen på UFF vid T-centralen. Liksom jag i stort sett dagligen besökte min vän L på jobbet. Herregud vad vi umgicks när vi bodde där, L var otroligt viktig, som min familj där i Stora staden. Jag tyckte också om att besöka Solnagallerian och tillhörande bibliotek. Det fanns en dam där med en jättemustasch.

Fast det var ju inte därför jag gick dit.

En och endast en gång hade jag herrsällskap på rummet. Det stackars sällskapet fick smyga ut tidig morgon utan att ens ta på sig skorna först, herregud TÄNK om lilla röktanten skulle upptäcka att jag hyste nattgäster! Då hade hon nog krävt betalt från honom också. Så särskilt mycket frihet var det ju inte tal om egentligen.

Men det tyckte jag.

Min mamma och pappa har i efterhand berättat att det var med en klump i magen de lämnade mig i det där lilla rummet, de tyckte nog det var för jävligt. Och visserligen flydde jag fältet efter tre månader när jag förstod att tanten räknat med mig som hemhjälp men samtidigt är det nog så att det första hemmet minns man med glädje och lycka.
Oavsett rök- och frihetsstatus.

lägermackan

När jag var liten åkte jag ibland på läger, antingen med kyrkan eller med gymnastiken. Mitt främsta minne från de här lägrena är att jag inte trivdes. Jag var mörkrädd. Kunde inte sova. Kände mig alltid ensam, grät ganska ofta och det var, åtminstone på gymnastiklägrena, alltid intriger. Att knöka ihop 20 tjejer i 10-årsåldern utan vuxna är nämligen att skapa intriger.

Men det finns en positiv sak jag burit med mig sen det där lägret jag var på när jag var i 6-årsåldern och det är lägermackan*. Det är faktiskt inte förrän idag, när jag brett färdigt min lägermacka och kontrasten till de andra mackorna som består av parmaskinka/pesto/fetaost och tacosås/jalapeño/skinka/ost blir för stor, som jag förstår att den där lägermackan knappast är någon exotisk macka.

Det är en fattigmanskost.

Och det var nog snarare det som var skälet till att dessa serverades till alla barnen i matsalen.
Men det kvittar, det är likväl förbenat gott!

* En lägermacka består av ett lager ketchup och ost.

kepsinsikt

Jag har nog äntligen förstått nyttan med det fula plagget "keps".
(Eller äntligen och äntligen, D som jag träffade under min promenad menade att han mindes att jag visst brukade ha en massa konstiga hattar på mig under gymnasietiden. Det kan ha varit så, jag minns inte riktigt. Det kan också ha varit så att man i efterhand lätt föreställer sig att en person som självvalt gick med brynja till skolan också bar konstiga hattar även om det inte var så. Vi får kanske aldrig veta).

Nyttan är i alla fall att man kan använda kepsen i de situationer då jag säger till J med tjurig stämma:

- Men jag känner inte för att synas!

Då tar man på sig sin keps, kanske till och med hela radikalfeminist-outfiten som jag körde idag, och går ut.
Och så syns man inte.

åh ljuva pantburksminnen

När jag öppnar dörren till soporna i köket och pantburkarna trillar ut för femtioelfte gången är min första tanke: tänk när vi har hus, då ska jag samla alla pantburkar i en stor sopsäck! För det kan man ha då, en stor sopsäck ståendes någonstans där den inte syns. Vilken lycka.

Sen inser jag att jag inte kommer ha en sån där sopsäck. För pantburks-sopsäcken, det var bland det skämmigaste jag visste när jag var liten.

När jag var liten samlade nämligen vår familj alla pantburkar i stora sopsäckar. Och det hade väl inte varit någon big deal om det inte var för att de samlades på i månader, upp till ett halvår! Det blev en jädra massa tomburkar kan jag tala om. När de väl skulle pantas fick vi dessutom göra som man gjorde på den tiden och åka till Minilivs och lämna in alla burkar som de var tvungna att räkna. För hand!

Gud vad jag skämdes.

Att komma insläpandes där med massa jäkla pantburkar som nån tattarfamilj. Som att vi gått på gatan och samlat ihop dem själva. Inte konstigt att päronen körde iväg oss barn att göra det och mutade med belöning - vi fick pantpengarna.

Och jag gjorde det. Jag sålde min stolthet för två sopsäckar pantburkar.

Jag säger bara no more.

luktnostalgi

Idag var det sommar, det kändes på lukten.

Det luktade precis som det gjorde om sommaren hos min dagmamma.
Som vägen till toaletterna och duscharna på Klinta camping.
Som när jag gick barfota hemåt från min 20-årsfest en tidig morgon i början av 2000-talet.
Som den där kvällen på balkongen på Olaigatan när jag satt och smyglyssnade på reggaebandet som spelade på klubben tvärs över gatan.
Som uppsökandekvällarna i Hästhagen.
Som när jag stod utanför USÖ:s förlossningsavdelning med värkar.

Jag älskar luktminnen.