åh ljuva pantburksminnen

När jag öppnar dörren till soporna i köket och pantburkarna trillar ut för femtioelfte gången är min första tanke: tänk när vi har hus, då ska jag samla alla pantburkar i en stor sopsäck! För det kan man ha då, en stor sopsäck ståendes någonstans där den inte syns. Vilken lycka.

Sen inser jag att jag inte kommer ha en sån där sopsäck. För pantburks-sopsäcken, det var bland det skämmigaste jag visste när jag var liten.

När jag var liten samlade nämligen vår familj alla pantburkar i stora sopsäckar. Och det hade väl inte varit någon big deal om det inte var för att de samlades på i månader, upp till ett halvår! Det blev en jädra massa tomburkar kan jag tala om. När de väl skulle pantas fick vi dessutom göra som man gjorde på den tiden och åka till Minilivs och lämna in alla burkar som de var tvungna att räkna. För hand!

Gud vad jag skämdes.

Att komma insläpandes där med massa jäkla pantburkar som nån tattarfamilj. Som att vi gått på gatan och samlat ihop dem själva. Inte konstigt att päronen körde iväg oss barn att göra det och mutade med belöning - vi fick pantpengarna.

Och jag gjorde det. Jag sålde min stolthet för två sopsäckar pantburkar.

Jag säger bara no more.