att ersätta ett gammalt beteende

Det fanns en tid då jag ägnade ganska mycket kraft åt att diskutera saker på nätet. Min kompis C kunde säga ”har du varit ute och skrivit igen?” när jag uppenbart lagt tid på det istället för andra, mer återhämtande saker i mitt alldeles för begränsade liv.

Till mitt försvar kan sägas att jag nog tyckte jag bedrev nån slags opinionsbildning. Om barnen och föräldrarna och diagnoserna och den skeva synen på oss från familjebehandlare och lärare och traumapsykologer och jag vet inte allt. 

Jag slutade med detta efter ett tag. Tror jag vande mig vid att folk kommer tycka jag är en ”curlingmamma som bara jagar diagnos till sina barn” alt en mamma som själv traumatiserat dem på oklart sätt och att det går att gå genom livet trots att andra tycker och tänker väldigt elaka och okunniga saker om en. 

Dessutom tycker jag egentligen att man ska få tycka och säga vad man vill för kan man inte det kan man inte heller komma fram till nya, förhoppningsvis klokare, saker. Du får tex använda det gamla ordet för chokladboll men jag får också stå bakom och undra över det och kanske tycka du är obildad och pinsam. Det är bådas vår rätt. 

Men ibland får jag då återfall. Sist resulterade det i att en kränkt kärring från norra Sverige skrev ett felstavat mail till funktionsbrevlådan på min dåvarande arbetsplats om att det jobbar en olämplig kurator där. Just den gången var det snökaoset på E22 där folk blev fast i timmar som fick topplocket att gå. Kommentarsfältet fylldes av Kålle rediga personer som raljerade över hur dumma folk var som satte sig i bilar utan tält och isdubbar, ungefär samtidigt som detta folk satt fast och frös och upplevde ett skräckfyllt dygn. Jag blev så jävla arg. Inte orimlig eller otrevlig men tydlig. Sen dess har jag hållit käft eftersom det kändes som ett tecken från Gud - Låt kommentarsfälten vara någon gång! 

Så i morse blev det nästan ett bakslag igen efter att ha läst kommentarerna i detta kommentarsfält. 

Jag började skriva frenetiskt till Conny och Stefan eller vad de nu hette att socialtjänst är socialtjänst, inte polis, att man knappast bara jobbar med kriminella, att de inte har en aning om hur mycket socialtjänsten gör, hur många barn och familjer de hjälper, hur svårt det är att arbeta med behandling med personer som inte är så motiverade, varför det inte alls är konstigt med gymkort och att de borde sluta böla om sossarna och medier och hårdare tag varenda vaken sekund.

Men! 

Sen kom jag på att det här är inte saker jag ska hålla på med. Det finns ingen vinst för mig att behöva bemöta idioter i flera dagar för att jag skrivit en kommentar på Facebook. 

Och på något sätt kom jag på varför jag ibland behöver blogga.

att spy på vuxenlivet

Det här är min dag:

- Försöka jobba mina 3 timmar och 12 minuter vilket involverar ett patientbesök på mottagningen 1 mil hemifrån kl 13.

- Ta emot någon på förmiddagen som ska laga vår ugn.

- Ta emot någon mellan den specifika tiden 10-15 för att leverera en vara.

- Hämta min son på skolan 1,5 mil från arbetet vid 14:20.

- Hämta vår hund 1 mil härifrån åt andra hållet någon gång under eftermiddagen.

- Hinna äta någon lunch någonstans.

- Göra matlista och/eller handla för vi har ingen mat hemma.

- Och, naturligtvis, vila och återhämta mig för jag är sjukskriven för utmattning och det är mycket viktigt att jag gör det så att jag snart kan komma tillbaka och va en effektivitetsmaskin på arbetet. 

Hur jag skulle vilja att min dag såg ut:

- Promenera med Johanna.

oro

Har ägnat de tre senaste åren åt att oroa mig för att paja min leasade bil som knappt fått en skråma för att sedan, 2 v innan den ska återlämnas, se blåsten dra iväg bildörren rakt in i en cemenkant. Fy fan vilken onödig oro. 

Och i andra sammanhang har oroat mig och oroat mig för något som ska hända och sen händer det och blir minst exakt så illa som man förväntat sig. Och det fanns inget jag kunde göra åt det heller. Trots att jag oroat mig.

Man är inte en myra eller ens en sten. Man är bara en tuss som får åka med när det blåser. 

krasch

 Idag kunde jag äntligen låta det vara tyst. 

Sedan jag gick hem har jag konstant haft en skärm framför näsan och/eller hörlurar. Min skärmtid har ökat med 60%. För så fort jag släppt fram mina tankar har det bara blivit ältande och ältande och ältande och, faktiskt, raseri. I den mån man orkar vara rasande när man är utsliten och jättetrött. "Något forcerad" skrev vården och det förklarar kanske bäst hur det kommer till uttryck. Även om det upplevs på ett annat sätt från insidan. Det är så konstigt att vara så trött och samtidigt känna sig så jagad. Man ligger där i soffan med hjärtklappning. Igår valde jag att lägga mig i den högra soffan istället för den vänstra för att få variation. Jag klarade dock inte att se klart filmen jag påbörjat för den blev för jobbig och stressande och jag reder inte sånt just nu. Istället får jag kolla på de lite mer intetsägande "Historien om Sverige" och "Next in fashion".   

Första veckan jag gick hem fast ändå fortsatte jobba passade jag på att göra sådant jag försummat: bokade klipptid, bokade tandläkartid, bokade tid för besiktning av leasingbilen som naturligtvis går ut här i dagarna. Jag har haft den sedan jag bytte yrkesbana. Bilen har fungerat perfekt men jag vet ännu inte hur jag ska utvärdera mitt nya yrkesval. Troligen inte perfekt eftersom jag sitter där jag sitter. 

Denna andra vecka har jag bara skitit i allt som har med jobbet att göra och jag skulle vilja fortsätta skita i allt ett tag till. 

Men det är skönt att kunna låta det få vara tyst. Ilskan brinner inte på riktigt samma sätt längre och jag har kunnat tänka andra, mer inspirerande tankar istället för att bara tänka på flykt. Jag ska tex idag bege mig till stan för att köpa en kalender för livet utan har inte riktigt fungerat trots närvaron av veckoschema, familjekalender och jobbets tidbok. Fast utan det senare nu då. 

3 november 2023

Idag va första gången på länge som jag kände mig lite glad. 

Det har varit en sån gröt det senaste, jag känner inget, jag orkar inget och jag sover ärligt talat inte så bra. Men idag kände jag. Bara sådär. Jag blev glad när jag fick veta att S fått sin bebis och att allt gått bra. Jag blev glad att J:s syster ska vara med i Bäst i test. Jag blev glad när jag på klassiskt småstadsmanér blev tutad på på stan och såg min kompis som jag inte sett på ett tag vinka frenetiskt. 

Eller så är det bara att det är fredag och att jag har klarat ut ännu en vecka utan att bränna ut mig. Hurra! 

27 oktober 2023

De nyinköpta byxorna i den vanliga storleken spänner runt midjan. Liksom många andra byxor i garderoben börjat göra sen efter sommaren. Jag har tydligen gått upp i vikt.

Tänka sig att det kan få konsekvenser att käka godis varje dag! 

Fast jag skojar lite. Jag har käkat godis varje dag i hela mitt vuxna liv och aldrig gått upp i vikt. Då har jag inte heller tränat till skillnad från nu. Det har varit min bästa egenskap.

Men något händer runt 40 har jag ju alltid fått höra från mina lite visare och mognare väninnor. 38! hörde jag först. 42!  sa någon annan. Och för mig är det då 43 som är det magiska året för diverse förfall och besvär och som jag kommer berätta vidare om till mina yngre bekantskaper. Där ser man.

20 oktober 2023

En dag som börjar med att elektrikern kommer och klipper elen kl 07 har dåliga förutsättningar att utvecklas bra. Mina förhoppningar var därför inte så höga.

Men dagen bjöd på en ny terapeuterfarenhet. Ett samtal med skyddsombudet och ett med en läkare som jag inte växlat många ord med under dessa år men som, nu när hen ska sluta, blommat upp. Den bjöd på en nyupptäckt låt som jag hörde på P4 i väntrummet. En skolchef som verkar bra men som naturligtvis inte kommer generera någon skillnad för mitt barn. Och ett försök att avlägsna snöslasket som slog mot bilrutan genom att stänga av halvljuset.

Tur att det är fredag och vilodags för det kan gå värre om jag skulle försöka köra i mörkret genom att stänga på vindrutetorkarna.

Jag tänker fortsatt mycket på vad det är meningen att den här situationen ska ge mig, varför den händer och vad som är min roll. Har jag gjort dåliga val? Är det något slags straff? Är jag här för att jag är skolad av ganska skräniga vänsteranhängande soctanter som inte är rädda för att protestera på sin arbetsplats - till skillnad från vårdfolk? Men jag har inga marginaler för att protestera. Jag känner mig bara ensam och vilse.