att dra olika slutsatser av samma information

Jag läser försök att smutskasta FI genom att ta upp Gudrun Schymans alkoholism och skattebrott för några år sedan. Låt mig bara få dela med mig av hur mina tankebanor går:

Skattebrott? Hur många politiker har inte begått slarv med kvittona? (Därmed inte sagt att det är ok).

Alkoholism? En sjukdom? Ska vi sparka på någon som genomgått processen att erkänna och bli fri från missbruk?

Hur många gånger däremot har Gudrun och hennes kvinnliga politikerkollegor köpt prostituerade och gått på strippklubb för skattepengar? Hur många gånger har de hotat invandrare med järnrör och kallat tjejer för hora?

Snacka om att FI behövs.

självkärlek - kanske det mest provocerande jag någonsin kommer skriva

Ibland njuter jag av att jag är jag. Att den där långa vägen till att hitta sin identitet faktiskt är över. Idag njuter jag av det extra mycket. Med Patsy Cline i hörlurarna och i min blommiga byxdress som egentligen visar det där dallret på magen lite för mycket. Det gör inget. Jag gillar min kropp. Dallret. De synliga blodådrorna på benen. De lite för små brösten. Ibland blir jag så trött på er men oftast tycker jag om er. För jag tycker om mig själv. 

Nu ska vi snart köpa en kopp förmiddagskaffe. Jag har börjat dricka mer kaffe fast det gör mina tänder gula. Jag gillar att ha några laster att variera med när jag tillodoser min hjärnas belöningssystem; choklad, kaffe, cigarretter, ostbågar, rödvin, bekräftelse osv. Mina laster. 

Som gör att jag är jag. 

kvinnan med skägg

Jag måste nog ändå säga något om att en kvinna med skägg tagit hem segern i Eurovision. Jag tänker inte fokusera på det faktum att man kan missta sig och tro att det där väl ändå inte är så provocerande för länder som Sverige och fokusera på det jag upplever att jag hör när det gäller att schlagerfestivaler inte ska vara en arena för politik. Jag menar att vi aldrig kommer lyckas med den ambitionen.

Och det gläder mig.

När vissa frågor blir för påtagliga måste de upp på bordet. Att osynliggöra alla som inte tillhör normen så som hbt-personer är nämligen också (i allra högsta grad) politik. Genom åren har vi haft en liknande diskussion i Eurovisionsammanhang (som väl dessvärre inte är helt över), nämligen den om det verkligen ska vara en afrikansk kvinna som framför Norges bidrag och ska man verkligen inte ens veta vad det är för land som representeras i dessa mångkulturella tider*. Det som hände då och det som händer nu är att verkligheten tar sig in i Eurovision Song Contest och det är bra. Vi lever alla i länder av människor med olika bakgrunder och läggningar och ni vet, jag behöver inte räkna upp alla diskrimineringskriterier, så varför finns inte alla representerade?

Jag menar att Eurovision är ett gyllene tillfälle att lyfta fram frågor av det här slaget. Det är utmärkt att många en kväll som denna tvingas begrunda det faktum att de inte kan säga vilket kön vinnaren har eller huruvida de ska säga hon eller han. (För hen tänker de då rakt inte säga). I det sammanhang där jag firade min Eurovisionkväll märkte jag att många var tvungna att ställa sig frågan "vad tycker jag egentligen?" Är att jag tycker någon är konstig ett argument för att det per automatik är dåligt och fel? I det sammanhang jag var landade människor inte alls i den ståndpunkten. Snarare hörde jag att man måste ju få vara som man vill. Och så tror jag att ganska många av oss tycker när vi väl tvingas ta ställning. Överlag tror jag att vi människor har svårt att ta ställning gällande saker vi inte ser eller upplever så ofta. Jag talar såklart om mig själv också, vad händer i mig när jag ser en man med gravidmage till exempel? Inte är min första tanke att spontanhurra, mitt sexualpolitiska engagemang till trots. Min första tanke är nämligen mycket mer ogenomtänkt, och kanske mänsklig, typ oj, det här var ju väldigt ovanligt och konstigt och kanske blir jag till och med lite orolig, hur påverkar det här min bild av verkligheten? Det betyder inte att jag så småningom inte kommer tycka att det är ok. Snarare tvingar det mig att tänka på vad jag verkligen tycker och det är första steget mot tolerans. Jag är glad att så många fick fundera över vad de tycker igår och min tro på mänskligheten gör att jag tror många kom fram till samma slutsats som människorna på min fest; jag kanske inte behöver skaffa skägg och klänning själv men andra människor måste få göra det om de vill. Kanske för att när du får tillfälle att tänka efter kommer du på att det faktiskt påverkar ca noll saker i ditt egna liv. Men det påverkar allt i den som får möjlighet att leva sitt liv som den här.

Och till framtida år hoppas jag att vi kommer få sitta i tv-sofforna och provoceras av att de manliga röstlämnarna är überstylade och ordentliga och noll roliga och att de kvinnliga röstlämnarna nyss tycks ha gått upp ur sängen och sitter där med rufsigt hår i något som liknar en skrubb och skojar utan manus.

Hej svejs!


* Svar: nej det måste man inte, det är en musiktävling remember?

insikt om tidigare inlägg

Jag är så trög.

Det är klart att jag inte skulle orka vara ensam ansvarig om barnen och markservicen hela tiden så att min man skulle kunna snickra. Särskilt inte de dagar då jag suttit upptagen i samtal på jobbet i nio timmar och är blott en liten våt fläck när jag kommer hem.

Jag vet inte hur jag tänkte.

att utmana sina roller och hamna i ett delikat tankedilemma

Den här helgen har vi i vår familj provat på något nytt. Vi har provat det där "en (kvinnan)-sköter-markservice-medans-den-andre (mannen)-gör-något-praktiskt-på-huset". Vi körde light-versionen eftersom svärföräldrarna varit här också. Därmed gäller denna utvärdering light-versionen. (Thank God, för det innebar att samtliga i familjen fick sällskap samtidigt som vi fick SÅ mycket mer gjort). Några slutsatser:

1) Det har varit en ENORM lättnad för mitt sinne att veta exakt vad som är min uppgift! Inget "jag-ska-bara-göra-något-för-min-egen-skull-trams" som sedan ställer till det med tidsplaneringen eller orsakar förhandlingar med partnern. Bara matlagning och barnfokus och facebook förstås, något måste man ju ändå få unna sig.
2) Att helt fokusera på sin uppgift, dvs. matlagning och barnen, har också gjort att jag känt mig närmre barnen. Haft mer tålamod. Intresserat mig mer för det de gjort. Detta skaver lite. Varför väljer jag att inte ha det så varje dag? Är jag i så fasansfullt stort behov av egentid när barnen är vakna? Svaret på den frågan är nej.
3) Saker blev gjorda och det har varit SÅ skönt att se! Här måste jag dock också lägga in reservationen om light-versionen. Det blir saker gjorda när 2-3 vuxna människor får tid att göra dem. Kanske inte lika mycket blir gjort när 1 vuxen åtar sig samma sak.
4) Jag har haft ganska så tråkigt. Det är svårt att få till något mer rejält med barnen när man själv är ansvarig för den regelrätta markservicen och ska kunna erbjuda mat på relativt fasta tider till hungriga arbetare.
5) Jag ville SÅ jävla gärna spika och lära mig något nytt. Fast om jag ska rannsaka mig själv, vill jag det hellre än att känna mig så nära barnen som jag gjort i helgen?

Det här är verkligen ett otroligt spännande och nyttigt experiment och jag känner att jag nu bättre förstår vilka fördelar det genererar att dela upp sig, innan såg jag bara nackdelar.

Är jag utesluten ur det feministiska samfundet nu?

ett försvarstal för de som inte tycker som jag

I dagarna som gått har många svenskar tydligen frågat sig om feminismen har gått för långt. En del tycker att svaret på den frågan är ja. Själv har jag efter att med viss frustration följt de efterföljande krönikorna skrivna av feminister som idiotförklarar motståndarlaget känt att det finns behov av att problematisera.  Helt enkelt eftersom våra motståndare i den här frågan uppenbarligen är så jävla dåliga på att förklara vad de menar för jag tror inte att vi pratar om samma saker. Sicken tur att ni har mig feminismen-har-gått-för-långt-anhängare!

Jag tror inte att majoriteten av de som antyder att feminismen gått för långt menar att kvinnorna ska ha lägre löner och bli utsatta för övergrepp/våld i större utsträckning. Jag tror att det finns en del riktiga rötägg som förhoppningsvis kommer dö ut med tiden som tycker så men jag tror inte att gemene man tycker så. Jag har till och med upptäckt att det finns människor som jag känner, människor som vanligtvis uppfattas som ganska så kloka, som uttrycker att feminismen gått för långt. Vi måste därför stanna upp en stund och fundera över vad de här människorna menar för att att fortsätta besvara dem med "tycker du inte att män kan vara pappor eller?", "Tycker du att kvinnor ska ha lägre lön eller?" är att hälla bensin på hata-feminism-elden för då får de bara bevisat för sig att de har rätt om de aggressiva rödstrumpfeministerna som inget förstår för de hör inte vad jag säger. Är ni med?

Så vad säger de här tokiga feminismen-har-gått-för-långt-människorna? Ett vanligt uttryck är exempelvis:

- "Men vi ska väl inte radera ut alla våra olikheter! Män är faktiskt starkare! Kvinnor är kvinnor och män är män, så är det bara!" 

Ett annat är:

- "Jag hatar det där ordet hen, jag är ju en kvinna! Vi ska väl inte radera ut alla våra olikheter, kvinnor är kvinnor och män är män, så är det bara!".

Problemet här tycks vara att man upplever att det finns något hot från feminismen mot människors vilja att uttrycka sig på sätt som är typiskt kvinnliga eller typiskt manliga, exempelvis att som kvinna vilja raka sig under armarna, vara hemma mer än sin man med barnen och tända på brandmän eller att som man tycka det är roligt med fotboll och tända på stora bröst i spets-bh. Jag kan till viss del hålla med. Vad ska jag som feminist göra när jag både vill krossa utseendehetsen och samtidigt vara snygg och sexobjekt för min partner? Oavsett vart den driften kommer ifrån att att vilja vara snygg och sexobjekt så finns den ju ändå där? Jag har skrivit om det tidigare här och jag tycker det är ett intressant dilemma som jag gärna skulle vilja ha någon respons på! Jag tror många upplever att de gör fel bara för att deras identitet som män eller kvinnor är starkare än den som politiskt korrekt. En ganska så mänsklig konstruktion dessutom. (En del kallar det biologi men jag väljer konstruktion för att visa att jag trots allt är feminist). Kan vi inte alla egentligen förstå den?

Jag tänker inte ta sex-resonemanget en gång till, ni får läsa inlägget om ni vill. Dock tänker jag berätta om mina shoppingvanor. Jag sponsrar HM typ varje månad. Jag gör det även om deras modeller är datoranimerade med skinande hy och noll rynkor eller leverfläckar eller streck i hela ansiktet. Jag gör det även om deras modeller är smala. Jag gör det även om många tycker att deras mulliga modeller inte är tillräckligt feta. Och vet ni varför jag gör det? Delvis är det naturligtvis för att jag tycker de gör billiga och snygga kläder men jag gör det också, och här kommer det som är lite genant för mig som feminist, för att jag inte bryr mig om att människor inte ser ut som riktiga människor i klädreklamer. Ni hörde rätt. Jag som feminist antyder att utseendehets inte är min hjärtefråga.

Har vi ännu inte lärt oss vi västerlänningar att reklam är fiction? Att kroppar i reklam är plast? Är det rimligt att vi drabbas av ångestpsykoser för att vi inte ser ut som modeller på reklamen? Är det en rimlig fråga för alla feminister att kämpa mot den inskränkta modebranschen? Att dra sitt strå till stacken genom att leta upp dyra alternativa märken eller lära oss sy själva? Vore det inte mer rimligt att vi började prata om reklam som det den faktiskt är, nämligen en fantasi? Lära våra barn att det där är inte på riktigt, ungefär som innehållet (och ibland även sensmoralen) i amerikanska filmer? Här tänker jag att vi tappar massor av feminister. "Jo jag är för kvinnors rätt och sånt fast vadå, ska man inte ens få klä upp sig i en kort kjol på nyårsafton?" Tro fan att man känner sig som en dålig feminist! Och jag tänker ibland att det kanske känns enklare att tänka på sig själv som en bra icke-feminist som värnar vissa kvinnofrågor än som en dålig feminist. För att våra behov av att passa in och vara omtyckta och göra bra ifrån oss är starkare än den som politiskt korrekt. Kan vi inte alla egentligen förstå det?

Eller så är ni feminismen-har-gått-för-långt-anhängare bara ett gäng inskränkta sverigedemokrater som inte förstår ett skit av vad jag pratar om. Vad fan vet jag.

apropå kappahls nya reklamkampanj eller "vi som inte tycker spetstrosor är höjden av kvinnoförtryck"

Kappahl gör smart nog underklädeskollektion av Fifty Shades of grey och stöter på den vanliga patrullen av personer som pratar om sexualisering, objektifiering och kvinnohat. Min reflektion är denna: vi feminister får problem när det kommer till vissa typer av diskussioner.

Det finns en ganska stor motsättning hos många av oss mellan vad vi strider för och vad vi tänder på i sänghalmen. Kvinnor ska inte vara sexobjekt säger vi. Men ni får ursäkta, i sängen vill jag faktiskt hemskt gärna vara ett sexobjekt. Det är roligt med fina underkläder!

Om vi skulle rätta vårt sexliv efter feministiska värden skulle vi kvinnor aldrig kunna bära något annat än breda bomullstrosor och bh:ar med noll sexappeal. (Om vi ens ska ha en bh vill säga). Och våra sexuella fantasier/vår snusklitteratur/våra porrfilmer eller vad det nu är man tycker om skulle aldrig kunna handla om något som inte passar in i bilden av den stolta jämställda feministen. Fantasier om underlägsenhet, att skämmas bort, brandmän (som av någon för mig outgrundlig anledning är en vanlig sexfantasi) eller att tas med storm av en muskulös främling är därmed inte alls att tänka på. Jag vet faktiskt inte vad man skulle tänka på. En man som diskar? Tjejer? Jo men fine, om det är vad man tänder på men inte i ett politiskt syfte.

Kvinnlig sexualitet och kåthet blir ett ganska komplicerat kapitel när man vill vara politiskt korrekt. Många kvinnor, liksom män, tänder på stereotyper och varför det är så är naturligtvis intressant. Hur skapas en sexualitet? När kommer de tidigaste sexuella fantasierna? Har vi när de kommer redan hunnit påverkas av normer och stereotyper som finns i samhället? Är det ett bekymmer att vi vill vara sexobjekt?

Tja. Kanske?

Å andra sidan är det svårt att avhjälpa. Ska man träna på att tända på något annat mer politiskt korrekt som inte innefattar spetsiga underkläder och tantsnusk? För vems skull då undrar jag? För det kan också vara så att vi ska låta vårt privatliv vara ifred. Låta människor tända och inte tända på det de vill, unna dem ett gott och rikt sexliv och hoppas att de hittat en partner som har förmågan att se dem både som kompetenta jämställda personer men också som sexobjekt. För nog fan vill vi väl vara sexobjekt för vår partner? En del verkar sätta ett likhetstecken mellan vad heterosexuella gör i sovrummet och att vissa män behandlar sina kvinnor dåligt i det dagliga livet. Det får mig att tro att dessa en del träffat väldigt korkade män.

Jag har förvisso inte läst Fifty shades-böckerna men jag är lite glad för dem, de verkar ha piffat till det sexuellt för så många människor. Kan det inte bara få vara så i tider av separationer och duger jag och vi-ligger-ju-inte-längre och snart är det julstress-nupp-torka? Själv är jag i alla fall evinnerligt trött på att bli påpassad av personer som utger sig för att vara de "riktiga" feministerna. Om jag vill klä mig som tjej och dansa hula-hula som Timon skulle ha sagt då gör jag det utan några större betänkligheter. Men om någon säger att jag ska ha mindre lön för samma arbete eller försöker ta ifrån min man rätten att vara lika mycket pappa som jag är mamma DÅ lovar jag att gå bananas i mina spetstrosor. För det är viktigt på en HELT annan nivå.

att bli en del av massan

Min son har idag varit helt uppfylld av det faktum att något annat barn sagt att han är kär i en tjej som han brukar leka med på förskolan. Jag förstod ganska snart att Theo inte hade vetat hur han skulle respondera på denna kommentar. Han fattade att det inte skulle vara något bra om han nu skulle vara kär i Siri men han fattade inte varför. Han vidhåller istället för mig att han är kär i sin kompis Dante (och jag fasar för den dagen då något annat barn kommer berätta hur det ligger till med den saken, att killar inte kan va kära i killar).

Alltså jag blir så jävla trött. Varför kan inte min son på 4 år få ha en tjejkompis utan att det ska ska kommenteras av någon upplyst 5- eller 6-åring? Varför kan inte barn bara få vara barn? Fria, omedvetna, sanna mot sig själva? Jag menar, nästa chans att få vara det är ju när de är typ.. 30? 50? Beroende på mognad.

Jag tittar på min son och nånting gör ont. Han kommer inte få vara som han är länge till. Han ska stötas och blötas mot samhällets kalla sten och lära sig den hårda vägen vad han får och inte får göra/känna/tycka. Ibland tänker jag att jag kanske skulle göra honom en tjänst om jag berättade: Theo, killar brukar leka med killar och tjejer med tjejer. Killar leker lite hårdare än tjejer och om du någon gång blir ledsen eller rädd bör du inte visa det. Killar brukar inte ha Mimmi-skor. Killar och tjejer bör inte leka för då kan någon tro att ni är kära och det är ingen bra grej att bli förrän man blir större och helst cool för de ocoola gör rätt i att inte bli kära alls eftersom ingen ändå vill ha dem. Istället säger jag något upphetsat:

- Det finns alltid folk som tycker saker om det man gör, du ska inte bry dig om dem! Om du tycker om att leka med Siri ska du göra det, strunta i vad andra tycker!

För så måste det väl vara???

en jävla kukdag

Idag är jag så jävla trött på allt.

Jag är trött på att vara kvinna och allt vad det för med sig av vanor och samveten och måsten, exempelvis att vakna av minsta pip från mina barn om nätterna medan J ligger och sover, oavsett vems natt det är. Jag har snittat på max 5-6 timmar per natt sedan vi båda började jobba och jag känner att det tär för jag orkar ingenting outside the box*. Jag känner mig ofrivilligt som de där kvinnorna i 55-årsåldern som liksom nästan skryter om att de minsann låg vakna hela barnens uppväxt (hur fan orkade de??) med skillnaden att jag inte klandrar min man för att han inte gör det. Jag har nämligen alltid tyckt att det varit bra att han kunnat sova, särskilt när barnen var bebisar och ammades var tredje timme i x antal månader. Om han varit lättväckt hade detta nämligen inneburit en massa merjobb för mig om nätterna, typ gå till ett annat rum och amma eller att vi skulle ha separata sovrum och det är min bestämda uppfattning att separata sovrum är the highway to hell för parrelationen för plötsligt har man vant sig vid att re om sig själv och slippa snarket och det här var ju faktiskt riktigt skönt och nä, jag tror jag väljer att sova ensam även när jag har chansen till något annat och sen står man plötsligt där och saknar närhet och undrar varför man aldrig knullar.

Fast å andra sidan, vad fan vet jag om nånting. Jag vet ingenting.

Jag tycker iallafall att det är ok att min man sover. Ett tag var det ett problem eftersom jag tänkte att jag tar detta, jag är ju ändå vaken med följden att jag sprang omkring hela nätterna, även de nätter som inte var "mina" men inte längre. För det är faktiskt skillnad att vakna till och säga din tur och att vakna till och gå upp och ge en ledsen tjej nappen och påväg till sovrummet kommer en kissnödig kille och sen när man följt med honom till sitt rum och precis lagt sig så gråter tjejen igen och igen och igen och till slut ger man henne välling och då somnar hon men då är man själv så sömnstörd att man inte kan sova mer och då kanske man väcker sin man i ett panikvrål och ger honom dåligt samvete istället för att be om hjälp tidigare. Då brukar klockan vara runt 02:30. (Och så undrar folk varför man "blir så tråkig" när man får barn och inte orkar dricka vin och se färdigt en serie som slutar 23:30, hahahaha! FUCK! YOU!).

Jag är trött på att torka bajs också. Torka löst bajs dag som natt, byta kläder, byta sängkläder, torka snoriga näsor, bli snorig och dyngförkyld själv, bemöta småkrassliga sura barn med tålamod och lugn vilket tar så mycket energi när man inte sover att jag typ fått prioritera bort alla andra människor än mina barn. Men hej där ute! Hur mår ni? Jag mår i grunden bra men har en lite risig inställning idag! Ni vet kanske hur det är! Hejdå!

Jag är trött på att barnen alltid blir sjuka när vi planerat något roligt. Vi skulle ha strosat omkring i Köpenhamn idag egentligen och jag såg verkligen fram emot att få några sista dagar med semesterkänsla tillsammans med goda vänner. Istället gjorde vi krasslingar ett försök att ta oss ut för att handla lördagsgodis och få något annat input. Ni kanske såg oss? Det var vi som bar på en tokskrikande 4-åring genom hela affären. Jag slängde med ett paket kräftor som någon slags tröst. Och sitter nu och funderar över varför jag ska äta denna härliga delikatess den enda kvällen på typ hela året som jag inte känner någon som helst smak. Och jag tänker inte ens ursäkta mig med att det är ett i-lands-problem, inte idag.

Jag är trött på att, trots att det är som det är, ha kvar en massa ambitioner; sy, måla, rensa, köpa nya glasögon; som aldrig blir av men som ändå ska ligga där i bakhuvudet och gnida som en ny oingången sko mot en svullen häl. Det räcker väl med att jag undrar hur det ska gå med det mest basala? Fuck glasögon och den obligatoriska vimpeln i barnrummet! Jag oroar mig inte för barnen, jag känner att jag lägger majoriteten av min energi på dem och är en bra mamma. Men jag är orolig för allt annat. Hur ska jag klara av mitt jobb? Hur kommer det kännas att vara den där opålitlige som ingen vill ha ärenden ihop med för att hon bara vabbar och är hemma halva veckorna och när hon väl är på plats smittar hon ner alla med dagisbaciller? Hur ska jag orka med mina andra relationer? Hur ska vi klara av att hålla huset i någorlunda ok skick inför en eventuell försäljning? Vi såg en planka till som var rutten idag, bara sådär poppade den liksom upp. Jag bad den dra åt helvete. Det hjälpte föga.



*Outside the box = allt som inte innebär matlagning, de mest nödvändiga hushållssysslorna (obs EJ trädgård eller renovering) nattning av barn och att sitta framför tv:n/datorn och syssla med något fullständigt hjärndött. Typ blogga.

preventivmedel eller det här är kanske det mest rabiata du kommer läsa den här veckan

Idag blev jag informerad om att för att sätta in en spiral behöver barnmorskorna föra in en tång mellan benen. En jävla tång. Förhoppningsvis blöder kvinnan bara tre månader efter insättandet och du kan välja mellan koppar- och hormonspiral. Vi kvinnor blir ju ändå så härdade av allt som ska in och ut den vägen genom en livstid antar jag att gemene man tänker för annars skulle man väl prata mer om detta fenomen. Eller?

Om du inte är så sugen på spiral finns det plåster, mer än 20 olika sorters piller, ringar och skum du sprutar upp i muttan och det finns stavar du kan sätta under huden. Inte sällan fullproppade med hormoner. Inte sällan med någon form av biverkning.

Män har kondomer.

Det sägs att det är svårt det här med preventivmedel för män. Måhända att det finns anatomiska skillnader mellan könen. Men kan man hitta så många sätt att få fullt friska kvinnor som blöder varje månad som en komplicerad kroppslig process för att kunna bli gravida att inte bli just det, nog fan borde man väl kunna hitta några fler lösningar för männen? Eller är sperman och den manliga ejakulationen så fasansfullt komplicerad?

Det är möjligt att det är så, det här med anatomi är inte riktigt mitt område. Men eftersom det här med att vara en rabiat feministfitta är det så jag tror att det är så här:

Ni män är inte intresserade av något preventivmedel som kan ha någon som helst negativ inverkan på er sexlust och förmåga att få orgasm. Jag tror att ni män inte efterfrågar andra lösningar än kondomen för ni behöver inte. Jag tänker att det måste ju vara jävligt smidigt. Ni fina omtänksamma män kan ju skänka detta fenomen en tanke när er partner blir finnig och deppig och sexosugen och blöder och har ont bara för att du och hon ska kunna få ligga. Kanske skulle du till och med kunna ta på dig något riktigt trist arbetsområde som kompensation som att exempelvis vara den som alltid går ut med soporna för att din partner tar ansvar för en väldigt viktig del inom ert samliv, nämligen den att inte bli ofrivilligt gravid. Bra?

Sen finns ju även den här delikata knorren gällande vilket preventivmedel stolta feminister ska välja. Det är trots allt många, både kvinnor och män, som föredrar ett alternativ till kondom och vill man inte vänta till år 2180 då andra preventivmedel för män kanske finns då gäller det att hitta något annat. Eller sluta ligga.

Så god preventivmedelslycka alla därute! 

boktips!

Om jag gjorde en beräkning på hur mycket jag pratar om relationer så skulle jag nog tippa på att det handlar om ca 85 %. På jobbet pratar jag bara relationer och nästan med mina vänner också. Det kanske till och med handlar om mer än 85 %. Det beror kanske hur mycket annat sånt där tråkigt hämtning/lämning/räkningar/renovering/umgänge med småbarnsmammor som bara vill prata om bajs som jag måste avhandla just den veckan. Men iallafall, det är därför inte så konstigt att detta är typ den bästa bok jag läst; feminism, heterorelationer, serietidningsformat och - baserat på forskning! OMG!

Rekommenderas.

Tredje albumet Prins Charles känsla är en sociologisk och historisk studie över det heterosexuella parförhållandets känsloekonomi i serieform - Wikipedia

men det får man väl inte säga i det här jävla landet del 2

Idag har jag fått lära mig att jag ska bära slöja för att markera att jag är emot förtryck av kvinnor. Vi feminister ska göra det av ett skäl som stavas systerskap eftersom någon välklädd skinnskalle slagit ner en invandrarkvinna som råkade bära slöja och därför måste vi visa att det är ok med slöja för det är inte ok med rasister. Förstår ni logiken?

Förlåt.
Men jag ser ner på er människor.

Ni kvinnor med makt som plojklär er i slöja och poserar framför instagram så att eran politiska korrekthet kan lysa ikapp med solen.

Själv väntar jag fortfarande på att någon ska öppna käften och våga problematisera slöjan. Är människor så skraja för att bli kallade rasister att man inte ser skillnad på att vilja förgöra människan bakom slöjan eller att vilja förgöra objektet slöjan som ett medel för kvinnoförtryck?

Men visst, man ska vara självkritisk. Ibland kanske det vore skönt att dra på sig en slöja istället för att stå hemma i sitt eget förtryck framför spegeln och öva på att puta med läpparna och puta med brösten och smörja in låren med cellulitdödande kräm och stoppa ner magen i byxorna som vi västerländska kvinnor är så bra på. Fast vi gör det i smyg förstås för det finns inget mer provocerande för oss i landet Jämställdhet än den kvinnoförtryckande utseendefixeringen. Uppenbarligen kan inte en slöja tävla med den.

de små söta

Jag skämdes idag! Det är inte ofta jag gör det nuförtiden men en kvinna i 50-årsåldern gav mig ett riktigt vasst svar på tal. Kanske utan att ens förstå det själv. 

Vi stod i kön till skötrummet på A6 tillsammans med typ 50 andra småbarnsföräldrar. Kvinnan ställer sig bakom oss med en liten spädis i famnen och eftersom Liv börjar skratta och peka förtjust på den lilla varelsen känner jag mig tvingad att småprata. Jag scannar av läget och synkar det med mina fördomar; kvinna i den åldern med uppenbart flickklädd bebis.

- Det var en liten en, hur gammal är hon?

- 9 veckor.

- Oj så liten! Så söt du var då!

Tystnad.

- Jo fast alla barn är ju söta egentligen.

Smack.

- Jo så är det ju. Säger jag och sjunker ner under min hatt. 

Vad är jag för en utseendefixerad människa egentligen kände jag. Bedöma en så liten människas utseende bara för att vara hygglig. Och ärligt talat, för att jag inte har något annat att säga till okända bebisars vårdare. Söt. Det är kanske ett fult ord tänkte jag, troligen för första gången. Jag som är feminist och allt.

Nästa gång ska jag säga

- Åh, vad stark och tuff du ser ut där du ligger i rosa fordral med tungan utanför munnen.

Bra?

sadomasochist för en dag

Jag har ofta sett mig själv som en relativt fördomsfri person när det kommer till sex och vad andra sysslar med i sänghalmen. Skitsamma liksom så länge de som inte vill involveras hålls utanför. Idag insåg jag att det finns gränser för min fördomsfrihet.

Jag hade nämligen råkat fylla i att jag skulle på ett RFSU-seminarium om hur du kombinerar BDSM med ditt föräldraskap. Det är så lätt hänt det där, man scrollar hit och scrollar dit och så råkar man gilla eller attenda något på köpet. Åtminstone är det så för mig.

Seminariet lanserades så här:
Vad gör man som BDSM-utövare och förälder? Övar sig på att skrika tyst, döljer sina blåmärken och hoppas att barnen inte ska märka? På fredag diskuteras kniviga situationer och smarta strategier i Pride House. Välkomna!

Jag har inget emot att BDSM-utövare delger varandra sina strategier på Pride House. Be my fucking guest. Men jag vill inte att mina mostrar och J:s släktingar och mina vänner och ytliga bekanta som finns på facebook och nu har sett att jag ska närvara på detta seminarium ska tänka det första de gör när de träffar mig nästa gång:

- Tänk att Veronika är sadomasochist! Undrar om hon slår eller blir slagen? Hon blir säkert slagen, hon är ju så gå-påig med allt annat så i sängen blir det nog tvärtom! 

Jo, så kommer folk visst tänka, jag vet hur folk spekulerar om andras sexliv och nu har jag sått ett frö för er att spekulera om mig. Så snaskigt. Men ingen, ingen kommer någonsin att fråga om det är sant. Sysslar du med BDSM Veronika? Så intressant, så det är därför du är med i RFSU!

Fan alltså.

Så här gick visst min gräns. Ni får gärna tro att jag är flata eller bi eller transperson eller gruppsexutövare eller swinger eller porrdansös eller nästan vad som helst. Men att jag skulle ha problem med att dölja mina bdsm-blåmärken för förskolepersonalen, det kommer aldrig att hända. No offence BDSM-utövare, det är bara verkligen inte min grej.

att vara moraliskt schizofren

Ena stunden tjatar man om att man är feminist. 

Andra stunden kan man bara inte motstå att ta på sin ettåring jätteopraktiska högklackade skor som ens mamma letat fram från när man själv var liten för, de är ju så jävla fina! 

(Och, ska tilläggas, älskade av den lilla fröken som bär dem för de klackar nämligen så festligt mot marken när man går!).

grattis!

Idag fyller jag 33 år. Nu är jag visserligen ganska krävande överlag vad gäller min födelsedag, oavsett om jag fyller jämnt eller inte. Men det är ju egentligen inte så mycket att fira att man fyller 33. Så istället tänkte jag fira en annan sak, nämligen 20 år som feminist.

20. Jävla. År. 

Och jag har aldrig gjort något uppehåll. Det ni!

Däremot har jag den senaste tiden funderat över vad jag är för typ av feminist. Jag har nämligen noterat att jag inte bryr mig om vissa frågor längre, jag blir snarare nästan provocerad av att de fortfarande diskuteras. Som det här med att tydligen ALLA kallar tjejer för gulliga och killar för tuffa. Det gör vi inte, det är min uppfattning. Ingen jag känner som tillhör min generation iallafall och det är faktiskt vi som uppfostrar nästa generation, inte våra mammor. Likaså det här med kläder och leksaker: vem bryr sig? Om föräldrarna eller ungen nu tycker det är så fint med rosa tyll så vafan. Skitsamma. Jag kommenterar ofta barns kläder som en isbrytare, både killars och tjejers. Jag uppfattar att min son fått ta emot många kommentarer om sitt utseende och jag förstår inte alls bilden att vi bara skulle göra tjejer utseendefixerade. Jag tror att vi gör alla barn utseendefixerade.

Porr tycker jag oxå är fullständigt ointressant att diskutera. Jag är iallafall inte kvinnan att sätta mig över andra kvinnor och säga att de gör fel livsval. 

Jag har försökt komma på varför vissa typiska feministfrågor gör mig så irriterad och loj. Jag har tre teorier: antingen har jag gått från vänsterfeminist till liberalfeminist utan att ha sagt ord på det för mig själv ännu eller så är jag så förbenat feministiskt intellektuell att jag måste ha mer motstånd än bara "kvinnor är objekt"-tugget eller så är den här frågan för mig som ett par utsvängda jeans är för en 70-talist; det blev för mycket. Och du kommer aldrig kunna bära dem igen.

Men jag ska inte bara gnälla. Jag ska berätta vad jag faktiskt bryr mig om: handlingsutrymme. Att killar inte får gråta och prata om känslor (vilket jag faktiskt tror har en koppling till att självmordsfrekvensen bland män är högre än bland kvinnor), att män fortfarande kan välja bort föräldraansvar utan att någon blir särskilt förvånad eller ledsen, en del blir rentav glada (sällan barnet), att unga killars status mäts i hur rutten deras kvinnosyn är, att "vanliga" killar begår våldtäkter. Jag bryr mig oxå väldigt mycket om min lön och mina möjligheter att få de bra jobben inom min bransch i förhållande till mina peniskollegor.

Oavsett vart jag befinner mig på feministstegen idag - grattis miss orbison! Till 20 härliga år som feminist där både porrtidningsbränning, C-uppsats om pappors föräldraledighet, fittfakta- och kukkunskaps-information till tonåringar och småbarnsföräldrar samt deltagande i en antologi om fejkade orgasmer ingått. Bra jobbat och keep up the good work!

dagens genus 2

Det finns något så inihelvete befriande med det sommarmode för kvinnor som kommit de senaste åren, tycker inte ni det? Jag talar då om de illasittande, ofta lite för korta, lite för stora på fel ställen byxorna som är sådär fantastiskt sköna och tunna men som aldrig går att få en snygg häck i. Idag på Theos sommarfest hade hälften av mammorna såna byxor. Fulbyxor. Sköna byxor. Totala motsatsen till sexiga lite för tajta i skrevet byxor.

Ibland tror jag ta mig fasen att samhället går framåt!!!

dagens genus 1

Ni vet ju att jag försöker vara genusmedveten beträffande mina barn och med det menar jag att jag vill visa dem och uppmuntra flera alternativ, inte bara de klassiska "tjej"- och "kill"-sakerna. Kan ni då snälla stötta mig i att jag gjort rätt den här gången? Jag hamnade nämligen i en akut "vad-är-jag-för-mamma-kris" häromdagen.

Min son behöver nya gympaskor. Och vi har hittills i stort sett alltid valt hans skor utifrån vårt tycke och smak så den här gången kände vi att han kunde få bestämma själv. Vi jagade runt i stadens butiker efter ett par skor med Blixten på (såklart) och några timmar, några hysteriska gråtattacker och en kränkning av otrevlig expedit senare kunde vi konstatera att det fanns inga sådana skor så vi bestämde oss för att kolla på nätet. Sagt och gjort.

Theo tittar i ungefär fem sekunder och säger sedan bara Dom vill jag ha! Dom med Mimmi på mamma, dom vill jag ha! Han bestämmer sig också ganska snabbt för ett par sandaler i cerise. Jag hamnar i ett litet dilemma.

För min del får han välja precis vilka skor han vill. Jag blir glad att han ibland vill ha något annat på sig än Blixten och Spindelmannen. Men två par tjejskor. Det är bara en tidsfråga innan någon kompis (eller klantig vuxen för all del) kommer att säga någon spydig kommentar om att det är tjejskor. Och jag vill inte att min son ska känna sig fel! Jag vill inte att han ska känna sig ledsen för att någon annan klankar ner på hans självvalda skor som han kommer att vara jättestolt över och känna sig jättefin i! Jag vill inte att han ska skämmas och inte vilja ha dem mer! Jag går sönder när jag tänker på det!

Å andra sidan vill jag inte vara den som säger till honom att det val han har gjort är fel och att de där rosa och lila Mimmi-skorna med rosett faktiskt anses som tjejskor. Jag förstår inte hur jag ska förmå mitt feminist- och föräldrahjärta att göra det. Jag vill att han ska välja själv.

Så jag köpte dem. Efter att ha gett honom ett val mellan Mimmi och de blå Pippi-skorna som han också tyckte var helt ok fast han ville ändå ha Mimmi så köpte jag de jävla skorna. Vilket fått till följd att jag nu är rädd att min son ska känna sig som och bli "Om en pojke"-pojken.

Gjorde jag rätt?

dagens nyhetsskörd

P-pillren dödar fiskarna och par i jämställda relationer har mindre sex.

Tänka sig. Allt är visst feminismens fel.

att rannsaka sina argument och inse att man är en jävla moraltant som alla andra

Jag tycker egentligen att jag är en ganska liberal person. Homos, transvestiter, ensamstående, skaffa barn ni, det är er rätt.

Jag har väl någon gång haft mina tvivel kring varför människor ska åta sig detta ansvar för ett barn ensamma men sen tänkt att herregud, med tanke på alla utredningar de måste genomgå och med tanke på den omfattande process och det stora beslut det faktiskt är att skaffa barn när det inte funkar på naturlig väg så har nog de som gör det täckt upp på alla möjliga och omöjliga sätt. Med exempelvis stödpersoner i sitt eget nätverk. Plus att vadå, det finns många ensamstående föräldrar.

Jag har också hållit rättighetsfanan högt. Hur kan vi, när tekniken finns, neka vissa människor den pga t.ex. sexuell läggning? Varför skulle en flata vara en sämre förälder? Så dumt.

En annan aspekt som varit viktig för mig är just vikten av att få skaffa barn. Man ska inte förminska den driften. Eller vad det nu är för något. För oss som det gått lätt för har det kanske aldrig blivit en stor fråga. Men för de som stöter på bekymmer blir det nog den viktigaste frågan i livet. Att leva ofrivilligt barnlös. Vi som enbart sett det i vår närhet har kanske fått en vag aning om känslan. Och jag kan säga direkt att jag inte skulle vilja leva med den. Jag har till och med i omgångar av mitt liv övervägt att bli äggdonator för att kunna bidra till att någon mer kanske kan få sin önskan om barn uppfylld.

Kanske var det därför det var så jobbigt att lyssna på radion i morse som handlade om ett vägledande fall beträffande ett ofrivilligt barnlöst par.

Jag missade bakgrunden.

Jag är säker på att det var en ömmande historia och ett speciellt fall.

Men när jag hörde den 46-åriga kvinnan på radion strida för en förhöjd ålder (nuvarande är 45) att få inseminera för att hon och hennes man har ju trappat ner på karriären och utelivet och skulle bli jättebra föräldrar så fick jag ändå ett litet sting i magen. För jag tänkte, hör och häpna, är barn verkligen allas rättighet hela tiden bara för att tekniken numera klarar mer än våra kvinnokroppar?

Jag tänkte på mina argument kring lämplighet och diskriminering. De torde gälla även henne. Jag tänkte att en sann liberal låter människor göra de val och prioriteringar de vill även om det innebär att skaffa barn vid 55. (För någonstans hamnar jag ju direkt i att antingen har vi en åldersgräns eller inte för höjer vi till 50 kommer det alltid finnas ett behjärtansvärt fall med en 51-årig mamma osv.).

Men vart landar annars mina argument att föräldrar inte får vara för gamla? Är det det där tugget om naturen? För lite så är det ju, förhöjda risker för barnet, klimakteriet, det är "inte naturligt" med gamla mammor även om tekniken nu hittat ett sätt att erbjuda kvinnor som i teorin är för gamla hjälp att bli gravida.

"Hur kan vi, när tekniken finns, neka vissa människor den".

Och det där med barnets bästa som vi alltid ska göra anspråk på oavsett vilken sida vi står på. Tja. Vad ska jag säga. För jag tycker det är taskigt mot ett barn att frånta hen tid att leva med sina föräldrar. Att frånta hen möjligheten till det nätverk som kommer med mor- och farföräldrar i en ålder då de fortfarande kan leka. Även om vi idag jobbar väldigt hårt på att minimera barnens nätverk i form av mor- och farföräldrar ändå.

"Med tanke på alla utredningar de måste genomgå och med tanke på den omfattande process och det stora beslut det faktiskt är att skaffa barn när det inte funkar på naturlig väg så har nog de som gör det täckt upp på alla möjliga och omöjliga sätt".

Ni ser, jag är kluven. Jag är moraltant. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, det är så barnsligt enkelt att vara liberal. Men nu är jag visst inte det så då får jag väl avsäga mig mitt medlemsskap i RFSU och börja gå under epitetet "åldersrasist" istället. Och inte ett ord om männen genom hela inlägget så jag är ju inte feminist heller.

Huva så dåligt!