ett försvarstal för de som inte tycker som jag

I dagarna som gått har många svenskar tydligen frågat sig om feminismen har gått för långt. En del tycker att svaret på den frågan är ja. Själv har jag efter att med viss frustration följt de efterföljande krönikorna skrivna av feminister som idiotförklarar motståndarlaget känt att det finns behov av att problematisera.  Helt enkelt eftersom våra motståndare i den här frågan uppenbarligen är så jävla dåliga på att förklara vad de menar för jag tror inte att vi pratar om samma saker. Sicken tur att ni har mig feminismen-har-gått-för-långt-anhängare!

Jag tror inte att majoriteten av de som antyder att feminismen gått för långt menar att kvinnorna ska ha lägre löner och bli utsatta för övergrepp/våld i större utsträckning. Jag tror att det finns en del riktiga rötägg som förhoppningsvis kommer dö ut med tiden som tycker så men jag tror inte att gemene man tycker så. Jag har till och med upptäckt att det finns människor som jag känner, människor som vanligtvis uppfattas som ganska så kloka, som uttrycker att feminismen gått för långt. Vi måste därför stanna upp en stund och fundera över vad de här människorna menar för att att fortsätta besvara dem med "tycker du inte att män kan vara pappor eller?", "Tycker du att kvinnor ska ha lägre lön eller?" är att hälla bensin på hata-feminism-elden för då får de bara bevisat för sig att de har rätt om de aggressiva rödstrumpfeministerna som inget förstår för de hör inte vad jag säger. Är ni med?

Så vad säger de här tokiga feminismen-har-gått-för-långt-människorna? Ett vanligt uttryck är exempelvis:

- "Men vi ska väl inte radera ut alla våra olikheter! Män är faktiskt starkare! Kvinnor är kvinnor och män är män, så är det bara!" 

Ett annat är:

- "Jag hatar det där ordet hen, jag är ju en kvinna! Vi ska väl inte radera ut alla våra olikheter, kvinnor är kvinnor och män är män, så är det bara!".

Problemet här tycks vara att man upplever att det finns något hot från feminismen mot människors vilja att uttrycka sig på sätt som är typiskt kvinnliga eller typiskt manliga, exempelvis att som kvinna vilja raka sig under armarna, vara hemma mer än sin man med barnen och tända på brandmän eller att som man tycka det är roligt med fotboll och tända på stora bröst i spets-bh. Jag kan till viss del hålla med. Vad ska jag som feminist göra när jag både vill krossa utseendehetsen och samtidigt vara snygg och sexobjekt för min partner? Oavsett vart den driften kommer ifrån att att vilja vara snygg och sexobjekt så finns den ju ändå där? Jag har skrivit om det tidigare här och jag tycker det är ett intressant dilemma som jag gärna skulle vilja ha någon respons på! Jag tror många upplever att de gör fel bara för att deras identitet som män eller kvinnor är starkare än den som politiskt korrekt. En ganska så mänsklig konstruktion dessutom. (En del kallar det biologi men jag väljer konstruktion för att visa att jag trots allt är feminist). Kan vi inte alla egentligen förstå den?

Jag tänker inte ta sex-resonemanget en gång till, ni får läsa inlägget om ni vill. Dock tänker jag berätta om mina shoppingvanor. Jag sponsrar HM typ varje månad. Jag gör det även om deras modeller är datoranimerade med skinande hy och noll rynkor eller leverfläckar eller streck i hela ansiktet. Jag gör det även om deras modeller är smala. Jag gör det även om många tycker att deras mulliga modeller inte är tillräckligt feta. Och vet ni varför jag gör det? Delvis är det naturligtvis för att jag tycker de gör billiga och snygga kläder men jag gör det också, och här kommer det som är lite genant för mig som feminist, för att jag inte bryr mig om att människor inte ser ut som riktiga människor i klädreklamer. Ni hörde rätt. Jag som feminist antyder att utseendehets inte är min hjärtefråga.

Har vi ännu inte lärt oss vi västerlänningar att reklam är fiction? Att kroppar i reklam är plast? Är det rimligt att vi drabbas av ångestpsykoser för att vi inte ser ut som modeller på reklamen? Är det en rimlig fråga för alla feminister att kämpa mot den inskränkta modebranschen? Att dra sitt strå till stacken genom att leta upp dyra alternativa märken eller lära oss sy själva? Vore det inte mer rimligt att vi började prata om reklam som det den faktiskt är, nämligen en fantasi? Lära våra barn att det där är inte på riktigt, ungefär som innehållet (och ibland även sensmoralen) i amerikanska filmer? Här tänker jag att vi tappar massor av feminister. "Jo jag är för kvinnors rätt och sånt fast vadå, ska man inte ens få klä upp sig i en kort kjol på nyårsafton?" Tro fan att man känner sig som en dålig feminist! Och jag tänker ibland att det kanske känns enklare att tänka på sig själv som en bra icke-feminist som värnar vissa kvinnofrågor än som en dålig feminist. För att våra behov av att passa in och vara omtyckta och göra bra ifrån oss är starkare än den som politiskt korrekt. Kan vi inte alla egentligen förstå det?

Eller så är ni feminismen-har-gått-för-långt-anhängare bara ett gäng inskränkta sverigedemokrater som inte förstår ett skit av vad jag pratar om. Vad fan vet jag.