något från hjärtat

Jag postade det här inlägget för en tid sedan men tog ganska omgående bort det då jag kände att det var ganska personligt. Jag var dessutom rädd att människor som står mig nära skulle ta illa upp och se det som en slags anklagelse mot dem om att de borde ha sett eller borde ha hjälpt. För det är verkligen inte en anklagelse! Ansvaret för att tala om och be om hjälp ligger i väldigt hög grad hos oss själva, det vet vi väl alla som försökt hjälpa någon som, liksom jag, sätter på sig en teflonutrustning och kör i 170. Dessutom mår man faktiskt inte dåligt hela tiden och därför är det jättesvårt att upptäcka. Jag har nu ändå bestämt mig för att posta inlägget igen med detta tillägg för det är en viktig historia i mitt liv. Så här kommer det igen, något från hjärtat:

Jag läser att Underbara Clara ska få barn och inser att jag kommer vara tvungen att sluta läsa hennes blogg. Jag kommer nämligen inte orka med att se hur hon som nybliven tvåbarnsmamma kommer trippa vidare i ett perfekt liv. Sköta alla åtaganden, orka pyssla, ha ett stylat genomtänkt hem, laga egen barnmat, leta rätt på enbart plastfria leksaker, göra i ordning perfekta barnrum osv. osv. Och med detta menar jag givetvis inte att det är något fel på Underbara Clara (!), det är fel på mig.

Det blev fel på mig efter min förra graviditet. Fast ingen märkte och så länge jag valde att inget säga så förblev det så. Det var dumt och det är först nu jag insett hur dåligt jag verkligen mådde. Att stånga huvudet blodig under sin graviditet när det dessutom finns ett annat barn som vill ha uppmärksamhet är aldrig bra. Förutsättningarna för att det ska bli bra när barnet sen är fött blir ganska dåliga. Jag gjorde en rad konstiga men i stunden logiska val (sova så fort jag fick en stund över på bekostnad av allt förutom barnen, inte berätta hur jag mådde för någon osv). Jag blev ganska deprimerad men naturligtvis med en glättig fasad. Lyckligtvis har den här tiden gett mig insikter som jag kommer bära med mig hela livet. Exempelvis att ingen vet hur du har det om du inte själv berättar (och i fallet när jag satt på BVC med alldeles för höga siffror på depressionstestet så förstår de inte ens när du faktiskt berättar).

Eller jo, det fanns ju någon som berättade för omgivningen hur läget var. Det var lille Theo. Han signalerade på de sätt han kunde att det var något som var fel. Att han hade en mamma som inom hemmets fyra väggar mest orkade gråta. Jag och typ alla avfärdade hans beteende som avundsjuka. Vet ni vad man ska göra med sådana barn enligt vissa? Man ska ignorera deras taskiga beteende och stärka enbart det positiva. Man ska ge dem konsekvenser. Man ska manipulera dem med belöningar för att få önskade effekter. Vad som helst bara det där besvärliga beteendet hos barnet går över.
Det är K.A.T.A.S.T.R.O.F. Barn vill något med sina beteenden och det är i frågan vad beteendet står för som vi kommer finna ett svar och en lösning, det är numera min absoluta övertygelse.

Så ja, det var ganska illa men det gick över. Och idag står jag här med ett sår som inte har riktigt läkt. Det är ingens fel och jag klandrar inga andra välmående familjer, det är inte det. Men ni måste förstå att det är jobbigt att se de där till synes perfekta familjeliven där tre precis blivit fyra eller för all del där fyra precis blivit fem för det får mig att känna mig bestulen på en tid som jag borde ha fått ha med mina barn. Som vi borde fått ha som familj. Och tills såret har läkt tillräckligt mycket så måste jag nonchalera Underbara Clara och allt annat som liknar det perfekta familjelivet med en liten nyfödd. (Jag vet att perfektion inte existerar men eftersom jag inte hinner träffa folk IRL hela tiden och därmed få mer sanna bilder av verkligheten så är jag utelämnad till perfekta bilder på nätet).

Men ska jag vara ärlig så känns det ju knappast bättre att se de föräldrarna och barnen som är där vi var, det känns nästan sämre. För jag ser dem också. Jag ser dem på HM, jag ser dem på Maxi, mammorna med sina tomma blickar och sin enorma trötthet, barnen som inte får den uppmärksamhet de behöver och därför gör mer och mer väsen av sig och papporna som är oumbärliga. Det är något i mig som går sönder för jag vill egentligen fråga mammorna "Ser någon dig? Du har väl berättat? Du måste ta ansvar för att inte känna dig så ensam och värdelös!"

Jag gör aldrig det. Men jag kanske borde, nästa gång.