en bikt

Eftersom jag ändå inte har några läsare längre till min dåligt underhållna blogg vågar jag ta ut svängarna och använda den till exakt det jag behöver just nu. Att bikta mig.

Vet ni en hemsk känsla? 

En hemsk känsla är att sitta och fylla i födelsedagsinbjudningar till Theos kalas med en oro över om korten är tillräckligt coola så barnen inte får anledning att säga ytterligare något elakt till honom i skolan. Samt att de inte är för vulgära och våldsamma så föräldrarna inte får anledning att förfasa sig ännu mer över den där märkliga familjepedagogen och hennes familj. 

Det var längesedan jag kände ett sånt här obehag. En känsla av att vara kritiskt granskad, att vara fel. Utböling. Mesmamma. Udda. Skrämmande. Kanske sitter det i mitt eget huvud. (Och precis där kom jag på vad jag ska säga nästa gång Theo argt säger "varför tittar alla på mig?!"- jag ska säga att nej, de tittar inte på dig de tittar på mig. Klockrent ju, bra att jag satte mig och skrev idag)! 

Jag hatar att vår pojke som kämpat så hårt för att komma in i sitt nya sammanhang ändå får höra taskiga kommentarer som gör honom otrygg i den miljö han måste vistas större delen av dagarna eftersom alla barn och vuxna ska in i the fucking fyrkant. Jag hatar att det tvingar honom att känna att han behöver sin mamma och pappa väldigt mycket mer än andra 7-åringar. Och jag hatar att det där tolkas som att jag är en mesig förälder. Titta där är den där familjepedagogen, tror hon att hon gör sitt barn en tjänst genom att följa med honom in till skolan varje dag? Varför låter hon honom inte bara gå själv? Vissa curlar verkligen sönder sina barn, hur hon kan jobba med familjer är ett mysterium. Jag har hört andra saker om henne också, man kan ju undra hur de tänker egentligen där på socialtjänsten. Andras ungar kan fara illa men de mjäkar med sina egna. Sen hörde jag att hennes barn fått se på Star Wars-filmerna också, de riktiga! Inte konstigt han är rädd pojken, han är ju alldeles för liten för sådant. 

Jag klamrar mig fast vid att jag ju faktiskt känner Tord nu, han känner ganska många i byn och jag tror vi är vänner. Han kanske kan lägga in ett gott ord för mig om någon börjar prata och spekulera? Och familjen Lundström verkar gilla oss, eller i alla fall Jonas. Till deras pojk kände jag att jag kunde skicka vilket födelsedagskort som helst, de kommer inte bry sig om ytan utan bara bli glada. Men många vet jag inte vad de kommer tycka. En i klassen har redan deklarerat att han minsann inte kommer komma på Theos kalas. "Men du skiter ju ändå i om en sådan idiot kommer på ditt kalas". Kan ju inte familjepedagogen säga till sin son. Eller kan hon? 

Snart kommer jag i alla fall kunna säga vad jag vill offentligt, tycka vad jag vill, ha på mig vad jag vill och vara otrevlig när jag vill. Jag måste säga att jag ser fram emot det. Mycket. Min chef är inte glad åt att jag är på väg bort från klientarbete och jag måste säga att stämningen i arbetsgruppen också var lite lustig idag. Sviker jag på något sätt? Ska jag känna mig taskig? Misslyckad? Nä. Det räcker nog med de känslorna tillräckligt som det är.

att förnya garderoben soctant-style

Jag har insett att mina val av kläder är fullständigt beroende av mitt arbete som soctant. Jag har nämligen märkt att jag ratar kläder enligt en snabb bedömning som handlar om:

1) Ser det här plagget för soctantigt ut?
2) Är det här plagget för kort/ för tajt/ för trasigt/ för lite tyg?

Nu ser förvisso inte alla soctanter likadana ut men ni som jobbar inom branschen, eller för all del som någonsin stött på en soctant vet ju att det finns vissa tydliga stilar;

Jeans/arbetarklass/vänster-personen som tillbringade sin ungdomstid i palestinasjal och näbbstövlar eller kängor (obs. oavsett under vilken tidsera denne var ungdom) och som tagit med sig denna stil in i vuxenlivet där stilen nu blivit något av grunge möter retro möter romantik (och kanske en kavaj om man ska på rättegång eller hålla föredrag. (Det gäller förresten alla kategorierna utom de liberala som bär kavaj även i andra sammanhang)). Bär sjal.

Globetrottern som ägnat sig åt mycket resande/ socialt arbete i andra länder och som visar detta genom att alltid ha en detalj som avslöjar detta; en indisk sjal, ett par örhängen gjorda av bybor i Guatemala osv. Bär alltid sjal.

Den unga lite hiphopiga, kör på coola huvudbonader, stora örhängen, byxor med konstig passform (för stora eller bara stora och små på udda ställen), gärna osminkad. Bär sjal fast virad flera varv runt halsen och inte sådär så att två ändar hänger ner.

Gudrun Sjödén-tanten, som kör på tunikor, löst sittande byxor alt. kjol över randiga tights och knästrumpor (obs. inga billiga strumpbyxor inköpta på HM utan Noa Noa eller Gudrun Sjödén) och fotriktiga kängor i äkta skinn. Spets och färger är ett givet inslag. (Gudrun Sjödén-tanten är ofta någon som med åren gjort lite karriär eftersom dessa kläder är ganska dyra även om de inte sällan varvas med något hemmastickat). Bär naturligtvis sjal.

Den liberala, den mer högerorienterade soctanten som oftast återfinns inom handläggarkåren, stilrent och snyggt, plagg som kavaj, jeans av ett finare märke alt. kostymbyxor. Färgskalan är svart, vitt, beige och ljusgrått och basplaggen så som t-shirts kommer från Filippa K. Pärlörhängen i olika varianter (alltså inte enbart vita). Bär sjal, dock i diskret färg och möjligen av ett lite finare material, typ kashmir.

Djungeltjejerna, de som alltid bär något djurmönstrat. Bär djurmönstrad sjal.

De vanliga, som ser ut som gemene man/kvinna med skjortor och t-shirts och jeans, ibland men inte alltid med en ståndpunkt att soctanter inte ska utmärka sig eftersom det stör processen med klienterna att klienten ska hålla på och lägga massa värderingar i varför behandlaren har pärlörhängen eller hål i näsan och sedan skapa sig bilder som påverkar relationen (jo jag tycker det är lite bull). Bär inte alltid sjal (!!)

Så ni förstår, det är ju en del att förhålla sig till om man inte vill se så soctantig ut. Inte konstigt att det tar 5 dagar för mig att beställa kläder från HM.

att vara en relationsjunkie

I Aktuellt i veckan kallade en av gästerna sig för "relationsjunkie". Jag förstod genast att jag är en sådan. Jag har försökt att bli en sån där du-kan-aldrig-styra-andras-reaktioner-så-du-kan-lika-gärna-inte-bry-dig-om-dem-person, lite mer KBT-inriktad om man så vill, eftersom det skulle vara skönt att tänka så ibland men det är inte riktigt jag. Förvisso har jag alltid svårt att identifiera mig med relationsjunkies också eftersom de väldigt ofta har en tendens att vara gestaltterapeuter med Gudrun Sjödén-kläder men jag får väl inse att det finns en sådan där inne någonstans som vill ut. Frågan är bara om jag ska välja kaftanen eller de pösiga ballongbyxorna med resårband?

Jag vet att jag privat kan uppfattas som en jobbig person som tänker för mycket. Men jag är faktiskt oförmögen att tänka utan att sätta saker i ett sammanhang. Främst för att det för mig ter sig fullständigt ointressant. Eller som min kompis skulle säga, att ibland vill man bara ha ett rakt svar av typen Gör det! eller Du hade rätt! och då frågar man inte dig Veronika för då kommer en massa motfrågor av typen Men vad sa du? och Vad sa han då? och Vem sa vad först? och Hur mycket har detta att göra med vad som skedde för två veckor sedan? och bla bla bla. Det är sant. Jag tröstar mig med att mina närmaste vänner är likadana och det är ju tur eftersom man då kan fortsätta dessa oändliga dialoger om ditten och datten. Om jag inte analyserar finns jag inte. Herregud. (Fast det är sant).

Vet ni vad som är det värsta för en relationsjunkie? Det är när man inte får en relation att fungera och känner hur den verkligen glider en ur händerna. Så blir det ibland, i mitt fall både privat och på jobbet. Det är lika jobbigt varenda gång eftersom om man tror att alla relationer är ett samspel så rannsakar man sig själv och undrar om man kunde gjort något annorlunda själv. Och jag vet inte om det värsta är när man kommer på att man kunde gjort det eller när man inte kunde gjort det för ibland är det så också; Man gjorde det man kunde utifrån det man hade och det gick inte iallafall. Är det då man ska tänka du-kan-aldrig-styra-andras-reaktioner-så-du-kan-lika-gärna-inte-bry-dig-om-dem?

Touché!

en påminnelse

När jag kollar min statistik ser jag vilka inlägg som lästs senast. Och jag vill bara säga stort tack till den personen som hade läst det här:

http://missorbison.blogspot.se/2010/09/just-det-det-ar-sa-det-ar-att-jobba-med.html

Nu blev jag ännu lite mer taggad att börja jobba igen!

jobbskadad

Ibland märker jag att jag är jobbskadad. Som när jag skulle lämna in vår bil för många år sedan och inte riktigt förstod hur en bil fungerar.

- Men nu när vi lagat detta med bromsarna så kanske andra saker på bilen också börjar fungera bättre?

Varpå min kollega skrattade åt mig och sa men Veronika, det är en bil, dött material som inte påverkas av nånting, det är ingen människa!

Soctanters utgångspunkt är nämligen att förändring inom ett område kan leda till förändringar inom något annat. Exempelvis kan bättre hälsa göra att du orkar söka ett jobb eller vara mer tydlig gentemot dina barn vilket alltså innebär att vinsterna för bättre hälsa inte enbart är hälsan i sig utan kanske också en bättre inkomst (=mindre stress) eller bättre samspel i familjen.

Så funkar det inte med bilar.

Jag blir också förvånad när jag går till läkaren och de skriver ut någon medicin eller salva för mina besvär utan att ens beröra hur besväret uppkommit och hur jag ska förändra mitt liv för att det inte ska uppkomma igen. Man behöver visst inte göra sådana kartläggningar när det kommer till hosta, eksem och ögoninflammationer.

För socialarbetare är det ibland skönt när saker är vad de ser ut att vara. Jag tror det är därför vi gillar att klippa gräs och rensa avlopp. Det är liksom så himla logiskt vad som behöver åtgärdas och varken handfatet eller avlagringshårbollen i röret protesterar mot den föreslagna åtgärden.

Dock skulle jag inte ha något som helst emot att slippa laga bilen.

nedräkningen har börjat

Jag var och hälsade på mitt jobb idag. Det var peaches. Och jag kunde naturligtvis inte låta bli att slita med mig några nya broschyrer och rutiner hem. Blir man liksom inte lite pirrig i magen av nygjorda informationsbroschyrer och tillvägagångsschema. Blir man inte det? Alltså bara lite (OBS. ej ironi)? Broschyren gjorde jag dessutom grundutkastet till förförra sommaren så det är grymt kul att se hur det ser ut nu när det är färdigt!

barnfattigdom eller hur du retar upp en socialarbetare

Det var visst något program på TV igår. Ett program som handlade om att det inte finns någon barnfattigdom i Sverige eftersom Janne Josefsson inte kunde hitta en endaste 10-åring utan skor.

Jag tänker i och med det här inlägget inte teoretisera kring begreppet fattigdom, det får andra göra. Det är möjligt att ordet fattigdom enbart är förunnat människor i den fattigaste delen av världen. Om ni blir provocerade av ordet fattigdom så kan ni istället byta ut det mot "barn i familjer som lever under kraftigt begränsade ekonomiska förhållanden", ni gör som ni vill.

Min farfar gick utan skor till skolan när han var liten på 30-talet. Lyckligtvis har det hänt något med trygghetssystemet sedan dess. De allra flesta barn har skor. De allra flesta barn som behöver har glasögon också eftersom det finns ett bidrag att söka för det på socialen. Att säga att det inte finns fattiga barn i Sverige baserat på att man inte hittat någon som är skolös, någon som är hungrig eller något barn som vill ställa upp och skylta med sin skamliga fattigdom i TV är dock att göra det väldigt enkelt för sig. Det finns visst barn i Sverige som lider pga. fattigdom och det är vi socialarbetare som träffar dem i vårt arbete - varje dag. Jag pratar inte ens om de gömda flyktingbarnen. Eller mammorna som köar vid soppköket. Däremot kanske jag ska specificera vad jag pratar om.

Det finns barn som från sex års ålder har stenkoll på familjens ekonomi. På räkningar. På vad saker och ting kostar. Som tar på sig sina föräldrars ekonomiska oro och tillbringar dagarna med att ha ont i magen. Det finns barn som är påväg att vräkas. Som inte kan vara hos mamma nu på ett tag för hon har ingen el eftersom hon inte kunde betala elräkningen. Som får klädkassar från kommunen. Som får julklappar och julmat endast pga. att kyrkorna och andra välgörenhetsorganisationer ombesörjer dem med detta. Som får sluta med sin idrott för att det är för dyrt för familjen. Som vi skickar iväg på sommarläger för att de åtminstone under två veckor om året ska få någon form av miljöombyte. Som är hungriga. Jo, det finns det visst.

Det handlar inte om barn som är "bortskämda" och sura för att de inte har råd att åka på utlandssemester eller ha senaste mobilen. Dessa kommentarer får mig ärligt talat att vilja kräkas rakt ut, det är ett hån mot dessa barn att kalla dem bortskämda. Vad är ni för människor som gör det? Ni måste ha en skruv lös? Alternativt har inte träffat särskilt många fattiga barn där ni sitter i er trygga medelklass?

Däremot kan det naturligtvis finnas andra omständigheter hos föräldrarna. Så som missbruk. Psykisk sjukdom. Och så vidare. För mig spelar det ingen roll, frågan kvarstår. Det finns barn som lider av begränsade ekonomiska resurser. Eventuella pengar för att hjälpa dem oavsett om det är genom att familjen rent konkret får mer pengar eller om det gäller att behandla en förälder för ett missbruk så är det samma kassa. Det är soc-kassan. Och mig veterligen så har inte kommunerna fått några enorma summor skattepengar märkta "nu-ska-vi-få-slut-på-barnfattigdomen". Inte heller för att varje unge ska få växa upp utan en missbrukande förälder. Så varför fattiga barn bedöms vara en viktig grupp att go beserk på och göra narr av i TV vet jag faktiskt inte. Men det var ju uppenbarligen viktigt att frågan togs upp så ni inskränkta människor kan få fortsätta sprida er dynga om att det bara handlar om att alla 10-åringar vill ha en iphone.

apropå våldtäktsfallet på Sankt Sigfrid i Växjö

I mitt arbete har jag stött på en del ungdomar.

Ungdomar som är glada, arga, ledsna, som är förorättade, tänjer lite på sanningen, modiga, dramaqueens, svikna av vuxenvärlden osv.

Om någon av dessa ungdomar skulle berätta för mig att de blivit våldtagna skulle det mycket till innan jag gick in och bedömde vad som faktiskt kunde ha tänkas hänt och inte hänt. Prata om det kan vi göra eftersom jag bedriver behandling. Själva utredandet överlämnar jag dock till polisen.

Av någon anledning bedrivs inte samma resonemang inom psykiatrin. Jag har aldrig arbetat inom psykiatrin och möjligen ska saker så som sjukdomstillstånd, psykoser och vanföreställningar tas i beaktande. Men ändå kvarstår faktum - varken vi eller personalen inom psykiatrin bedriver polisutredningar. Vi ska inte göra bedömningar om tillförlitlighet eller troliga skeenden eller lägga någon värdering i utsagor. Det ska polisen och våra rättsinstanser. Möjligen med hjälp av oss i vissa fall. Därför måste vi koppla in polisen för att våra klienter och patienter ska få en rättvis prövning vid misstanke om brott. Detta måste ju betecknas som någon form av grund inom våra yrken.

Att den personal som är satt att ta hand om mig väntar över två månader med att göra en polisanmälan om våldtäkt - när jag berättat att jag blivit våldtagen av en medpatient (!) är så sjukt kränkande att det finns inte.

För det kan väl inte vara så här det fungerar?
Att våra företrädare i alla frågor blir psykiatripersonalen så fort vi hamnar på rättspsyk? Är det så enkelt?

Det var nog bra att det här kom upp på bordet.

en ny folkstorm

Så här post-Uppdrag Granskning ska man ju som svenne tycka något. Kanske är jag för cynisk och soc-tankt-präglad men som vanligt kan jag inte ta ställning. Jag kan varken hålla med min käre sambo som undrar vart pedofilrädslan tagit oss eller soc-kollegorna som diskuterar det gränslösa i att vara nakna tillsammans i sängen med sina barn en söndagmorgon.

För, ärligt talat, vi vet ju ingenting.

Vi vet att dokumentärer är gjorda av någon som vill förmedla ett budskap och som valt de delar som ger en bra helhet.

Vi vet sedan tidigare dokumentärer att vi tittare inte får veta allt, särskilt inte beträffande socialtjänstens arbete (ta exempelvis det begåvningshandikappade föräldraparet i Oskarshamn som fick sitt barn omhändertaget för att de "inte kunde värma vällingen till rätt temperatur", bullshit naturligtvis vilket framkom senare).

Och vi vet också att rättsövergrepp begås även i trygga Sverige och att enskilda människor kan fara jävligt illa pga. myndigheters beslut.

Vad jag alltid undrar efter dessa typer av program och tittarstormar är: Varför blir det aldrig någon intressant diskussion? Varför? Det finns ju massor av potential!

Vi skulle till exempel kunna diskutera lagstiftning. Hur ser vår lagstifning ut och varför? Vad skulle alternativet vara? Skulle alternativet innebära att fler utsatta barn riskerar att inte få skydd? Är det så här det blir när man går hela vägen med ett barnperspektiv, att föräldrar ibland stryker på foten?

Istället för att bara säga "det här med barnpornografilagen har gått för långt" skulle vi kunna prata om vad som är ok gällande barn och deras integritet. Bilder på badande barn i all ära men ponera att filmen på barnen som spelats in (och obs. som vi faktiskt inte har fått se) föreställde barn som, vilket en kvinna från rättsväsendet insinuerade, lekte onanilekar? Låg och gnodde mot varandra och tyckte det var superkul. Är det ok att filma och visa den närmaste familjen? Eller är det gränslöst? Är det gränslöst att överhuvudtaget filma sina nakna barn? Är det ok att sova naken som förälder? Är det det även om barnen kommer och lägger sig i samma säng senare på natten? Det är faktiskt inte bara svart eller vitt utan handlar om moraluppfattning.

Och jag kan säga att det är den här typen av bedömningar som socialtjänsten sitter med ibland och hur ska dessa bedömningar kunna bli något annat än en produkt av de enskilda handläggarnas moraluppfattning? Vart går gränsen för gränslöst? På vissa områden finns det naturligtvis riktlinjer, exempelvis vad som klassas som barnpornografibrott, men det finns inte riktlinjer för allt precis hela tiden. Vilket leder oss in på frågan kring hur arbetet på socialkontoren är organiserat och upplagt och med vilka resurser. Det hade väl varit spännande att diskutera! Men det görs inte. Det är väl för komplicerat för Belinda Olsson och hennes gäster.

fredagsfeeling

Jag har kommit fram till att jag inte kan stånga pannan blodig för saker jag inte kan göra något åt.

Visst är det moget?

Så jag har börjat öva på att njuta av det som är mysigt och ignorera det andra. Man kan det. Åtminstone om det andra är övergående. Herregud, jag kan inte bara låta energin sippra ut sådär, jag måste använda den till att njuta av bra musik och planera min storslagna framtid.

Eller kanske både och...

om mitt liv just nu vore en "gäster med gester"-charad skulle den låta så här

Kvinna erhåller handläggarjobb mot sin vilja, förbereder sig genom inköp av leopardscarves.

en dos självgodhet kommer lastat

I dessa mörka tider tänker jag ta tillfället i akt och berätta om två saker som rör mig till tårar denna dag.

Ett.
Att jag idag fått veta att jag gjorde skillnad.
Sån skillnad att den där flickan också vill bli en sån som jag, "en sån som pratar med folk".
Jag tror det är den finaste bekräftelse man kan få. Jag är djupt rörd av detta.
(Sen kan man ju fråga sig om det är en tjänst eller otjänst att få någon att vilja bli socionom).

Två.
Ryan Adams är tillbaka.
Jag är ibland rädd att han ska dö. Det känns inte helt oväntat med tanke på hans tidigare leverne och jag skulle bli ledsen om han dog. Därför känns det extrabra att han är tillbaka. I finfin form dessutom.

ni vet ju vad jag tycker om försäkringskassan men....

... är jag den enda som inte är überupprörd över Försäkringskassans Vegas-tripp?

Jag menar, är det någon som har missat att Regeringen har lite, vad ska jag kalla det, "nya direktiv" gällande kassans verksamhet? Lite hårdare, lite mer fuskjagande, lite mer slit-och-släng med sjuka människor (även om jag ju tillhör den hemska skara människor som tror att det i många fall varit bra med en revidering av Försäkringskassan).

Om det är någon verksamhet som behöver utbildning och personalvård så är det väl Försäkringskassan! Hur är det annars tänkt att handläggarna ska kunna och orka jobba kvar? Vi vet väl alla vad som händer med människor inom dysfunktionella arbetsplatser med ständiga omorganisationer, upphaussad kritik från landets samlade media (det är lätt att få intrycket att det faktiskt inte finns någon som tycker om Försäkringskassan) och att som handläggare behöva fatta beslut som inte känns bra i hjärtat. Annars kan jag berätta det för er:

Man blir sjuk.

Jag tycker det är klokt av kassan att satsa på sin personal. Det ska alla arbetsplater göra oavsett om det är staten som betalar eller inte. Diskussionen blir absurd om vi som arbetar inom människovårdande yrken i samhällets tjänst inte skulle få någon som helst möjlighet till att utvecklas, trivas i vårt arbete och känna att vi utför ett meningsfullt jobb, bara för att det handlar om skattepengar. Kasam någon?

Måste vi alltid bara satsa på de som mår och har det sämst? Är det vad det långa sossestyret gjort med Sverige? Är det inte klokt att jobba på flera plan och förebygga också, förhindra att fler inte hamnar där? Är det orättvist?

Vet ni förresten hur mycket pengar vi i vår arbetsgrupp lagt på vidareutbildning och personalvård det senaste året? Vet ni hur mycket det lades på oss när vi startade upp i mitt förra jobb 2007? Det handlar om en viss mängd skattepengar faktiskt. Men jag ska ärligt säga att så långt som jag stått ifrån sjukskrivning sen jag kom till arbetsplatser som värdesatte mig - och visade det - det är som att trycka på en knapp. Från nedbruten och sönderstressad till att bli stolt, ta tillvara på mina resurser och må så jädra bra. Jag tänker aldrig mer sätta min fot på en arbetsplats där mina kollegor gråter var och varannan dag för att de inte får förutsättningar att klara av sitt uppdrag.

A.L.D.R.I.G.

Och det finns en koppling för fler än mig people, så är det bara.

en ny smaskig hetsjakt

Jag berörs faktiskt också av fallet Ola Lindholm, säkert ett soc-tant-skada. Jag skulle gärna stämma in i fördöm-Expressen-kören. Men är det inte lite konstigt ändå att polisen faktiskt tog ett test..? Min erfarenhet är att detta inte görs på gemene man utan det gäller att ha lite misstanke på fötterna...

Min soc-tant-skada säger också att förnekelse är en del av missbruket. Liksom att missbruk inte endast är tillskrivet parkbänkssittarna. Men visst, jag borde inte spekulera i andra människors liv, kändisar eller inte. Det gör mig nog lika omoralisk som Expressen.

Jag hoppas verkligen att han har rätt den där Ola...

självrannsakan

Nu har jag i och med ett mail startat någon ny jäkla process gällande mitt yrkesliv. Varför är det så viktigt för mig? Varför kan jag aldrig vara still? Låta saker och ting lunka? Vara lite smidig? Varför har jag så orimliga ambitioner? Vem tror jag att jag är? Är jag självdestruktiv? Är jag en dramaqueen? Följer jag bara mitt hjärta? Går mitt hjärta på tjack? Varför tror jag att jag är så jävla bra i vissa avseenden när jag tycker att jag är så jävla dålig i andra?

Fortsättning följer. Kanske.

kultur krockar på jobbet

Häromdagen chockade jag en soctant-kollega som var på besök i våra lokaler genom att bjuda henne på en kopp te. Hon visste inte riktigt hur hon skulle hantera detta och undrade om det var vårt te? Om det var kommunens te? Om det var kommunens vattenkokare? Om vi fick bjuda på te? Om hon verkligen verkligen fick ta en kopp te?

Och detta kan sammanfatta lite av en känsla jag har, nämligen att jag är elefanten i vardagsrummet. Eller i det här fallet personalrummet.

Jag har mött en annan kultur. En kultur där huruvida man bjussar sina klienter och medarbetare på kaffe och te eller inte eller huruvida man städar sitt eget rum för att spara skattepengar eller inte är en fråga för diskussion. Min taktik för detta spörsmål är följande - jag skiter i det. Och fortsätter bjuda på te och fortsätter att överlåta städningen av mitt rum till någon annan. För fasen, jag jobbar ju med socialt arbete!

en bra dag!

Idag var jag på den bästa föreläsning jag någonsin varit på. Jag fick typ ståpäls! Välfärdslandets gåta är en bok jag måste läsa.

Plus att det var fantastiskt god lunch! Och Bra och begagnat var öppet! Och den där tavlan jag spanade in i fönstret sist jag var där och det var stängt fanns kvar! Och det var fortfarande ljust ute när vi åkte hem vid 17:30! Och på hemresan fick bussen vända och köra tillbaka för att en person hade glömt sin mapp i föreläsningslokalen! Men det gjorde inget!

Och på kvällen var det syjuntan Sigrid!

Alltså EN av de här sakerna hade räckt för att göra min dag!

en skitdag som slutade bra

När man haft en dag då man gråtit en skvätt, hamnat på kant med en Gudrun Sjödén-tant och nästan drunknat i ilska och frustration över hur saker och ting fungerar är det skönt att få höra av en vän att "det behövs såna som du som väger upp flummet i socionomvärlden".

Tack Hanna! =)

(Om jag sedan stannar i den här svårhanterliga socionomvärlden får bli en annan fråga).

framsteg!

Den här veckan har jag gjort något jag aldrig gjort i mitt yrkesverksamma liv förut. Jag har backat! Och jag är så stolt över mig själv!

Det har varit alldeles för mycket, jag har liksom känt hur pulsen ökat så fort jag vaknat på morgonen. Så jag gjorde det enda rätta, dvs. det som varit otänkbart för en något yngre version av miss orbison.
Jag gjorde mig impopulär och BOKADE AV SAKER!

Jag åkte med dåligt samvete hem i tid.
Jag fortsatte ha (eller fortsatte och fortsatte, jag försökte återuppta delar av) ett privatliv trots att kollegor gjort väldigt klart för mig att det är övertid som gäller.
Jag tog mig tid till en fika i personalrummet.
Och jag känner mig, trots att jag gjort mig skyldig till dessa hemska brott, inte totalt värdelös för att jag inte hann med allt. Jag märkte snarare att det hjälpte och jag mår bättre och jag kommer kunna ta nya tag nästa vecka.

Eller så beror det bara på att det är fredag...

OBS neggigt värre

Nu får man ju inte blogga om sitt jobb i yttrandefrihetens Sverige. Men jag måste bara få berätta om att idag kom jag på hur det är att vara socionom igen! Man kan säga att det första tecknet var när jag kom hem och skulle ta av mig skorna och insåg att jag inte hade knytit dem på hela dagen. Det föll bort, jag har inte haft tid. Det andra tecknet var när jag under den timmen jag tillbringade med Theo idag (han lägger sig halv åtta, jag var hemma halv sju) inte kunde koppla bort jobbet. Jag antar att det blir så när man har nio inbokade elevsamtal dagen efter (alltså innan kl. 14, det kommer bli fler) varav man knappt hunnit förbereda ett enda. Eller kanske pga att man haft en arbetsdag då man känt sig ganska så usel. Eller kanske pga att man har tjejgruppen igen på fredag och inte vet hur man ska gå vidare eftersom man haft ungefär noll tid att fundera över det. Eller nej, nu var jag elak, jag funderade faktiskt lite på det i lördags när jag var och simmade med Ida och frågade om hon visste några bra parövningar.

Och som grädde på moset har jag idag, efter sex år i yrket, blivit "headhuntad" till ett vikariat som socialsekreterare. Ett jobb som erbjuds vilken nyexad idiot som helst eftersom det alltid finns jobb där. Eller jag kanske skulle skriva eftersom det alltid finns sjukskrivna där.

Men hörni imorgon är det positiva dagen på facebook, då tar vi nya tag!