en bikt

Eftersom jag ändå inte har några läsare längre till min dåligt underhållna blogg vågar jag ta ut svängarna och använda den till exakt det jag behöver just nu. Att bikta mig.

Vet ni en hemsk känsla? 

En hemsk känsla är att sitta och fylla i födelsedagsinbjudningar till Theos kalas med en oro över om korten är tillräckligt coola så barnen inte får anledning att säga ytterligare något elakt till honom i skolan. Samt att de inte är för vulgära och våldsamma så föräldrarna inte får anledning att förfasa sig ännu mer över den där märkliga familjepedagogen och hennes familj. 

Det var längesedan jag kände ett sånt här obehag. En känsla av att vara kritiskt granskad, att vara fel. Utböling. Mesmamma. Udda. Skrämmande. Kanske sitter det i mitt eget huvud. (Och precis där kom jag på vad jag ska säga nästa gång Theo argt säger "varför tittar alla på mig?!"- jag ska säga att nej, de tittar inte på dig de tittar på mig. Klockrent ju, bra att jag satte mig och skrev idag)! 

Jag hatar att vår pojke som kämpat så hårt för att komma in i sitt nya sammanhang ändå får höra taskiga kommentarer som gör honom otrygg i den miljö han måste vistas större delen av dagarna eftersom alla barn och vuxna ska in i the fucking fyrkant. Jag hatar att det tvingar honom att känna att han behöver sin mamma och pappa väldigt mycket mer än andra 7-åringar. Och jag hatar att det där tolkas som att jag är en mesig förälder. Titta där är den där familjepedagogen, tror hon att hon gör sitt barn en tjänst genom att följa med honom in till skolan varje dag? Varför låter hon honom inte bara gå själv? Vissa curlar verkligen sönder sina barn, hur hon kan jobba med familjer är ett mysterium. Jag har hört andra saker om henne också, man kan ju undra hur de tänker egentligen där på socialtjänsten. Andras ungar kan fara illa men de mjäkar med sina egna. Sen hörde jag att hennes barn fått se på Star Wars-filmerna också, de riktiga! Inte konstigt han är rädd pojken, han är ju alldeles för liten för sådant. 

Jag klamrar mig fast vid att jag ju faktiskt känner Tord nu, han känner ganska många i byn och jag tror vi är vänner. Han kanske kan lägga in ett gott ord för mig om någon börjar prata och spekulera? Och familjen Lundström verkar gilla oss, eller i alla fall Jonas. Till deras pojk kände jag att jag kunde skicka vilket födelsedagskort som helst, de kommer inte bry sig om ytan utan bara bli glada. Men många vet jag inte vad de kommer tycka. En i klassen har redan deklarerat att han minsann inte kommer komma på Theos kalas. "Men du skiter ju ändå i om en sådan idiot kommer på ditt kalas". Kan ju inte familjepedagogen säga till sin son. Eller kan hon? 

Snart kommer jag i alla fall kunna säga vad jag vill offentligt, tycka vad jag vill, ha på mig vad jag vill och vara otrevlig när jag vill. Jag måste säga att jag ser fram emot det. Mycket. Min chef är inte glad åt att jag är på väg bort från klientarbete och jag måste säga att stämningen i arbetsgruppen också var lite lustig idag. Sviker jag på något sätt? Ska jag känna mig taskig? Misslyckad? Nä. Det räcker nog med de känslorna tillräckligt som det är.