att dela med sig av en erfarenhet

I vår trädgård har vi plattor. Jag vet inte varför, tycker personligen det passar bättre för människor som är ganska gamla fast det är liksom inte så mycket vi kommer göra något åt, vi vill ju ändå inte bo här. Så idag skulle jag testa, bara testa lite att rengöra dem med en högtryckstvätt. Det är nog ett par år sedan de rengjordes ordentligt och mossan hade tagit ett fast grepp om våra små tantplattor. Och jag vill bara varna er, så som min mamma försökte varna mig, att det blir så inihelvetes jäkla skitigt när man använder en högtryckstvätt. Det blir så skitigt att man för en stund får lite panik; alla husväggar och föremål inom en tiometersradie blir nerskvätta. Allt måste tvättas. Paniken är förvisso lätt att dölja för andra eftersom ansiktet är fullt av jord, men jag vill ändå säga det. Man får panik.

Och sen blir det så rent att man bara vill göra det igen och igen och igen. Bara så ni vet.

vår

Det var en sådan vacker måne ute idag att på vägen till Willys stannade jag till med bilen och gick ut, följde en stig upp i skogen. Det var skymning, fåglarna kvittrade och tjattrade och det luktade starkt av vår. Kall vår. Jag skänkte en tanke åt en dröm. Och en åt en vän. Och åt typ hälften av mina jobbkollegor som sover så dåligt när det är fullmåne.

Snart är våren här på riktigt.

att tvivla på att man hittat sin plats

I en stund av falnat självförtroende beklagar jag mig för J:

- Jag har inget som är värt nåt i den här stan. Inget fint hus jag håller på och renoverar och vill visa upp, jag är ingen friluftsnisse och har varken svampställe eller skidor och definitivt inga gamla möbler som jag gör om till fult shabby chic. Jag har ingen koll på vad som händer i Vetlanda, jag har inga spännande historier. Och inte en jävel fattar vad jag jobbar med. Jag har verkligen inget som är status här. 

- Du är smart.

- Ja. Jag har verkligen inget som är status här.

skälet till varför man inte ska kunna göra tidresor, nu eller någonsin

Tänk om någon hade placerat mig i mitt hem det senaste dygnet för 10 år sedan och sagt:

- Det här Veronika, det är ditt liv om 10 år.

Ett radhus. I Vetlanda. I samma område där jag själv växte upp, ett stenkast från mamma och pappa. Med två barn som hållit mig vaken hela natten. Barn som sen tillbringat hela morgonen med att vara sura och trotsa och gråta för att tja. Typ. Ingenting. Där egentid med partnern den senaste tiden bestått av att kvällen innan åka till Elgiganten välja ut en diskmaskin.

Om någon hade visat mig detta för 10 år sedan då är jag ganska säker på att jag hade fått ett psykiskt sammanbrott och dragit utomlands på obestämd tid asap. Men vet ni. Jag är glad att ingen gjorde det.

För när jag gick där på vägen till jobbet i solen och lyssnade på härlig eurovision från 60- och 70-talet, då kände jag att jag mår ganska så bra. Riktigt bra rentav. Denna tråkiga vardagsskildring till trots. Och jag är inte säker på vart andra vägar hade burit mig. Förhoppningsvis hade de också inneburit glädje, övervunna utmaningar, självutveckling och att få tillbringa livet med de finaste människorna man kan tänka sig, familj som vänner. Jag har lite svårt för att tänka att det bara finns ett val i alla situationer som leder till det nämligen. Men att jag valt just den här vägen känns faktiskt helt ok. Riktigt bra rentav.

min akilleshäl?

- Hon jobbar tyvärr inte kvar, hon har slutat och flyttat till Växjö.

Om det faktum att min frisör flyttat utlöser en smärre vad-ska-jag-göra-med-mitt-liv-ska-vi-också-flytta-till-Växjö-kris så vill jag inte ens tänka på hur det skulle bli om någon jag faktiskt känner och bryr mig om skulle flytta. Det skulle ju bli jättejobbigt!

Så snälla, flytta inte härifrån, jag orkar inte tänka mer på vart vi ska bo.

ett skäl att flytta

Det är en sekvens som fastnat hos mig från förrförra gången jag besökte en storstad. Jag tänker på den ibland.

Det handlar om ett par i äldre medelåldern. Gråsprängda tinningar, möjligen lite mörka slingor i sina kortklippta frisyrer, välklädda, utflugna barn. De satt vid bordet jämte oss på cafét där vi var och medan mina vänner var och handlade blev jag medveten om deras samtal. De satt och mogengrälade. På ett sätt som jag antar att psykologer grälar när de varit ihop i 35 år. Det var mest kvinnan som pratade med lugn röst:

- Säg hur det är.
- Hur ska jag förstå dig?

Jag fick känslan av att de kom direkt från en session hos familjerådgivaren. Långa stunder satt de bara där tysta och stirrade på sina kaffekoppar. Och jag tror det är det här jag saknar med storstan - att gå ut och stöta på lite vad som helst. Eller rättare sagt, att kunna bete sig som en kuf utan att oroa sig för vem som hör.

Det skulle passa min känslan-av-att-alltid-lämna-ut-sig-själv-lite-för-mycket-personlighet och min svårstängda käft alldeles utmärkt.

att erfara något bra med social kontroll

Idag firade Sapa 50 år med ett jippo på stan; Gratis varmkorv, Mora Träsk, minitåg, hoppborgar, tårta och typ alla invånare i Vetlanda inklusive jag själv med en dubbelvagn och två springsugna barn.

Dessvärre hade jag inte lyckats få något sällskap. Det underlättar att ha någon annan vuxen med sig när man ska köa för maten, underhålla en livlig ettåring och samtidigt låta 4-åringen göra lite aktiviteter i värmen. Och för första gången sedan vi flyttade hit kände jag tacksamhet över alla de här ytliga bekanta som man hejar på men egentligen inte känner. För då blev det inte riktigt lika jobbigt när jag stånkat med den där vagnen i trängseln för att äntligen få tre korvar och när jag efter mycket möda lyckades ta mig bort från kön tappade jag en som någon dessutom hann kliva på innan jag fick upp den från marken igen och hade för avsikt att stoppa i munnen för vadå, det var ju det enda jag hade planerat till lunch.

- Ska jag hämta en ny till dig? Ska jag hjälpa dig med vagnen?

Tack nästan främling! Bara sådär kände jag mig lite mer tillfreds med livet där alla känner alla.

det viktigaste

Det är bra för mig att göra saker utanför boxen, det ger lite nya tankar och inspiration. Och något att skriva om om inte annat.

För första gången har jag varit i en annan stad och förvisso ältat lika mycket och högt om alla val man gjort och inte gjort och hur det hade blivit om och vi kanske skulle, men jag kände att jag är ganska så nöjd. Med det jag har.

Ja ni hörde rätt.

Mitt i allt det där lyxiga i att få strosa i en vacker stad och träffa vänner och äta sjukt god mat och kunna besöka affärer klockan 15 en söndag så kände jag att det skulle bli skönt att komma hem. Till mina barn, till mitt jobb, min junta och mitt trädgårdsland. Är det inte helt fantastiskt? Jag tyckte inte alls om känslan att de främlingar som satt jämte mig i tunnelbanan och på puben kunde missta oss för ett barnlöst storstadspar, inte alls. De där damerna som log åt oss när vi gullade med våra vänners nykläckta bebis vafan, tror inte ni att vi har gjort det här förr? Jag är faktiskt mamma förstår ni. Ville jag säga. Och insåg att min föräldraidentitet är okränkbar.

Jag tänker oxå på hur jag blev av att bo i storstan. Hur jag fyllde min hjärna med information av typen Om jag ställer mig längst bort vid andra uppgången när jag går på det här tåget så får jag kortast sträcka att gå dit jag ska när jag ska gå av sen. Nu hann jag inte ens över gatan när det var grön gubbe, jag gick för sakta. Så jävla skönt.

Det finns en låt i Bilar-filmen som jag pga. min son lyssnat på ganska mycket. Jag ska inte överdriva eller så men jag har kanske hört den sisådär 17 000 gånger. Häromdagen lyssnade jag på texten för första gången. Den är banal fast väldigt fin och passar bra just idag.

Lilla Sketlanda, jag gillar verkligen inte dig riktigt. Men jag gillar mitt liv.

glädje!

Vetlanda har fått ett sushihak! Äntligen händer något modernt och efterfrågat around here!

Jag och J kom fram till att detta ökade våra chanser att stanna kvar i stan med ungefär 50%.

frågor för landsbygden

Min kompis som jobbar på tidningen Land har skickat en förfrågan till oss småstadsbor om vilken vi tycker är den viktigaste landsbygdsfrågan.

Landsbygdsfrågor, vad är det?
Menar hon mjölkpriserna?

Sen när jag fått tänka lite kommer jag på några frågor som är viktiga för mig här i småstan. Tillgänglighet är ju viktigt, att kunna ta sig enkelt till och från jobb i andra kommuner, att kunna köpa likvärdiga varor som de större städerna erbjuder, att kunna ta en fika efter kl. 18 och handla på söndagar.

Och utbud är viktigt, utbud av människor (det vore roligt om det fanns fler 20-35-åringar), utbud av matställen (det vore roligt om det fanns färre pizzerior och fler andra alternativ, exempelvis grekiskt eller husmanskost), utbud av ölhak (det vore roligt om man kunde gå till något annat dansställe än hotellet och slippa höra samma låtmedley som för 10 år sen (och som alltid involverar greased lightning)).

Men sen tänker jag, det här är inte landsbygdsfrågor. Den enda frågan är varför jag inte flyttar till en större stad där sådana här saker finns om det nu är så viktigt för mig.

Och jag börjar fundera över varför jag överhuvudtaget flyttade hit.

Och det enda svar jag kan komma på är att man slipper betala pengar för att kunna kissa när man är på stan.

Fast jag vet att det bortom mitt fördunklade sinne finns mer, jag är bara lite off track just nu.

breaking news!

imorgon händer äntligen något kul i Vetlanda!

Och jag tror det blir bra, affischen till trots (partaj??!!)

att handla

Efter ytterligare en sömnlös natt då jag dessutom passat på att ifrågasätta och natt-förstora-upp hur i hela friden vi kan vara så dumma att välja att bo kvar i den här sketna hålan trots att vi konstaterat att två av de tungt vägande skälen till att vi flyttade hit faktiskt inte existerar så gjorde jag det enda rätta:

Åkte till ett ställe i Vetlanda som jag verkligen tycker om med personer som bor i Vetlanda som jag verkligen tycker om. Så idag fikainvigde familjen Frenillas Bod tillsammans med syster och hennes numera trolovade. Det var rackarns trevligt trots att de inte hade börjat servera marängkakan ännu (den är på gång!).

Fast inatt tänker jag ändå ta den där starka värktabletten som jag dragit mig för. Jag har nämligen med en väns vägledning kommit fram till att en natts sömn inför förlossningen faktiskt är rimligt. Och jag insåg att citatet:

- Jag önskar verkligen att bebisen kunde komma ut nu så jag får sova lite var orimligt...

utveckling

Att sätta in pengar på Swedbank i Vetlanda är lika jävla smidigt som för 15 år sedan.

Inga moderna insättningsapparater eller så, inga förenklade kösystem till en insättningskassa där du bara visar ditt kontokort. Utan först tar du din nummerlapp, nej vänta! Först avsätter du tid för att gå till banken för du vet att det "alltid är mycket folk och kö" och det hinns knappt med på en stressig lunchrast.

Sen tar du din nummerlapp, fyller i ditt kontonummer för hand och sitter så snällt ner och väntar bland alla andra hålögda väntare i en sådär 10 minuter.

Sen kan dina stålar tas omhand och sättas in på ditt konto medan du undrar vad som blir av med din tid.

Ja precis så är det att gå till banken i Vetlanda.

Vetlanda söker ny skolchef

Utdrag från arbetsförmedlingens platsannons (obs - inget skämt!):

ARBETSUPPGIFTER
Vill du bli kapten på skutan?

Som skolchef är du kapten på skutan och har uppdraget att utifrån sjökort och sjörapport navigera, välja rutt och hålla kursen mot målet. Ditt uppdrag från rederiet är att seglatsen genomförs på ett lugnt och tryggt sätt och att tidsramarna och budgeten hålls.

Färden ska dessutom ske utan att ni hamnar i alltför stormigt vatten, men inte heller i bleke. Du är dock inte rädd för lite sjögång eller att navigera efter stjärnorna.

I och med att ni seglar med ett nytt sjökort i delvis okända farvatten är det viktigt att du har erfarenhet av att manövrera denna typ av skutor och att du har en bra dialog med såväl rederiet som med manskapet.

Som kapten är du ofta synlig på kommandobryggan och du utvecklar manskapets kompetenser och förmågor så att ni når destinationen med nöjda passagerare!

Ibland älskar jag verkligen min corny lilla hemstad.

att vara en dålig mamma och ha ett roligt liv

Som socionom tänker man ibland i termer av tanke-känsla-handling, så även när det kommer till en själv. Men efter att i månader ha gått och undvikit / valt att inte se vissa saker, känna vissa saker och försökt tänka positivt om andra saker så måste man ju till slut öppna ögonen och bli realistisk också. Till exempel:

Jag kan inte vid 31 års ålder gå och tänka att "jag längtar tills om 10-15 år för då kanske vi lever det liv vi vill".

Eller kan man det?

Livet som småbarnsförälder i Vetlanda är oerhört tråkigt. Jag vet inte om det beror på Vetlanda eller om det beror på att jag är en sån där osäker 80-talist mamma som vill ha kakan och äta den och inte kan med att utplåna hela mitt väsen för att jag blivit förälder.

Jag tycker i grunden att det är astråkigt att glo på hästar och brandbilar och fula tomtar. Men jag gör det ändå för motsägelsefullt nog så är det samtidigt underbart eftersom jag då får se min son ha så roligt. Men ibland kanske man måste göra något annat också, något som är lite mer "mama-style" för att få roliga saker att tänka tillbaka på och få kraft av.

Och då menar jag inte att baka.

Alltså jag tycker det är jättekul att baka. Men man kan väl för fan inte ersätta alla sina intressen och sociala kontakter med att gå hemma och baka? Vilket det känns som att jag har gjort nu.

Vetlanda, eller småbarnslivet, jag vet inte vilket, har hittills bara fått mig att göra massa konstiga val. Som att åka på Eksjö stadsfestival (sugit värre), gå ner till torget en torgdag (varför, jag behöver varken blomkål, pelargoner eller ett knivset) och få för mig att jag ska åka till Ullared. Ursäkta mig men va fan ska jag göra i Ullared? Vem skulle jag handla julklappar till där? Vem skulle jag överhuvudtaget handla till där? För kläder till mig och Theo har jag redan provat att handla där (passform noll). Jag får väl åka dit och köpa mig en lampa för det har jag ju sagt i varenda konversation om Ullared sedan vi var där för typ fem år sedan och jag köpte en lampa, att "de har faktiskt bra elektronik".

Det är smärtsamt att inse att man är en dålig mamma. Som varken passar in på kosläppet eller i morotspurédisussionerna på Öppna Förskolan. Som avfärdas som någon som är konstig bara för att jag vill kunna käka sushi och satsa på min karriär och prata om huruvida det nya badrummet kommer bli "bajstoaletten" eller inte istället för att prata om hur själva renoveringen av badrummet gick till. Som inte bara kan tagga ner och acceptera moderskapets åtaganden som sköljer över en. Och jag kan inte låta bli att undra, hade jag varit en lika dålig mamma i andra delar av landet. Hade jag det? Eller rättare sagt, vad hade jag grämt mig över då? Vilka issues hade en Örebro-miss orbison eller en Stockholm-miss orbison haft?

Jag förväntar mig inga svar, jag kan uppenbarligen skriva vad som helst här utan att få någon respons. Låt mig bara konstatera att förr eller senare kommer vi nog vara tvungna att flytta. För överallt finns issues och det är bara att hitta ett ställe där de känns minst jävliga.

matsug

Jag antar att fördelen med att bo i en liten håla med ytterst begränsat utbud gör att man tvingas ta tag i saker själv. Så efter månader av sug efter indiskt gjorde vi idag slag i saken.

Och det var så himla gott!
(En annan fördel med att bo i småstan och få vänta riktigt länge på något antar jag...).

nattliv

I natt blev jag för första gången sedan jag flyttade till Vetlanda störd av nattlivet.

Det var inga härjande fyllbultar, inget glaskross, inget slagsmål. Nej, klockan halv tre på natten vaknade jag av att det fullkomligt skrek i däcken på något som med all sannolikhet var en blöjraggarbil. De slirade så länge och väl att jag till slut fick stoppa i öronproppar.

(Och utöka krav-på-framtida-hus-listan med punkten: inte i närheten av en rondell eller stor parkering eller annan typiskt raggartillhåll).

småstadsrevansch

Jag beklagar mig ofta över min hemort, jag vet.

Men efter att ha cyklat förbi min moster denna underbara höstdag och fått med mig en hel påse kantareller hem så plockade faktiskt Vetlanda på sig några pluspoäng. För sånt kan bara hända mig här, här där jag har mina mostrar och kusiner och i stort sett hela min släkt och där typ alla är skogsmullar och plockar svamp.

En negativ grej med småstan är att man när man minst anar det kan få betala tillbaka den där fyllechaffistjänsten som någon haft innestående och att det då inte är läge att neka eftersom stan knappast erbjuder några alternativ förutom "dyr taxi". 

Fast jag tycker å andra sidan om att sponsra lokala kulturhändelser som festival i Alseda.

Och att göra min bror glad.

Och hans sex kompisar...

ett orginal a la Vetlanda-stil

Jag bor i en frikyrklig småstad. Det gör att man lätt utgår ifrån att folk är på ett visst sätt, exempelvis homofober, machomän eller jägare.

Därför var det så befriande på Maxi idag.

En yngre man och en äldre kvinna står i varsin kö och småpratar. De skulle kunna känna varandra men också inte (så är det också här i småstan, alla pratar med alla, särskilt i sammanhang då man väntar på något).

- Den där kan jag inte med, säger kvinnan och pekar på en löpsedel med Måns Zelmerlöf.

- Jag tycker han är snygg! säger mannen och får mig att nästan ramla omkull på golvet.

Vad sa han?

Samtalet dem emellan ebbar kort efter detta uttalande ut. Mannen ifråga vänder sig då till en mamma med en pytteliten flickbebis i kön, de skulle kunna känna varandra men också inte. De utbyter några ord om hur söt bebisen är och mannen påminner sedan mamman om att prinsessan Victoria ju är gravid nu och att man får hoppas hennes bebis föds samma år och är en pojke för då skulle de två kunna få ihop det.

En så otroligt ocool sak att säga för en kille i Vetlanda.

När det väl är hans tur betalar han för sin 10-kronors-grädde och säger till kassörskan:

- Bäst att storhandla när jag väl är här.

Jag skrattar någon form av befrielseskratt, alldeles för högt naturligtvis. Sen går han.

Jag tror faktiskt att jag blev lite kär i den här personen.