det viktigaste

Det är bra för mig att göra saker utanför boxen, det ger lite nya tankar och inspiration. Och något att skriva om om inte annat.

För första gången har jag varit i en annan stad och förvisso ältat lika mycket och högt om alla val man gjort och inte gjort och hur det hade blivit om och vi kanske skulle, men jag kände att jag är ganska så nöjd. Med det jag har.

Ja ni hörde rätt.

Mitt i allt det där lyxiga i att få strosa i en vacker stad och träffa vänner och äta sjukt god mat och kunna besöka affärer klockan 15 en söndag så kände jag att det skulle bli skönt att komma hem. Till mina barn, till mitt jobb, min junta och mitt trädgårdsland. Är det inte helt fantastiskt? Jag tyckte inte alls om känslan att de främlingar som satt jämte mig i tunnelbanan och på puben kunde missta oss för ett barnlöst storstadspar, inte alls. De där damerna som log åt oss när vi gullade med våra vänners nykläckta bebis vafan, tror inte ni att vi har gjort det här förr? Jag är faktiskt mamma förstår ni. Ville jag säga. Och insåg att min föräldraidentitet är okränkbar.

Jag tänker oxå på hur jag blev av att bo i storstan. Hur jag fyllde min hjärna med information av typen Om jag ställer mig längst bort vid andra uppgången när jag går på det här tåget så får jag kortast sträcka att gå dit jag ska när jag ska gå av sen. Nu hann jag inte ens över gatan när det var grön gubbe, jag gick för sakta. Så jävla skönt.

Det finns en låt i Bilar-filmen som jag pga. min son lyssnat på ganska mycket. Jag ska inte överdriva eller så men jag har kanske hört den sisådär 17 000 gånger. Häromdagen lyssnade jag på texten för första gången. Den är banal fast väldigt fin och passar bra just idag.

Lilla Sketlanda, jag gillar verkligen inte dig riktigt. Men jag gillar mitt liv.