det man försakar

Det börjar komma till mig nu, det jag inte riktigt hinner med i dessa nya tider där fokus är tre och enbart tre; jobb, plugg och att sonen ska gå i skolan. Det slog mig när jag ringde J i morse för att fråga vad det är som pågår i Mosul. För helvete, det här är skitstort väl? Ja det kan det vara svarar J. Men är några västländer involverade? Ja USA. Och Sverige har utbildat folk. Men hur kan jag ha missat detta?? Du har väl varit försjunken i anknytning.

Jo. Det är sant.

Jag tar ett race i huset och sick-sackar mellan högarna av tvätt, en påse jag fick med mig av mamma i helgen som blivit stående i hallen, hängmattan, några pelargoner som ska vinterförvaras, leksaker. Jag ser att blommorna är ledsna men jag hinner inte vattna nu, måste prioritera tvätten eftersom det börjat gapa tomt i barnens lådor. Detta är kanske typiskt småbarnsfamiljer men det är inte likt oss, vi brukar ha ganska bra ordning, det är ett drag vi inte riktigt kommer ifrån.

Jag inser också att jag ännu inte svarat min kompis på förfrågan om att utekväll. Herregud vad jag saknar henne! Men jag kommer inte kunna prioritera utekväll, det kostar för mycket tid. Men ett par glas vin skulle funka. Får försöka få till att svara nu under dagen.

Så priset för jobb, plugg och att sonen ska gå i skolan är att jag blivit okunnig, slarvig och asocial. Men konstigt nog är det ändå värt det.

att vara en idiot

Idag hade vi möte och det gick som vanligt till så att jag sa en massa sanningar ingen vill höra, pratade hela tiden och avbröt andra eftersom jag tycker att just det jag har att säga är så bra och viktigt att jag kan bete mig som en respektlös idiot och sen får jag ångest resten av dan för att jag är en sån damp-unge. Jag hatar att vara i sammanhang jag inte kan hantera. Jag önskar att jag kunde säga att alla andra är idioter, likt den där serierutan där en kille säger "världen är full av idioter" och sen svarar en annan "vadå, vad menar du?" och ovanför honom är en skylt där det står "Idiot". Fast jag känner liksom väldigt starkt att nej, alla är inte idioter. När jag tänker efter kan jag inte komma på en enda i min närmaste omgivning (jo en men vi har slutat hälsa) som är en idiot. Däremot känner jag att jag är omgiven av idiotiska system, idiotiska fördomar, idiotiska kulturer och idiotiska beslut. Eller ännu värre, tänk om jag är omgiven av vanliga system, vanliga fördomar, vanliga kulturer och vanliga beslut men jag förstår dem inte för att jag är en sån idiot?

en bikt

Eftersom jag ändå inte har några läsare längre till min dåligt underhållna blogg vågar jag ta ut svängarna och använda den till exakt det jag behöver just nu. Att bikta mig.

Vet ni en hemsk känsla? 

En hemsk känsla är att sitta och fylla i födelsedagsinbjudningar till Theos kalas med en oro över om korten är tillräckligt coola så barnen inte får anledning att säga ytterligare något elakt till honom i skolan. Samt att de inte är för vulgära och våldsamma så föräldrarna inte får anledning att förfasa sig ännu mer över den där märkliga familjepedagogen och hennes familj. 

Det var längesedan jag kände ett sånt här obehag. En känsla av att vara kritiskt granskad, att vara fel. Utböling. Mesmamma. Udda. Skrämmande. Kanske sitter det i mitt eget huvud. (Och precis där kom jag på vad jag ska säga nästa gång Theo argt säger "varför tittar alla på mig?!"- jag ska säga att nej, de tittar inte på dig de tittar på mig. Klockrent ju, bra att jag satte mig och skrev idag)! 

Jag hatar att vår pojke som kämpat så hårt för att komma in i sitt nya sammanhang ändå får höra taskiga kommentarer som gör honom otrygg i den miljö han måste vistas större delen av dagarna eftersom alla barn och vuxna ska in i the fucking fyrkant. Jag hatar att det tvingar honom att känna att han behöver sin mamma och pappa väldigt mycket mer än andra 7-åringar. Och jag hatar att det där tolkas som att jag är en mesig förälder. Titta där är den där familjepedagogen, tror hon att hon gör sitt barn en tjänst genom att följa med honom in till skolan varje dag? Varför låter hon honom inte bara gå själv? Vissa curlar verkligen sönder sina barn, hur hon kan jobba med familjer är ett mysterium. Jag har hört andra saker om henne också, man kan ju undra hur de tänker egentligen där på socialtjänsten. Andras ungar kan fara illa men de mjäkar med sina egna. Sen hörde jag att hennes barn fått se på Star Wars-filmerna också, de riktiga! Inte konstigt han är rädd pojken, han är ju alldeles för liten för sådant. 

Jag klamrar mig fast vid att jag ju faktiskt känner Tord nu, han känner ganska många i byn och jag tror vi är vänner. Han kanske kan lägga in ett gott ord för mig om någon börjar prata och spekulera? Och familjen Lundström verkar gilla oss, eller i alla fall Jonas. Till deras pojk kände jag att jag kunde skicka vilket födelsedagskort som helst, de kommer inte bry sig om ytan utan bara bli glada. Men många vet jag inte vad de kommer tycka. En i klassen har redan deklarerat att han minsann inte kommer komma på Theos kalas. "Men du skiter ju ändå i om en sådan idiot kommer på ditt kalas". Kan ju inte familjepedagogen säga till sin son. Eller kan hon? 

Snart kommer jag i alla fall kunna säga vad jag vill offentligt, tycka vad jag vill, ha på mig vad jag vill och vara otrevlig när jag vill. Jag måste säga att jag ser fram emot det. Mycket. Min chef är inte glad åt att jag är på väg bort från klientarbete och jag måste säga att stämningen i arbetsgruppen också var lite lustig idag. Sviker jag på något sätt? Ska jag känna mig taskig? Misslyckad? Nä. Det räcker nog med de känslorna tillräckligt som det är.

vanor

Jag avslutar semestern på samma sätt som jag påbörjade den; i landen. Jag är så jävla förutsägbar. Ska jag se en film blir det alltid Tarantino. Ska jag lyssna på musik blir det alltid singer/songwriter med country-touch. Ska jag träffa en kompis blir det alltid Johanna. Ska jag köpa godis blir det alltid choklad. Har jag inget särskilt planerat slutar det alltid med att jag planterar om växter eller sitter hukad i trädgården. Det är som att jag är oförmögen att byta bort något jag vet är så trivsamt och bra. Jag kanske borde vidga mina vyer.

tre saker som stör mitt lugn och har gjort detta till en ganska värdelös semester ur avstressande perspektiv

1) Den där jävla utbildningen jag är reserv på och att jag måste vänta till augusti innan jag får definitivt besked (det stör mig nåt OTROLIGT att jag inte kom in med de meriter och det arbete jag har!)

2) Det där jävla brevet från kommunen att Liv ska tillhöra en annan byskola än den Theo går i som ligger en mil från oss åt ANDRA hållet och att vi måste vänta till augusti innan vi får definitivt besked (det stör mig nåt OTROLIGT att kommunen skickar ut en sådan nätt information i juni och sedan låter människor gå och oroa sig hela sommaren!)

3) Jonas jävla snarkande. Det stör mig nåt OTROLIGT att inte få sova och det ger dessutom mer tid att ligga och tänka på punkt 1 och 2!

bajs och bilar, inte visste jag att det var livet?

Jag värmer på kaffet som jag inte vet hur gammalt det är. Från igår? Nej, J måste ha druckit kaffe idag så det kan vara max 7 timmar gammalt. 

Vi är inne på dag 13 av vårdande av barn, nu senast magsjukan, och J har idag varit strandad hemma utan snus. Det låter kanske inte så farligt men det var väl bara en sak av många som dagen bjudit på. Det började egentligen redan vid klockan halv ett inatt när jag slumrande insåg att J fortfarande inte var hemma. Har det hänt något? Nejdå, ingen fara. Puh! Men bilen startar inte. Helvetes jävla skit! Imorgon ska vi lämna in den andra bilen på lagning för 7000, det får inte börja strula med den här också nu, det GÅR inte! På något märkligt vis lyckades jag trots skenande hjärta somna om för att vakna fem timmar senare och tänka helvetes jävla skit! Liv störde mina dagdrömmar om ett fungerande billiv genom att komma in och be att få välling som är lagom varm, ett kex som Vilmer äter på en platta och mjölk i ett bebisglas. Just det var inte särskilt ovanligt, det gör hon varje morgon. Så hon får det. Smakar av vällingen som en riktig vinkännare och tittar på mig för att bedöma om den var godkänd eller inte. Just denna morgon var den det.

Inser att jag i ett svagt svagt ögonblick fyllt bilen med skräp eftersom det är ju så himla smidigt att ta på vägen! (och eftersom jag försöker dölja för J att sopsorteringen för tillfället innehåller möss). Så det blir en tur till sopstationen innan verkstan.  

Dagen fortskred sedan ganska oproblematiskt med endast några mindre omständigheter som inte brukar infalla om torsdagarna; mathandling på lunchen, inköp av snus, hämtning son. På kvällen tog vi en liten utflykt hela familjen till den stillastående bilen. Barnen grät och bländade varandra i ögonen med ficklampan och sladden vi satte mellan det fungerande bilbatteriets minuspol och "en plats på den urladdade bilens motor som är av metall" (källa google) brann upp och vi åkte därifrån med lika många bilar som vi kom dit med, dvs. en. 

Dagens bästa:

• Jag har hittat en ny bra tid för att åka till återvinningsstationen; strax innan kl. 8 valfri vardagsmorgon. Helt tomt i containrarna och inte en käft där! Bra! 

• Det faktum att det är så långt till verkstan från mitt jobb gör att jag per automatik utnyttjar min friskvårdshalvtimme för att gå dit! Bra! 

• Det var inga magsjukeutbrott på vägen till och från den trasiga bilen! Tokbra!

att bli en sölkorv

Nyligen fick jag en välbehövlig insikt kring min personlighet. Jag är faktiskt inte en klant, en klumpeduns, en missanpassad. Nej, jag har bråttom. Eller kanske snarare en grav diskrepans mellan tanke/vilja och kroppsfunktion. Kroppen hänger inte med på det jag vill göra. Och när jag tänker på sådana där saker som bara tycks hända mig; hur min klädsel under senaste bröllopet jag var på fullständigt föll ihop eftersom jag i min iver att dra upp dragkedjan snabbt istället tog sönder den, eller att jag lyckas slarva bort två hårdkokta ägg, då känner jag att så här vill jag faktiskt inte ha det längre. Nu är det dags för projekt "inte ha så bråttom". Bli en sölkorv. Synkronisera kropp och tanke till en välfungerande enhet. Låter det inte fint? Så bara en fråga; hur fan gör man?

ett brev

Hej miss orbison!

Jag kom att tänka på dig idag, hur livet är, och kände att jag ville ge dig en uppdatering du som gjort en grej av att ironisera över ditt liv och faktiskt inte mått särskilt bra under långa perioder.

Idag har jag ägnat hela den soliga förmiddagen åt kroppsarbete i trädgården. Jag samlade ihop grenarna som fallit från de många träden, hängde upp två bon åt fåglarna. Jag har även hittat ett lämpligt träd till en gunga till våren. Sen gick vi ner och lekte en stund vid ett stenröse. Theo älskade det och jag bet ihop och lämnade honom själv att leka en stund, han behöver tankas på självständighet. J gick in för att laga till älgsteken vi fått av vår hyresvärd och jag drack lite kaffe i solen innan jag började bära in pelletsen i källaren. Tungt kroppsarbete som jag inte fattade hur jag skulle orka när vi först flyttade hit men som jag nu orkar. Jag blev genomsvett. Det dumma med pellets är att det är som jobbigast när man är som tröttast, de kommer staplade i 16-kilossäckar och mot slutet måste man böja på benen rejält för att få upp dem från marken och ta i ordentligt med armarna för att få upp dem på högen därinne som vuxit sig hög. Min kompis sa att man får väldigt mycket liv här ute på landet. Jag förstår nu vad hon menar och jag älskar det.

Jag mår mycket bättre nu. Jag har börjat duscha! Visst kan man skoja om det men i sanningens namn är det så att man börjar duscha när man får anledning, dvs när livet också består av rörelse och svett och insikten att en dusch med ett smutsigt barn är också en bra kvällsaktivitet. (Eller krogliv fast det senare sker så sporadiskt att det i stort sett inte sker alls). Visst har jag fortfarande ångest ibland, häromdan så mycket att jag knappt orkade stå, men jag tror att man måste ha det också, åtminstone om man är en person som känner mycket. Det är ju trots allt kroppens sätt att säga att något skaver och att du borde göra något åt det. Men som alla kroppsliga åkommor kan det bli störningar och det räcker med att ha ångest för det som är relevant. Det vill säga som det är nu. 

Jag har inte så många vänner men de jag har är innerliga och räcker gott och väl. Två närmast som vet det mesta, plus en handfull nära. Kom på idag att det dock finns en sak kvar att förtälja till de två närmaste, en gammal synd som blivit en rolig anekdot. Du vet hur det är du är ju expert på den typen av omformuleringar. 

Jag är fortfarande en sucker för politiska diskussioner men försöker, i den mån det går, istället föra dem i dialog istället för bloggform, det utvecklar mig mer. Dock gick jag naturligtvis till överdrift beträffande det också, hamnade i diskussioner via Facebook som jag var tvungen att bevaka dag som natt så jag fick lägga ner. Det är min absolut bästa och sämsta egenskap, det där intensiva osunda ostoppbara flowet. Jag försöker få kontroll över det också. Lagom kontroll.

Idag har jag och Theo varit på bio med en kompis. Dagarna rullar liksom på, antingen gör vi något eller så är vi hemma och är nöjda med det. Jag flyr inte hemifrån längre. Ibland har vi folk över, vi orkar det. Jag tänker i stort sett aldrig tanken hur jag ska få hela den här långa dagen att gå. Jag räknar i stort sett aldrig timmarna tills jag ska få gå och lägga mig (även om jag fortfarande kan längta till sängen för Gud vad trött man är). Häromdagen spontanstyrde jag upp en lekdejt för Theo men fick avstyra den lika snabbt då båda bara ville leka hemma hos sig. Jag och hans mamma konstaterade att det nog fanns lite olika skäl bakom, inte mer med det, och jag lyckades stoppa impulsen att anklaga mitt egna föräldraskap för det hela. "Jag kanske borde", "om jag bara hade", "nu tror hon säkert att" osv. De tankarna är nog de svåraste att stoppa men det går faktiskt bättre det också.

Det var lite kort om hur det ser ut för mig nuförtiden, ta åt dig vettja! Njut du med! Det är så evinnerligt härligt att vara på banan. Varma kramar från ditt alterego Veronika

min årets - att hitta hem

Tema 1: Jag har tagit tag i saker och blivit en lyckligare människa.

Tema 2: Har det inte varit väldigt mycket dvärgar?

Samtalsämne: Tiggande romer och Sverigedemokraterna.

Fenomen som prövat min syn på människan som i grunden god och välvillig 1: Människorna i diskussionsgrupper om föräldraskap och Vetlanda som jag varit delaktig i på Facebook. Make till lättkränkta nötter som tror de kan säga vad som helst i skyddet av en skärm får man leta efter!

Nyårslöfte 1: Inte lägga någon tid eller energi på diskussionsgrupper på Facebook.

Fenomen som prövat min syn på människan som i grunden god och välvillig 2: Sverigedemokraterna fick 13 %. i riksdagsvalet. Make till lättkränkta nötter som tror de kan säga vad som helst i skyddet av en skärm får man leta efter!

Nya smeknamn: "Mammis", "Mimmi" och "Vera".

Hypokondriutbrott: När jag var säker, alltså 100 % säker på att vi hade fått vägglöss och grät en hel dag. Vägglöss drabbar nämligen ofta småbarnsfamiljer som 1) bor i svennebananvillakvarter där grannarna som längst tar sig till charter i Grekland och 2) som själva aldrig reser bort.

Stil: Tänk er soc-tant som egentligen vill klä sig som Jessa i Girls och tjejerna i First Aid Kit men som får nöja sig med att dra ner på svart, dra upp på hippieliknande örhängen och köpa en gul kofta. 

Dream come true: Huset på landet. Nu har jag både myntaodling och träd att hänga gungor i!!

Nyårslöfte 2: Prenumerera på en dagstidning eller åtminstone börja betala för journalistik.

Starstruck: Utbildningen med min idol Petra Krantz-Lindgren!

Årets mest ofördelaktiga affär: Träningskortet. Jag har betalat ca 200 kr per träningstillfälle.

Årets sammanträffande: Det föll sig så att vi numera har två bilar vars färger och storlek perfekt matchar min kluvna politiska hemvist - en röd kombi och en liten blå Seat.

Nyårslöfte 3: Ha som ambition att alltid göra saker av andra drivkrafter än dåligt samvete!

Låt som jag lyssnat jättemycket på men som jag inte skulle erkänna eftersom den är så himla ocool: Undo med Sanna Nielsen.

Bästa redskap: Högtryckstvätten.

Politiska korrekthet: Skaffat fadderbarn.

Egenskaper som försvann: Mörkrädslan och nojorna (utöver hypokondrin då, se ovanstående punkt).

Sak jag numera noterar varje dag som det var längesen jag såg: Att molnen rör sig.

Insikt 1: När jag satt på ett morgontåg mellan Uppsala och Stockholm och hörde en man snarka ljudligt och en kvinna prata högt och alldeles för privat i sin telefon slog det mig - jag är verkligen inget storstadsmaterial längre.

Insikt 2: Om man ska orka springa till ovan nämnda tåg med packning håller det inte att tro att träna är när man går en promenad och röker. 

Nyårslöfte 4: Börja träna

Mest skadedrabbade: Mina barn. En sprang vilse, en fick brännskador, en drabbades av svår allergisk reaktion sen en spricka i handen på det.

Insikt 3: Alltså jag älskar förlossningshistorier! Om det är någon som tror att jag ännu inte hört deras får ni gärna maila den till mig!

Känsla: Det finns ingenting jag inte klarar!

Årets finaste ögonblick: En man som säger till en annan man att "nu jävlar badar vi bort den där depressionen" och sen springer de tillsammans ner i en iskall sjö i Askersund.

grå bilar

Alltså förlåt om någon tar illa upp nu (vilket är ganska troligt eftersom typ 95% av Sveriges befolkning äger grå bilar) men när jag tänker på att typ 95% av Sveriges befolkning äger grå bilar går jag in i någon slags snabbdepression. Det säger allt om allt jag inte vill vara, allt! Vi har ett liv, ETT jävla liv och i det livet ska vi alltså välja att köpa en grå bil, grå (!) aka den tråkigaste färgen som finns för att typ smutsen inte syns så väl och för att man inte vill sticka ut. Det är så synd! Jag tänker på hippisarna. Tänk att varje morgon komma ut till en färgglad buss. Att titta på den varje morgon och känna att yes, det här är jag, det här är min identitet, jag är en färgklick och varenda dag gör jag ett statement och väcker tankar hos mina medmänniskor med mina slagord på sidan. Fy fan vad jag är grym!

Ponera därefter att varje morgon komma ut och se en grå kombi. En grå, fullständigt intetsägande grålackerad bil som jag valde av alla jävla färger som finns. Det här är jag, en av alla andra 95% som väljer praktiskt före att leva. Yes! Jag är så tråkig!

Fy fan om den bilen som råkar vara bäst på Blocket nu är grå, jag tänker inte köpa den. Det är sant. Åtminstone inte utan att vi skriver något väl valt slagord på sidan.

inte en magisk barndom

Jag har lagt typ allt på is för att ägna mig åt barnen och föräldraskapet. Och inte ens det gör jag bra. Det är inte magi och fantasi och hela-familjen-lek som råder hemma hos oss, det är diskbänksrealismen och jämställdhetskampen och kan-själv-strider. Alla har så jävla tråkigt just nu och jag önskar jag fick göra något annat en stund. Jag säger som det stod på den där disktrasan min mamma kom hit och lämnade idag: Ibland suger livet.

en gång är ingen gång, två gånger är en vana

Alltså ni kommer inte att tro mig nu. Men jag har äntligen börjat träna!! Tadaaa! När jag kom till juntan sist kläckte jag nyheten:

- Jag har tränat och duschat! sa jag.
- Åh, har du börjat duscha! sa de då.

Jag tycker det är så fasligt tråkigt att duscha. Inget ont som inte har något gott med sig!

att ha en kärna bestående av gubbkläder och språkfascism

Igår pratade vi om vad som är en människas kärna och om det går att bevara sitt eget jag när man lever i en relation i många år. Som den relationsförespråkare jag är som alltid talar i termer av samspel och påverkan gick jag igång lite på frågan. Finns det verkligen saker som bara är jag, oberoende av någon annan? Ja, det finns det:

* Jag blir alldeles spattig och glad av en riktigt bra melodi, sen om den melodin är Black eller Tu te reconnaîtras eller Get a way med Maxx bryr jag mig inte så mycket om.

* Jag förstår och lär mig bäst genom att någon förklarar för mig. Jag tycker inte om att vara utelämnad till beskrivningar och google utan älskar känslan när någon sitter jämte mig och berättar hur jag ska göra.

* Jag är nu snart 34 och mitt senaste "fynd" som jag älskar besinningslöst är en opasslig stor kavaj med för korta armar. Jag kommer nog alltid söka mig till kläder som lika gärna skulle kunna återfinnas på valfri gubbavdelning.

* Jag blir överlycklig när jag får korrekturläsa andras uppsatser och gotta ner mig i meningsuppbyggnad, ordval, komman på rätt ställen osv.

* Jag tycker om att hjälpa andra. Jag kan förtränga nästan vad som helst för att vara alert och med i ett samtal på jobbet (eller för all del privat). Det fyller mig med energi om än för stunden.

* Jag är ganska renodlad när det kommer till mat, tycker INTE om att blanda ihop saker hur som helst på tallriken och om jag mot all förmodan skulle göra det så måste kombinationen av de olika delarna vara helt rätt. Exempel, först sillbiten på gaffeln, därefter potatis, creme fraiche, rödlök och rom. Absolut inte potatisen överst, då klöks jag, och det får inte bli för mycket smak av varken rödlöken eller romen så det gäller att få in allt i munnen samtidigt.

* Jag mår bra av ordning och tycker verkligen om att hitta nya system för saker, exempelvis skoförvaring, sopsortering, rutiner. Att vår familj ska rensa garaget och åka till tippen imorgon är så viktigt att det till och med står med i protokollet från senaste personalmötet på mitt jobb.

* Om jag ska säga något som är fullständig njutning för mig och som alltid varit det så är det att vara ute på något naturskönt ställe en sommarkväll ganska sent, då det fortfarande är ljust eller åtminstone skymning, och känna lukten av dagg och fukt och höra fåglarna kvittra.

* Jag är extremt lättskrämd. På alla sätt.

Vad är man utan sina relationer. Vad är man själv?
Jag tror att om ni funderade skulle ni också komma på det.

livskunskap

Vissa saker lär man sig den hårda vägen; Att hantera sorg. Att hantera skam. Att hantera svåra saker på jobbet. Att det hörs ut när man sjunger i bilen. Och så vidare.

Men framförallt; man lär sig att sättet att hantera ovanstående på utan att få för mycket ångest är att hålla sig lagom sysselsatt hela tiden; disken och radion, promenaden, ciggen, Tradera, eller vad som nu passar in i ditt liv. Det är därför folk mår så jävla mycket bättre när de skaffar barn, all tid att älta försvinner. Poff säger det och plötsligt orkar du inte ens bry dig om huruvida det där came out wrong eller för all del, att du gått en hel arbetsdag med klientbesök och rubbet med något stort konstigt mellan tänderna. 

Ibland tänker jag att det är fusk, att vi behöver älta och bearbeta litegrann, att vi i förlängningen skulle må mycket bättre om vi fick tänka klart och lära av våra misstag. Sen kommer jag på att jag låter som en sån där anti-smartphone-fascist och då måste jag tänka om, och kanske kanske är det så att vi utvecklas någonstans på vägen i alla fall. Även om sysselsättning alltid finns endast ett knapptryck bort.

i mål

Häromdagen var det en mycket trovärdig person som benämnde mig som intellektuell.

Nu kan jag dö lycklig.

nya vanor?

Vi jobbar så jävla hårt för att ligga i fas. För att inte göra precis allt i sista sekunden. För att inte alltid varenda torsdag glömma Theos gympakläder. Vi lyckas typ aldrig. Men nu efter flera år börjar vi få aningens aningens bättre koll på några saker i tillvaron och det är så skönt!! Vi har viss förmåga att planera. Förvisso på bekostnad av andra saker. Det är så bara.

I år har vi till och med lyckats planera en semesterresa i tid. Alltså innan maj då vi brukar sitta med andan i halsen och känna paniken över att allt som verkar mysigt och prisvärt är fullbokat. Vi ska till Österlen. Till något som ser ut att vara världens mysigaste lilla plats med eko-tänkt och höns på gården och nära till havet och jag längtar ihjäl mig!! Att se fram emot saker inger enligt en studie jag läste nyligen större lycka än att faktiskt göra det man ser fram emot. Att längta är lycka. Om man lever sista-sekunden-livet får man aldrig längta men tänk, det får jag i år.

att välja livspussel

Ibland kommer jag in i perioder då jag känner att jag inte har någon endaste liten sak att säga till någon utanför familjen. Jag är fullständigt tömd. Kanske inte så konstigt med tanke på hur föreläsaren på utbildningen jag var på idag beskrev delar av mitt jobb som ett mingelparty. Där du ska lyckas vara så pass lagom trevlig och intressant att de som kommer fram till dig vill stanna kvar.

Jag hatar mingelpartyn.

Men jag älskar att jobba med relationer så jag kommer fortsätta på behandlarspåret i alla fall.

Jag har dock en sak att säga denna onsdagskväll och det är att jag är så stolt över att jag lärt mig prioritera min hälsa och min familj framför allt annat. Oavsett vad "allt annat" har för statusnivå och oavsett hur knepig och asocial jag verkar i andras ögon.

Under en period gick jag ganska ofta och tänkte på vad jag och min familj inte gjorde och inte hade och jag gör det fortfarande ibland. Varför har vi inte råd att renovera vårt kök? Varför reser vi inte någonstans (besvaras i ett tidigare inlägg)? Varför låter vi inte Theo gå på fler fritidsaktiviteter? Varför ser jag inte till att gå fler utbildningar på min fritid? Osv osv.

Får jag tänka en stund finner jag dock alltid svar på alla dessa frågor. Till exempel att jag valt att jobba deltid för att få vara med mina barn en dag i veckan eftersom jag tycker det känns så sjukt att skaffa barn för att sedan lämna bort dem större delen av tiden. Och det kostar. Eller att vi valt att prioritera att familjen gör saker tillsammans framför att vår fyraårige son, som aldrig efterfrågat fler aktiviteter, har 10 fritidsaktiviteter som ska tära på familjelogistiken. (När jag tog upp detta enorma bekymmer med J, att våra barn kommer bli mobbade och inte lära sig simma och aldrig kunna stå på ett par skidor för de går ju nästan inte på några fritidsaktiviteter sa han bara "Men du, vi tror ju inte på den där aktivitetshetsen". Det var så jävla skönt). Detta för mig också in på att jag faktiskt valt en intellektuell man framför en som tycker det är livet att ägna varenda helg åt renovering. Och eftersom jag inte heller är lagd åt det hållet blir det inget nytt kök, åtminstone inget billigt sådant. Och eftersom jag jobbar heltid så, ja ni fattar.

Men framförallt är svaret detta: att jag har lärt känna mina gränser. Jag vet hur jag fungerar. Jag vet att press har ett pris för mig, särskilt i denna sköra småbarnstid. Det har hänt att jag flexat två timmar på morgonen och åkt hem och sovit om vi haft en skruttig natt och jag måste jobba eftermiddag för jag vet hur det är, hur det tär. Jag vill vara frisk. Jag vill vara pigg. Jag vill känna att jag kan använda min hjärna. Jag vill vara en bra mamma. Jag vill låta mina barn vara barn och njuta av det så länge det går. Sen kommer jag ibland på också att jag vill köpa fina alldeles för dyra saker, att jag vill ha ett kök utan silverfiskar, göra saker som är eftertraktat och som många vill göra, ta alla chanser, utveckla mig som behandlare, göra-som-alla-andra-föräldrar-verkar-göra-för-annars-måste-jag-ju-vara-en-dålig-sådan. Men allt har sitt pris och jag är inte beredd att betala det pris det skulle innebära för mig. Beträffande föräldraskap har jag dessutom äntligen fattat att det finns utrymme för ganska många olika sätt att vara och tänka utan att för den skull inte vara bra.

Det här tror jag är det som jag är stoltast över hos mig själv.

förväntningar

Jag tänker ibland på en gammal kollega till J som kom till jobbet första dagen efter sommarlovet och var ganska låg. 

- Vi har bara legat 7 gånger sa han.

7 gånger. Räknar män sånt?

Fast jag ska inte säga något, jag räknar också. Jag skulle kunna räkna upp 10 saker jag gjort i juldagarna som skulle kunna förmedla bilden av mig som en bra julfirare/vän/mamma/familjemedlem/33-åring. Jag har gjort allt rätt, varit på nästan allt. Jag har till och med druckit lakritsshot på krogen! Men jag har inte haft en enda dag tillsammans med bara min familj eller tillsammans med bara min hjärtevän och jag har inte läst en enda rad i en endaste liten bok. När jag tänker efter har jag faktiskt knappast varit hemma och det har väl varit lika bra det för det har varit så jävla stökigt. Därför är det här senaste dygnet det bästa hittills, denna regniga 29 december. För vi har varit hemma och vi har bara varit vi.

Städat. Planerat mat. Plockat upp julklapparna. Lekt. Packat upp IKEA-sakerna jag drog med mig hem från det lilla helvetet igår. Tvättat 4 maskiner. Och det är inte det att jag inte haft det bra i jul, jag har haft det jättemysigt och träffat familj och vänner, jag är jättetacksam för det våra familjer gör för oss, hur de skämmer bort oss. Men jag är också helt slut av alla sociala måsten och lite ledsen över hur det som är viktigast kan hamna så långt bak, nämligen min egen familj och att ta det lugnt.

Imorgon ska jag jobba. Sen är jag ledig ytterligare en vecka. Mitt mål för de dagarna är att ta igen det jag har missat.

tid för vila

När känslorna första dagarna på jullovet är utslagen livslust, trötthet och konstant huvudvärk. När man blir arg och nästan börjar gråta för att någon informerar med lite för kort varsel om att vi ska ha en julklappslek i jul och kanske kunde jag tänka mig att ha hand om den? När jag måste ringa min hjärtevän fem gånger under min fixa-allt-det-sista-innan-jul-runda på stan för att jag inte har förmåga att själv fatta beslut. Det är då man förstår att man har kört lite för hårt den här hösten.

Och ändå känns det som att jag inte gjort någonting, vi har fortfarande inte putsat fönsterna!

Vad är det med dagens föräldrar? Är vi veka eller är det något annat? Jag har tänkt ganska mycket på det och om orken återfinner sig kommer jag utveckla det i ett inlägg under ledigheten. Men tills dess - vila! (Även om tanken att sitta på arslet och äta i 5 dagar just nu inte känns superlockande, jag får blodproppskänningar bara av att tänka på det).

nöjen

Denna ensamma lördagskväll noterade jag att jag skaffat mig lite andra vanor sedan jag blev tvåbarnsförälder. Så vad gör jag ofta på lördagskvällar år 2013 (alltså som jag tycker är roligt, typ motsvarigheten till det barnfria sambolivets spelkvällar, diskussionskvällar med vin och bio)?

- Lyssnar på Spanarna medans jag röjer i köket.
- Ringer en vän (eftersom jag typ aldrig ringer någon annan gång någonsin).
- Beställer saker på nätet.
- Dricker en Cola light.
- Äter ostar och ölkorv.
- Dricker ett glas rött (om jag vill lyxa till det ordentligt).
- Läser bloggar.
- Lyssnar på och letar musik på Spotify.

Det är helt ok.

Men jag längtar faktiskt lite tills barnen blir större och man kan umgås med andra familjer till lite senare på kvällen. Mitt nyårslöfte inför 2014 är att hitta några familjer som också vill det. Sen behöver jag verkligen komma ut och dansa.

Vad gör ni på lördagskvällarna?