det man försakar

Det börjar komma till mig nu, det jag inte riktigt hinner med i dessa nya tider där fokus är tre och enbart tre; jobb, plugg och att sonen ska gå i skolan. Det slog mig när jag ringde J i morse för att fråga vad det är som pågår i Mosul. För helvete, det här är skitstort väl? Ja det kan det vara svarar J. Men är några västländer involverade? Ja USA. Och Sverige har utbildat folk. Men hur kan jag ha missat detta?? Du har väl varit försjunken i anknytning.

Jo. Det är sant.

Jag tar ett race i huset och sick-sackar mellan högarna av tvätt, en påse jag fick med mig av mamma i helgen som blivit stående i hallen, hängmattan, några pelargoner som ska vinterförvaras, leksaker. Jag ser att blommorna är ledsna men jag hinner inte vattna nu, måste prioritera tvätten eftersom det börjat gapa tomt i barnens lådor. Detta är kanske typiskt småbarnsfamiljer men det är inte likt oss, vi brukar ha ganska bra ordning, det är ett drag vi inte riktigt kommer ifrån.

Jag inser också att jag ännu inte svarat min kompis på förfrågan om att utekväll. Herregud vad jag saknar henne! Men jag kommer inte kunna prioritera utekväll, det kostar för mycket tid. Men ett par glas vin skulle funka. Får försöka få till att svara nu under dagen.

Så priset för jobb, plugg och att sonen ska gå i skolan är att jag blivit okunnig, slarvig och asocial. Men konstigt nog är det ändå värt det.