en dålig mammas bekännelser

Vi avslutar dagen med ännu ett utbrott. Kuddar och madrasser flyger och barnet skriker så intensivt i en halvtimme att jag tror hen ska tappa andan.

- Barn går ju igenom olika faser, kika gärna lite på 1177, det kan kännas skönt att läsa där och se att man faktiskt känner igen en hel del. Ni är inte ensamma!
- Nu låter det som att ni är bra på att förbereda och det är ju bra. Ibland kan det vara minst lika viktigt det man gör efteråt, det här med att berömma och bekräfta det positiva. Har ni läst "Fem gånger mer kärlek"?
- Men har ni tänkt på hur jobbigt det måste vara för barnet?

Jag antar att felet var mitt även den här gången. Vi hade precis haft en mysig stund vid läggningen och pratat om lakritshalstabletterna vi ska smaka imorgon när hen ville veta vad mer vi skulle göra imorgon. Eftersom vi lärt oss att det är viktigt med struktur och förberedelse om vad som ska hända så berättade jag, fastän jag samtidigt tänkte att hen kanske egentligen var för trött. Informationen om att vi inte ska vara hemma hela dagen blev alldeles för mycket att hantera och tröttheten gjorde utbrottet större än vanligt.

- Anknytningsmönstret kan ibland visa sig som beteendestörningar hos barnet. Den otrygga-ambivalenta anknytningen liknar t.ex. ADHD eftersom barnet bl.a. ter sig väldigt känslostyrd men det handlar om att barnet bär med sig erfarenhet av att ibland bli omhändertagen och ibland bli avvisad när de söker hjälp och tröst.

- Det blir så fel när vi gör felaktiga tolkningar av det barnet signalerar. Vi lägger all skuld på barnet och ger dem i värsta fall diagnoser när det i själva verket handlar om ett symtom på något som är fel i familjesystemet, till exempel att det förekommer våld eller missbruk. Barn är framförallt symtombärare. 

Jag gick ifrån en stund för att andas. Bilderna från alla dessa vardagliga situationer flimrade förbi; morgnarna, skolvägran som ibland tar sig uttryck med inlåsningar på toaletten och rymningar, de uttalade dödshoten och hatet mot syskonet, hur ett ord eller en oförutsedd händelse kan vända upp och ner på en hel förmiddag, ångesten och oron över att inte riktigt förstå sociala samspel, tröttheten och de tillhörande utbrotten som gjort att vi fått lämna många sociala tillställningar, och alla kalas och aktiviteter vi uppmuntrar till så vi nästan mår illa men som hen ändå aldrig vill gå på.

- Ni skämmer bort barnet! 
- Va fan det är inte hen som bestämmer! 
- Ska hen alltid få som hen vill?
- Kan hen cykla än? 

- Mitt barn vågar inte leka med ditt barn, hon är rädd. 

- Var hen inte på kalaset? Stackarn....

- Tror du verkligen hen är intresserad av såna här stödbilder? Vad ska hans kompisar säga?

- Bli inte jobbskadad Veronika, sådär är det för alla föräldrar.
- Alla dessa curlingföräldrar som klemar bort sina barn, sen kommer barnen ut i samhället och klarar inte ens att knyta sina skor!

Ibland kommer jag rödgråten till jobbet efter lämningen. Det ser ju inte jättebra ut när man ska sitta i samtal med andra föräldrar som ska få gråta en skvätt för sina bekymmer. 

- Har ni testat att prata när hen lugnat ner sig? 

- Har ni testat att formulera regler tillsammans?

- Har ni testat att hen får ta ansvar för det hen river ner?

- Ibland fastnar man i såna negativa spiraler, så är det för alla. 

Då ska jag i min tur berätta för dessa föräldrar att barn är olika. Att det finns behov bakom beteenden som vi som föräldrar kan behöva vara nyfikna på för att förstå våra barn. Att man kommer långt genom att börja med att uppmärksamma det positiva och att välja sina strider. Kanske har de läst Fem gånger mer kärlek"?

- Ja det vet man ju hur det känns med barn som är ledsna när man lämnar dem på dagis, vårt barn var preciiis likadant och man satt med tårar i ögonen i bilen. Men det gäller att inte dra ut på avskedet, det gör det hela ännu svårare. Och när man ringer sen har det ju alltid gått bra! Du får tänka på det!
- Har ni testat att hens pappa lämnar? 
- Barn känner ju av föräldrarnas stress även när de inte visar den, hen känner säkert av hur du känner dig och det är därför det är så svårt att lämna. Du vet sånt går inte dölja! 
- Du kanske ska åka hemifrån innan hen vaknar så hen får en lugnare start på dagen?
- Det går mycket lättare när du inte är med. 
- Man kan fundera över dessa mammor som knyter sina barn så tätt intill sig. Är det verkligen ett behov hos barnet eller är det ett behov hos dem själva?

Det är så lustigt. Jag tycker ju att jag är en riktigt bra förälder! Jag är kreativ och tålmodig. Jag försöker oftast ta reda på vad det är när de uppvisar störande beteende och inte bara säga skärpning. Ibland har det hänt något på skolan. Ibland är de rädda för något under sängen. De anförtror mig sina största hemligheter. Jag är omsorgsfull och visar min kärlek med handlingar och ord. Jag slår knut på mig för sådant som är viktigt för dem. Men ibland är jag så otroligt trött och då orkar jag inte riktigt. Då kan jag bli så arg! Skrika och gapa och svära! En gång kastade jag en sko i väggen. Det var ju heeelt idiotiskt och jag bad naturligtvis om ursäkt direkt efteråt och tog på mig hela skulden. Tror vi konstaterade att mamma fick knäpp-ryck och att mammor kan få det men att det inte får hända så ofta.

- Barn far illa av våld och det handlar om så mycket mer än fysiskt våld. Det kan t.ex. handla om en förälder som blir arg och kommer med hot om att "nu gör du som jag säger!" till barnet, som kastar saker eller på annat sätt visar sin ilska. Visst kan man benämna det som att alla föräldrar har rätt att bli arga eller att det är någon slags fostran. Men har ni prövat att kalla det för våld? Hur många av er skulle nu säga att ni upplevt eller använt våld, upp med en hand. Barn kan inte tåla våld. Det går att minska de negativa effekterna men de far tveklöst illa.

Det värsta är att inte veta om man gör sitt barn en tjänst eller en otjänst genom att pusha. Jag väljer det jag läser om barnuppfostran med omsorg och ofta står det att man ska acceptera barnet som hen är och att det vid svårigheter är bättre att anpassa eftersom barn gör rätt om de kan och strävar efter samarbete.

- De här föräldrarna har ju svårt att se sin egen del i det hela. De förnekar och hittar på allt möjligt som att deras barn är högbegåvade eller har diagnoser istället för att se till sig själva och störningarna i familjesystemet.

Men jag märker ju att jag gör annorlunda. Jag gör dealer med mitt barn av slaget "då bestämmer vi att du säger fan och jävlar istället för jag ska döda dig". Och när konsekvent föräldraskap och belöningar diskuteras och folk tävlar i att låta mest pedagogiska, då förklarar jag att mitt inlägg är att jag ibland ger mitt barn något eller gör nåt hen inte alls förväntar sig för att avleda ett utbrott. Att säga "vill du ha en kola?" till en person som är arg är ett fantastiskt sätt att skifta fokus! Och det gör det dessutom mycket bättre för barnet att avleda ett utbrott som i bästa fall tar massor av kraft i anspråk, i sämsta fall skapar ångest. För det ger jag gladeligen en godisbit på en torsdag.  

- Barn är giriga, ger man dem lillfingret tar de hela handen.

- Barn är egoister, de kan bara se sina egna behov!

- Det gäller att vara konsekvent annars lär sig barnet att det kan tjata till sig saker. 

- Det gäller att tidigt lära barnen att ta instruktioner från vuxna och ta konsekvenserna av sitt handlande, hur skulle de annars klara av vuxenlivet sen?

Mitt barn är verkligen världens finaste. Biter ihop och inrutar sig i det som krävs så fort vi föräldrar försvunnit. Jag vet att det kräver massor av energi. Hen vågar reagerar på orättvisor och elakheter och säga ifrån. Hen kan sitta i timmar och koncentrera sig på något hen tycker om. Hen får tårar i ögonen när någon han älskar är ledsen. Hen kommer alltid med egna förslag på lösningar. Hen kan sätta ord på hur hen känner. Hen har en fantastisk humor och är världens bästa kamrat. Förlåt mamma men jag blev bara så besviken. Jag älskar dig. Kan vi inte ha en mysdag, jag är så trött och det har varit så mycket i skolan. Jag ska uppfinna en förkylningstermometer! Varför heter det Småland när det är så stort? Men enligt omvärlden är hen visst bara bortskämd. Och jag är världens sämsta curlingförälder.

Källa: Vänner, familj samt diverse kollegor, handledare och högutbildade föreläsare jag hört genom åren, alla med fokus på barn och familj.