att välja livspussel

Ibland kommer jag in i perioder då jag känner att jag inte har någon endaste liten sak att säga till någon utanför familjen. Jag är fullständigt tömd. Kanske inte så konstigt med tanke på hur föreläsaren på utbildningen jag var på idag beskrev delar av mitt jobb som ett mingelparty. Där du ska lyckas vara så pass lagom trevlig och intressant att de som kommer fram till dig vill stanna kvar.

Jag hatar mingelpartyn.

Men jag älskar att jobba med relationer så jag kommer fortsätta på behandlarspåret i alla fall.

Jag har dock en sak att säga denna onsdagskväll och det är att jag är så stolt över att jag lärt mig prioritera min hälsa och min familj framför allt annat. Oavsett vad "allt annat" har för statusnivå och oavsett hur knepig och asocial jag verkar i andras ögon.

Under en period gick jag ganska ofta och tänkte på vad jag och min familj inte gjorde och inte hade och jag gör det fortfarande ibland. Varför har vi inte råd att renovera vårt kök? Varför reser vi inte någonstans (besvaras i ett tidigare inlägg)? Varför låter vi inte Theo gå på fler fritidsaktiviteter? Varför ser jag inte till att gå fler utbildningar på min fritid? Osv osv.

Får jag tänka en stund finner jag dock alltid svar på alla dessa frågor. Till exempel att jag valt att jobba deltid för att få vara med mina barn en dag i veckan eftersom jag tycker det känns så sjukt att skaffa barn för att sedan lämna bort dem större delen av tiden. Och det kostar. Eller att vi valt att prioritera att familjen gör saker tillsammans framför att vår fyraårige son, som aldrig efterfrågat fler aktiviteter, har 10 fritidsaktiviteter som ska tära på familjelogistiken. (När jag tog upp detta enorma bekymmer med J, att våra barn kommer bli mobbade och inte lära sig simma och aldrig kunna stå på ett par skidor för de går ju nästan inte på några fritidsaktiviteter sa han bara "Men du, vi tror ju inte på den där aktivitetshetsen". Det var så jävla skönt). Detta för mig också in på att jag faktiskt valt en intellektuell man framför en som tycker det är livet att ägna varenda helg åt renovering. Och eftersom jag inte heller är lagd åt det hållet blir det inget nytt kök, åtminstone inget billigt sådant. Och eftersom jag jobbar heltid så, ja ni fattar.

Men framförallt är svaret detta: att jag har lärt känna mina gränser. Jag vet hur jag fungerar. Jag vet att press har ett pris för mig, särskilt i denna sköra småbarnstid. Det har hänt att jag flexat två timmar på morgonen och åkt hem och sovit om vi haft en skruttig natt och jag måste jobba eftermiddag för jag vet hur det är, hur det tär. Jag vill vara frisk. Jag vill vara pigg. Jag vill känna att jag kan använda min hjärna. Jag vill vara en bra mamma. Jag vill låta mina barn vara barn och njuta av det så länge det går. Sen kommer jag ibland på också att jag vill köpa fina alldeles för dyra saker, att jag vill ha ett kök utan silverfiskar, göra saker som är eftertraktat och som många vill göra, ta alla chanser, utveckla mig som behandlare, göra-som-alla-andra-föräldrar-verkar-göra-för-annars-måste-jag-ju-vara-en-dålig-sådan. Men allt har sitt pris och jag är inte beredd att betala det pris det skulle innebära för mig. Beträffande föräldraskap har jag dessutom äntligen fattat att det finns utrymme för ganska många olika sätt att vara och tänka utan att för den skull inte vara bra.

Det här tror jag är det som jag är stoltast över hos mig själv.