att dansa

Några kollegor till mig brukar säga att tonåringarnas begränsade erfarenhet gör att de lever till 20% på erfarenhet som grund, till 80 % på drömmar.

Vi vuxna är tvärtom, vi baserar den största delen av våra liv och vårt agerande på erfarenhet, inte på drömmar. Det känns så himla tråkigt.

Mina dagdrömmar nuförtiden är så ofantligt banala. De brukar bestå av att jag, håll i er nu, tänker på att jag är ute och dansar.

Jag minns första gången jag insåg att man kunde höra Paint it black eller Linkin Park (jag gillade dem då) på ett dansgolv. Första gången jag dansade under bar himmel, i en ruin. Med stjärnorna ovanför. Första gången jag förstod att man i vissa sammanhang inte behöver någon fast danspartner, man kan förenas i dans (och klara sig ganska länge innan man blir kufförklarad). Första gången jag hånglade på ett dansgolv (jag var jättegammal, han hette Guiseppe och dansade fruktansvärt dåligt). Hur jag och J brukade dansa tryckare till Van Morrison i lägenheten på Norra Stationsgatan. Fantastiskt, alltihop.

Det är så obeskrivligt lite av allt nuförtiden. Lite torftigt nästan. Så därför brukar jag dagdrömma om att jag dansar. Då blir jag alltid på bra humör. Just nu är den här klassikern en favorit.