att vara en dålig mamma och ha ett roligt liv

Som socionom tänker man ibland i termer av tanke-känsla-handling, så även när det kommer till en själv. Men efter att i månader ha gått och undvikit / valt att inte se vissa saker, känna vissa saker och försökt tänka positivt om andra saker så måste man ju till slut öppna ögonen och bli realistisk också. Till exempel:

Jag kan inte vid 31 års ålder gå och tänka att "jag längtar tills om 10-15 år för då kanske vi lever det liv vi vill".

Eller kan man det?

Livet som småbarnsförälder i Vetlanda är oerhört tråkigt. Jag vet inte om det beror på Vetlanda eller om det beror på att jag är en sån där osäker 80-talist mamma som vill ha kakan och äta den och inte kan med att utplåna hela mitt väsen för att jag blivit förälder.

Jag tycker i grunden att det är astråkigt att glo på hästar och brandbilar och fula tomtar. Men jag gör det ändå för motsägelsefullt nog så är det samtidigt underbart eftersom jag då får se min son ha så roligt. Men ibland kanske man måste göra något annat också, något som är lite mer "mama-style" för att få roliga saker att tänka tillbaka på och få kraft av.

Och då menar jag inte att baka.

Alltså jag tycker det är jättekul att baka. Men man kan väl för fan inte ersätta alla sina intressen och sociala kontakter med att gå hemma och baka? Vilket det känns som att jag har gjort nu.

Vetlanda, eller småbarnslivet, jag vet inte vilket, har hittills bara fått mig att göra massa konstiga val. Som att åka på Eksjö stadsfestival (sugit värre), gå ner till torget en torgdag (varför, jag behöver varken blomkål, pelargoner eller ett knivset) och få för mig att jag ska åka till Ullared. Ursäkta mig men va fan ska jag göra i Ullared? Vem skulle jag handla julklappar till där? Vem skulle jag överhuvudtaget handla till där? För kläder till mig och Theo har jag redan provat att handla där (passform noll). Jag får väl åka dit och köpa mig en lampa för det har jag ju sagt i varenda konversation om Ullared sedan vi var där för typ fem år sedan och jag köpte en lampa, att "de har faktiskt bra elektronik".

Det är smärtsamt att inse att man är en dålig mamma. Som varken passar in på kosläppet eller i morotspurédisussionerna på Öppna Förskolan. Som avfärdas som någon som är konstig bara för att jag vill kunna käka sushi och satsa på min karriär och prata om huruvida det nya badrummet kommer bli "bajstoaletten" eller inte istället för att prata om hur själva renoveringen av badrummet gick till. Som inte bara kan tagga ner och acceptera moderskapets åtaganden som sköljer över en. Och jag kan inte låta bli att undra, hade jag varit en lika dålig mamma i andra delar av landet. Hade jag det? Eller rättare sagt, vad hade jag grämt mig över då? Vilka issues hade en Örebro-miss orbison eller en Stockholm-miss orbison haft?

Jag förväntar mig inga svar, jag kan uppenbarligen skriva vad som helst här utan att få någon respons. Låt mig bara konstatera att förr eller senare kommer vi nog vara tvungna att flytta. För överallt finns issues och det är bara att hitta ett ställe där de känns minst jävliga.