Jag inser det när jag återigen läser en artikel och går igång på när chefer / politiker / domstolar / whatever väljer att lägga skulden på enskilda människor när det i själva verket är frågan om allvarliga brister i systemet.
När det gäller arbete på en stressig arbetsplats blir jag ibland orolig att det är mer regel än undantag. Det är inte arbetsuppgifterna som är problemet utan din egen inställning / stresstålighet som en bekant till mig fick höra från sin chef för ett tag sedan när hon försökte lyfta problematiken att man ibland inte hinner med sitt jobb eller tar med sig svåra saker hem. På min förra arbetsplats, den där jag satt och grät ni vet, fick vi höra att vi egentligen inte hade för mycket att göra, problemet var att vi gjorde saker vi inte skulle. Som att hjälpa de familjer vi just då hade kontakt med med saker som låg utanför vårt uppdrag. Som att göra ett hembesök för mycket. Eller ringa ett telefonsamtal för mycket. Eller fråga för mycket hur läget var. Vill man dra dessa situationer till sin spets kan man nämna "Fallet Louise" som inte heller handlade om enskilda människors oförmåga utan om allvarliga strukturbrister.
Idag läste jag en artikel i Lärartidningen om fritidsledaren som blev dömd för vållande till annans död när handbollsmålet i gymnastiksalen föll över en 8-årig pojke och han fick sådana skador att han dog.
Så här står det:
"Den lokala handbollsföreningen Spånga IF ansåg att målen var farliga och varnade personal på skolan om detta bara några månader innan olyckan inträffade".
"I polisförhören efter olyckan uppgav idrottslärarna att de påpekat säkerhetsrisken för skolledningen. Trots detta vidtogs inga åtgärder och skolledningen vidarebefordrade inte heller informationen".
"Mindre än ett år tidigare skrev fyra föräldrar ett mycket kritiskt brev till Stockholms utbildningsförvaltning där de hävdade att de allt större barngrupperna riskerade elevernas hälsa (...) Att personaltätheten sjunkit på skolan bekräftas av statistik från Skolverket (...) Snittet för kommungruppen ligger på 8,4, alltså nästan 30 procent högre personaltäthet än på Sundbyskolan".
Pedagogen som dömdes kände inte ens till riskerna med handbollsmålen. Han kände däremot till nerskärningarna som gjort att han numera som ensam personal var ansvarig för 18 elever samtidigt.
Jag ska inte ondgöra mig över chefer och styrande i allmänhet, de har ett tufft arbete och gör säkert så gott de kan. Men det finns faktiskt en sak man som ledare inte kan vara rädd för och det är ansvar. Det är nämligen det som är skillnaden på de och oss på golvet, det är liksom det som kommer med lönen.I det här fallet fanns uppenbarligen inte ens rättsväsendet på den lilla människans sida. Det är tråkigt.
Ja det var några rader från en snorig sjukling det, jag kanske är understimulerad. Om ni hänger kvar kanske ni får höra mitt utlägg om situationen i Egypten! Not....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar