Mitt i allt flyttande och packande och bärande och vårdande av små små barn ska Molly dö, allt på en gång. Det är så livet är har jag lärt mig.
Molly är mammas och pappas (troligen mest mammas) övergångshund. En hund de köpte 10 dagar efter att jag flyttat hemifrån och som överlevt alla barnens utflyttningar. Jag tror att hon fyllt sin livsuppgift med bravur.
Nu är hon gammal. Galet gammal till och med. Det kommer bli konstigt att åka hem till mitt barndomshem utan att hon finns där. Men ännu konstigare att träffa henne en sista gång imorgon. Vad gör man liksom då? När jag vet att det är sista gången men inte hon? Det verkar så skumt att vara den som bestämmer när en älskad familjemedlem ska dö. Jag hoppas nästan att jag aldrig kommer behöva fatta ett sådant beslut.
Sov gott "lilla" älskade Mollan Rouge!
1 kommentar:
Usch fy vad jobbigt... Börjar ju lipa bara jag tänker på den dagen vi måste fatta ett sånt beslut! Ta väl hand om den gamla nu! Kram Linda
Skicka en kommentar