nedräkning

Nä. Nu räknar jag verkligen ner på allvar.

De senaste veckorna har jag faktiskt börjat förstå varför människor gör saker i en viss ordning, dvs. man köper hus och större bil innan man skaffar barn. Eller åtminstone innan man skaffar två barn. Ska man sitta så här låst i en varm lägenhet på andra våningen utan hiss och bära till förbannelse ska man åtminstone göra det med stil på, ja låt säga Rörstrandsgatan.

Visst.

Jag har fortfarande vissa problem med att det varken är eller kommer kunna bli mitt drömhus.

Men jag längtar efter integritet. Att inte behöva ta de värsta striderna då jag är den värsta mamman med dessa lyhörda väggar eller en halvmeter utanför min grannes köksfönster. Jag längtar efter att bara kunna öppna en dörr för att komma ut, att Liv ska kunna sova ute i sin vagn, att vagnen inte är två trappor ner i en sunkig källare utan lättillgänglig i exempelvis garaget. Att kunna tvätta nerkissade lakan direkt i den egna tvättmaskinen. Att kunna bjuda hem fler än två personer utan att det känns trångt. Att kunna äta frukost på altanen...

Och numera längtar jag också ihjäl mig efter att få placera det senaste loppisfyndet, ett klaffbord från 50-talet med grått mosaikmönster på (Erikshjälpen I love you!) i vårt nya kök. Även om det till en början inte kommer passa så bra med de påskgula väggarna.

Ängsgränd - om en vecka kommer vi!

Bordet som min far kommer beskriva som citat: "Det fulaste jävla bord jag någonsin sett", slutcitat.