att ta tillbaka sig själv

Den här föräldraledigheten har gjort mig till en så himla trälig människa. Ni får ursäkta min självgodhet men jag trodde jag var en rolig person. Rolig och smart. Just nu känner jag mig varken rolig eller smart. Jag känner mig tråkig, lättkränkt och snäll mot alla utom mig själv. Som en självdestruktiv ko.

Jag har dessutom i min tristess och labilitet skapat så många draman och konflikter. Det är som att allt, oavsett hur många år det pågått, ska upp till ytan och lösas, obekväma oefterfrågade sanningar ska avslöjas av mig bara för att jag är så sjukt uttråkad. Det är inte det att det är småsaker egentligen, inte alls, utan mer att det finns olika sätt att ta sig an dem och förr valde jag snarare att skoja lite om dem i en bisats på jobbet alternativt älta dem med någon kompis. Nu väljer jag alltid närstrid. Fast jag lyckas inte reda ut nånting för jag är så jävla trött efter 1,5 års sömnbrist, jag startar upp och släpper taget. Så den här tiden kommer ha satt sin prägel på x antal relationer i mitt liv som kunde fortsatt vara som vanligt men som jag valt att göra lite lite mer komplicerade. Hurra!

Sanningen är att jag är så trött och understimulerad. Jag visste att jag skulle hamna i det här träsket förr eller senare för att jag ÄR sån! Jag har försökt peppa mig själv, bl.a. här på bloggen, och jag har verkligen försökt att göra det bästa jag kunnat av min mammaledighet på det sätt jag orkat. Jag har sökt solljus och sociala och intellektuella sammanhang. Jag har lyssnat på musik och prettoradio och podcaster så mina öron snart ramlar av. Och det måste jag säga, jag kommer ha många fina stunder att se tillbaka på tillsammans med barnen och mina och deras vänner. Och med Alex & Sigge. Det har till och med varit rätt så trivsamt på sitt sätt. Som en vacker tavla med ett galet budskap. Typ "Skriet". Men nu börjar mitt tålamod tryta. Min sömnlöshet börjar bli påtaglig på så många sätt. Min hjärna börjar skapa sina egna historier eftersom den har så mycket tid. Jag känner inte igen mig själv. När jag gick och gnällde över min tillvaro för J här en morgon och avslutade den svordomsfyllda harangen med Fy fan vad jag längtar tills jag börjar jobba sa han. Mmm. Jag med. Och tro mig, det var en sanning utan minsta tillstymmelse till modifikation.

Jag har naturligtvis dåligt samvete för att jag inte är den perfekta kvinnan som kan gå hemma med mina barn en längre tid utan att bli totalt personlighetsförändrad. Men det är som det är. Jag längtar till jobbet. Jag längtar efter att få komma dit på morgonen, kolla mailen, vattna blommorna, tänka igenom dagen, ta en fika med kollegorna och få vara sådär lite rolig och lättsam för att sedan gå in i andras dramer och bekymmer. Att få sova mellan 22-06, hjälpa J lite med barnen på morgonen så han kan få en bra start på dagen, sen komma hem och ha saknat dem. Jag kommer troligen inte orka sätskilt mycket mer på min fritid men jag kommer vara socialt påfylld. Jag kommer vara lite gladare och lite mer mig själv. Jag kommer vara sjukt nöjd med att min dag kretsat kring något mer än mat. Och om detta gör mig till en hemsk människa så may it be so. Det är ok.

Jag duger faktiskt ändå.