Tänk om någon hade placerat mig i mitt hem det senaste dygnet för 10 år sedan och sagt:
- Det här Veronika, det är ditt liv om 10 år.
Ett radhus. I Vetlanda. I samma område där jag själv växte upp, ett stenkast från mamma och pappa. Med två barn som hållit mig vaken hela natten. Barn som sen tillbringat hela morgonen med att vara sura och trotsa och gråta för att tja. Typ. Ingenting. Där egentid med partnern den senaste tiden bestått av att kvällen innan åka till Elgiganten välja ut en diskmaskin.
Om någon hade visat mig detta för 10 år sedan då är jag ganska säker på att jag hade fått ett psykiskt sammanbrott och dragit utomlands på obestämd tid asap. Men vet ni. Jag är glad att ingen gjorde det.
För när jag gick där på vägen till jobbet i solen och lyssnade på härlig eurovision från 60- och 70-talet, då kände jag att jag mår ganska så bra. Riktigt bra rentav. Denna tråkiga vardagsskildring till trots. Och jag är inte säker på vart andra vägar hade burit mig. Förhoppningsvis hade de också inneburit glädje, övervunna utmaningar, självutveckling och att få tillbringa livet med de finaste människorna man kan tänka sig, familj som vänner. Jag har lite svårt för att tänka att det bara finns ett val i alla situationer som leder till det nämligen. Men att jag valt just den här vägen känns faktiskt helt ok. Riktigt bra rentav.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar