Det handlar om ett par i äldre medelåldern. Gråsprängda tinningar, möjligen lite mörka slingor i sina kortklippta frisyrer, välklädda, utflugna barn. De satt vid bordet jämte oss på cafét där vi var och medan mina vänner var och handlade blev jag medveten om deras samtal. De satt och mogengrälade. På ett sätt som jag antar att psykologer grälar när de varit ihop i 35 år. Det var mest kvinnan som pratade med lugn röst:
- Säg hur det är.
- Hur ska jag förstå dig?
Jag fick känslan av att de kom direkt från en session hos familjerådgivaren. Långa stunder satt de bara där tysta och stirrade på sina kaffekoppar. Och jag tror det är det här jag saknar med storstan - att gå ut och stöta på lite vad som helst. Eller rättare sagt, att kunna bete sig som en kuf utan att oroa sig för vem som hör.
Det skulle passa min känslan-av-att-alltid-lämna-ut-sig-själv-lite-för-mycket-personlighet och min svårstängda käft alldeles utmärkt.
- Hur ska jag förstå dig?
Jag fick känslan av att de kom direkt från en session hos familjerådgivaren. Långa stunder satt de bara där tysta och stirrade på sina kaffekoppar. Och jag tror det är det här jag saknar med storstan - att gå ut och stöta på lite vad som helst. Eller rättare sagt, att kunna bete sig som en kuf utan att oroa sig för vem som hör.
Det skulle passa min känslan-av-att-alltid-lämna-ut-sig-själv-lite-för-mycket-personlighet och min svårstängda käft alldeles utmärkt.
2 kommentarer:
Jag gillar din käft! ;)
Hahaha! Tack! Och jag gillar din! ;)
Skicka en kommentar