att vara en relationsjunkie

I Aktuellt i veckan kallade en av gästerna sig för "relationsjunkie". Jag förstod genast att jag är en sådan. Jag har försökt att bli en sån där du-kan-aldrig-styra-andras-reaktioner-så-du-kan-lika-gärna-inte-bry-dig-om-dem-person, lite mer KBT-inriktad om man så vill, eftersom det skulle vara skönt att tänka så ibland men det är inte riktigt jag. Förvisso har jag alltid svårt att identifiera mig med relationsjunkies också eftersom de väldigt ofta har en tendens att vara gestaltterapeuter med Gudrun Sjödén-kläder men jag får väl inse att det finns en sådan där inne någonstans som vill ut. Frågan är bara om jag ska välja kaftanen eller de pösiga ballongbyxorna med resårband?

Jag vet att jag privat kan uppfattas som en jobbig person som tänker för mycket. Men jag är faktiskt oförmögen att tänka utan att sätta saker i ett sammanhang. Främst för att det för mig ter sig fullständigt ointressant. Eller som min kompis skulle säga, att ibland vill man bara ha ett rakt svar av typen Gör det! eller Du hade rätt! och då frågar man inte dig Veronika för då kommer en massa motfrågor av typen Men vad sa du? och Vad sa han då? och Vem sa vad först? och Hur mycket har detta att göra med vad som skedde för två veckor sedan? och bla bla bla. Det är sant. Jag tröstar mig med att mina närmaste vänner är likadana och det är ju tur eftersom man då kan fortsätta dessa oändliga dialoger om ditten och datten. Om jag inte analyserar finns jag inte. Herregud. (Fast det är sant).

Vet ni vad som är det värsta för en relationsjunkie? Det är när man inte får en relation att fungera och känner hur den verkligen glider en ur händerna. Så blir det ibland, i mitt fall både privat och på jobbet. Det är lika jobbigt varenda gång eftersom om man tror att alla relationer är ett samspel så rannsakar man sig själv och undrar om man kunde gjort något annorlunda själv. Och jag vet inte om det värsta är när man kommer på att man kunde gjort det eller när man inte kunde gjort det för ibland är det så också; Man gjorde det man kunde utifrån det man hade och det gick inte iallafall. Är det då man ska tänka du-kan-aldrig-styra-andras-reaktioner-så-du-kan-lika-gärna-inte-bry-dig-om-dem?

Touché!