kultur krockar på jobbet

Häromdagen chockade jag en soctant-kollega som var på besök i våra lokaler genom att bjuda henne på en kopp te. Hon visste inte riktigt hur hon skulle hantera detta och undrade om det var vårt te? Om det var kommunens te? Om det var kommunens vattenkokare? Om vi fick bjuda på te? Om hon verkligen verkligen fick ta en kopp te?

Och detta kan sammanfatta lite av en känsla jag har, nämligen att jag är elefanten i vardagsrummet. Eller i det här fallet personalrummet.

Jag har mött en annan kultur. En kultur där huruvida man bjussar sina klienter och medarbetare på kaffe och te eller inte eller huruvida man städar sitt eget rum för att spara skattepengar eller inte är en fråga för diskussion. Min taktik för detta spörsmål är följande - jag skiter i det. Och fortsätter bjuda på te och fortsätter att överlåta städningen av mitt rum till någon annan. För fasen, jag jobbar ju med socialt arbete!