Förutom det mest basala så som ögonblicket då ens barn föds och vad man gjorde när man fick beskedet om 9/11 och mordet på Anna Lindh (och faktiskt Olof Palme, jag minns det också) så minns jag nästan ingenting. Jag brukar använda J som min dagbok, det är ovärderligt.
- Har vi? Det kommer jag inte ihåg.
- Gjorde vi? Vad kul! Jag minns inte riktigt.
Fast jag minns en del saker. Konstiga saker. En bussfärd påväg till Hökarängen med kents cowboys i öronen och längtan efter försoning. En tår i ett öga i en bil utanför Ica Tybble. Känslan av lättnad av att få sova på soffan bland katterna hos min älskade syster när vattenledningarna i min egen lägenhet och allt annat i mitt liv hade gone bananas. Ögonblick med skarpt läge.
Eller något helt annat. Som en sen kväll på en bänk i Santiago de Cuba där en man försöker förklara för oss vad låten La cucaracha handlar om (den handlar om en kackerlacka som tappar sina ben och därför inte kan springa mer). Eller doften i den gamla husvagnen där nu fyra generationer campat. Mögel? Kanske dags att skrota den snart. Eller Erik! Min första omedelbara vänskapsförälskelse! Lyckligtvis inte den sista.
Eller något helt annat. Som en sen kväll på en bänk i Santiago de Cuba där en man försöker förklara för oss vad låten La cucaracha handlar om (den handlar om en kackerlacka som tappar sina ben och därför inte kan springa mer). Eller doften i den gamla husvagnen där nu fyra generationer campat. Mögel? Kanske dags att skrota den snart. Eller Erik! Min första omedelbara vänskapsförälskelse! Lyckligtvis inte den sista.
Vissa saker blir för nära. Andra ligger så fruktansvärt långt bort. Jag brukar märka om det är läge genom att lyssna på det som var soundtracket till just den delen av livet. Av någon anledning har jag mängder av soundtrack till just Stockholmstiden, jag måste ha lyssnat på så otroligt mycket musik! Jag minns att jag brukade få skav av hörlurarna. Öronskav. Det är nästan bara fina minnen.
Häromdagen lyssnade jag på en låt som inte var läge, det kom för nära. Det är som när man tar fram sina gamla old-school-dagböcker och bläddrar och den senaste upplagan låter man bli för det är fortfarande inte läkt. Och låter man inte bli hinner man endast några sidor innan det klingar an något i bröstet. Precis som med ett fysiskt sår, petar du i det innan det är läkt så gör det fortfarande ont.
Tid.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen, det är så jävla skönt att du finns.
Häromdagen lyssnade jag på en låt som inte var läge, det kom för nära. Det är som när man tar fram sina gamla old-school-dagböcker och bläddrar och den senaste upplagan låter man bli för det är fortfarande inte läkt. Och låter man inte bli hinner man endast några sidor innan det klingar an något i bröstet. Precis som med ett fysiskt sår, petar du i det innan det är läkt så gör det fortfarande ont.
Tid.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen, det är så jävla skönt att du finns.
3 kommentarer:
Åh! Jag och Staffan pratade om det igår! Alla konstiga boendeformer i Sthlm och då kom det upp. När du bodde på soffan i en månad, och vi flyttade hela ditt liv i en taxi från Fyrverkarbacken till Tomtebogatan klockan 11 på kvällen. Din stora stereo fick stå i källarförådet. Och du åt alltid gourmetrulle från st:eriksgrillen när du jobbade över :)
Hahaha, storstereo och gourmetrulle, jag låter då sannerligen som en riktig svennebanan! Inte konstigt att jag inte passade in i storstan! ;D
(Och jag och Jonas gör fortfarande gourmetrulle hemma ibland, fast utan mos, MUMS!)
Skicka en kommentar