en insikt om insikter

Jag mår så sjukt bra nu. Jag har kapacitet till hur mycket som helst. Jag är med om massa dramer utan att freaka out och jag ser på saker med någon märklig nyfunnen insikt. Jag fattar ingenting.

Blir man sån här av att få barn, någon som vet?

Jag insåg idag att jag inte kan ta emot komplimanger till exempel. Och skälet till att jag insåg det var att min första tanke gällande det positiva omdömet jag fick till mig på mailen var att personen i fråga var ironisk alternativt hade något dolt budskap. Så som att jag är överambitiös eller gå-påig. Jag funderade också på hur jag skulle svara och ursäkta mig inför den här personen för att jag är så överambitiös och gå-påig. Det är ju för helvete fullständigt absurt. 

- Jag kan inte ta positiv kritik sa jag till J när jag kom hem. Jag bara skämtar bort det.

- Ja eller så brukar du förklara varför den som gett dig komplimangen har fel.

 

Herregud. En sån människa vill jag inte vara. 

Mitt enda aber är att jag önskar att jag hade haft lite mer insiktsfullhet och gott mående för ett par månader sen, då hade saker och ting inte behövt bli så jobbigt. Fast det hade nog å andra sidan knappast hjälpt, man måste ner för att komma upp.

Vänta var det också en insikt?

Nej det var nog bara en klyscha.