Jag har gett 15 år av mitt liv åt det intensiva arbetet med socialtjänstens allra mest utsatta. Ett arbete med alltifrån döende mammor och oroliga tanter till traumatiserade barn och utmattade unga. Där det är omöjligt att lämna hjärta och smärta utanför. Första gången jag nästan gav min hälsa var när jag var ny och grön och fick jobba med svåra incestärenden. Sedan dess har jag och stressymtomen haft både dalar och toppar kopplade till arbetet. Men jag tror jag är färdig nu, åtminstone för ett tag.
Jag har upplevt så mycket som för en utomstående kan verka konstigt. Jag har suttit på hembesök och varit rädd för hundarna som vid ett tillfälle hade börjat äta på varandra och vid ett annat hembesök för att frigående sköldpaddor skulle bita mig i tårna. Jag har åkt bil ensam med en suicidbenägen ungdom och var rädd att hen när som helst skulle öppna bildörren och slänga sig ut. Jag har träffat barn som kletar avföring på väggarna och som visar alla tecken på att ha varit utsatta för sexuella övergrepp men som BUP inte tycker är deras ansvar. Jag har träffat barn som inte klarar av skolmiljön men som får höra av skolpersonalen att de är lata och kan om de vill, trots att det enda de gjort i sitt liv varit att kämpa. Jag har träffat svårt sjuka småbarnsföräldrar som velat dö hemma men som inte fått hjälp till det av hemsjukvården. Jag har träffat barn som måste gömma sig. Jag har träffat föräldrar med stor psykisk problematik som vägrar söka hjälp. Jag har träffat människor som inte har någon alls i världen, inte en enda själ. Allt detta hamnar i socialarbetarens knä och vi ska bemöta och hantera med respekt, helst också förändra.
Jag har träffat påverkade människor, människor utan tänder. Människor som försökt ta sitt liv och vars ärr kommer upplysa alla de möter om det för resten av livet. Jag har träffat människor med skyhög stolthet och människor med inga gränser alls. Jag har varit med hos doktorer och gyn, barnmorskor, hälsocoacher, Ikea och mormödrar.
Jag har sett poliser bruka våld mot unga oprovocerat. Jag har sett rasistiska läkare ge mina utlandsfödda klienter ett bemötande som de aldrig skulle ge mig. Jag har suttit på möten där skolledare ljugit för familjer. Jag har suttit på ett oräkneligt antal meningslösa samverkansmöten vars skattekostnad jag inte ens vågar tänka på. Jag har sett många utredningar vars enda syfte varit att hitta felen som stärker socialtjänstens tes om det dåliga föräldraskapet. Jag har själv skrivit dem.
Jag har träffat professionella som varit översittare, som arbetat med omoderna metoder, som tyckt illa om barn eller föräldrar vi är satta att hjälpa. Jag har träffat professionella som brytt sig mer om föräldrarnas kärleksliv än om barnet då det bedömts ha funnits någon diffus freudiansk koppling till barnets beteende. Jag har lyssnat på handledare som gjort sin analys av familjen baserat på oidipuskomplex. Jag har träffat familjehem som bara pratar om pengar och som tar varje tillfälle de får att slänga skit på biologföräldrarna. Jag har sett hos biologföräldrar hur skam ser ut och hur fasansfullt ont den gör.
Jag har sett kollegor som är stressade, oroliga, som är på utryckning. Som har magbesvär, som inte sover, som har stressutslag och som gråter på kontoret. Jag har sett hur oro för barn kan se ut och vad den gör med oss som möter dem. Jag har träffat kuratorn som hade samtal med ett barn som tog livet av sig. Hon som bara grät och grät. Jag har sett SÅ många anställda komma och gå.
Jag har varit med och upprätthållit brister i säkerhetstänk där klienternas känsla av trygghet får gå före socialarbetarnas känsla av säkerhet. Jag har varit obetalt stand-by nattetid trots att jag haft en 2- och 5-åring hemma. Jag har pratat i telefon med klienter i bilen, på släktkalas och i mitt eget sovrum eftersom vi inte haft någon jour. Jag har fattat beslut jag inte kunnat stå för för att kommunen jag jobbade i skulle spara pengar. De chefer jag haft som hittat på en tjänst för att kunna anställa någon med snopp har varit fler än de som inte gjort det.
Jag har träffat många barn vars öde knockat mig i magen men som alltid bevisat för mig människans stora inneboende kraft. Som fått mig att tro på människor i vilken möjlig eller omöjlig situation de än må vara i. Jag har sett deras föräldrar som är lejon, som vill sina barn det bästa, som älskar dem så innerligt men ibland räcker det ändå inte till. Jag har sett krafterna runt omkring; släktingarna, grannarna, lärarna, familjehemmen som är beredda att tänja på sig lite till, och lite till igen, för att verkligen göra skillnad.
Jag känner att jag gjort mitt bästa utifrån förutsättningarna. Ibland har jag gjort fel och ibland har jag gjort saker by the book som ändå känts förfärligt i magen. Ibland har jag varit lite för skränig och gapig i min frustration över sakers tillstånd - men aldrig mot mina klienter. Ibland har jag varit för tyst och ibland för pratig. Som mot pojken som reste sig och gick mitt i ett samtal för han tyckte jag frågade så mycket. Jag har haft samtal med människor i förhörsrum, på låsta psykavdelningar, i knarkarkvartar, på campingar, i lekparker, vid deras köksbord och i deras snickarrum. Jag har omhändertagit barn och jag har varit med och jobbat hem dem. Jag har tillkallat ambulans till människor i nöd. Jag har suttit med människor som inte vill leva. Jag har aldrig blivit hotad eller kallad hora eller fitta men jag har fått blickar som sagt att jag inte är vatten värd.
Alla jag känner med högskoleutbildning har idag mer i lön än jag, oavsett när de blev färdiga. För det här jobbet gör man inte för lönen, man gör det som ett kall. Men vad händer den dagen vår inre Florence Nightingale dör? När kroppen och andra livsomständigheter sätter stopp? När lusten att vara tillgänglig hemma är större än den att göra ett bra jobb? Vad gör man när man för första gången på riktigt, vill prioritera det privata, egna? Som brinnande i socialtjänsten är det svårt att göra båda.
Jag har flera gånger tänkt hoppa av skutan. Rensa ogräs. Stapla varor. Eller stå vid en maskin. Men det går aldrig. Vi socialarbetare delar alla samma märkliga erfarenheter och orimliga arbetsbelastning. Fråga alla socialarbetare du känner om hur många gånger de funderat på att byta jobb. Ändå står vi märkligt nog kvar. För kärleken till det vi gör och till våra kollegor är så stor att det är värt så mycket slit. I påfrestande situationer skapas starka band till kollegor som kan vara för alltid. Vi drar den skattefinansierade skutan med våra kroppar och för att den ska gå framåt måste vi hålla i varandra hårt. Bilda en kedja. Hjälpas åt.
Min egen inre Florence Nightingale har med åren blivit tystare och tystare. Jag har brunnit upp. Fått förslitningsskador. Slutat prata i telefon och vistas bland folk. Och resan med socialtjänstens mest utsatta måste nu ta en paus. Jag måste bända upp mina händer från kollegornas och lämna kedjan som för skutan framåt. Det är smärtsamt och sorgligt men nödvändigt. Jag har älskat mitt jobb även om det ibland varit med mig under dygnets alla timmar. Kåren kommer fortsätta kämpa och slita och dra. Trots sega strukturer, okunskap, låg status, nedskärningar och egen traumatisering. Utan assistenter, arbetstidsförkortningar eller löneförhöjningar. Och de gör det för de människor som behöver samhällets stöd allra mest. Vilka jävla hjältar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar