att tro en ska gå på Fotografiska

Jag såg reklam för ett program som skulle handla om ett ex-par som bråkade om att damma lister. Lister. Nu är visserligen hat ett väldigt starkt ord men jag kände att jag liksom... såg ner på dem. Stackars människor. Hur kan man bråka om så banala saker som lister? Har de ett så simpelt liv? 

I själva verket är det så att min nuvarande sits färgat allt jag tänkt under en tid. Det är klart en får bråka om att damma. 

Jag har i efterhand förstått att det nog är det här som kallas att inte förstå hur livet kan gå vidare för andra. När det kraschat för en själv. Små saker som när andra pratar om sin semester eller vad saker kostat eller vad de ska göra i helgen och själv är man helt blank.

Inläggen från ACT-grupperna jag följer på Facebook har obarmhärtigt flimrat förbi. "Trust the timing of your life". För tidigt. "Live in the moment and make it beautiful". För tidigt. Att jobba med acceptans har varit svårt. Jag har vanligtvis inga större problem med det, har gjort det i överflöd. Men så fort min hjärna lyckas formulera en tröstande tanke är det som att den slår emot en blank vägg och rinner ner som ett krossat ägg. "Nu får äntligen det andra barnet uppmärksamhet!" Krasch. "Vad är det för mening att vara satt till denna jord och ha det enkelt, jag kommer lära mig så mycket saker!" Krasch. "Detta kommer säkert att vara till nytta i jobbet". Krasch. "Jag får åtminstone lite skjuts i min ambition att bli mer tydlig i mitt föräldraskap". Krasch. 

För jag är tvungen att få sörja färdigt. Det blev inte som jag hade tänkt. Jag har förvisso närt få drömmar och ambitioner men det är likväl drömmar och ambitioner. Jag såg fram emot att återuppta minisemestrar till Stockholm och göra barnovänliga saker. Jag såg fram emot att göra roliga barnkalas. Jag ville vara en snäll mamma som inte skäller på barnens kompisar. Jag ville sköta mitt jobb. Jag ville kunna fortsätta bjuda hem vänner med familjer på ett skönt prestigelöst sätt. Jag ville dricka gott vin. Men det passar inget vidare med en familj med sjukdomar och funktionsnedsättningar och ett ständigt stresspåslag. 

Vad jag ska göra istället vet jag inte än. Kanske vara en supermamma? Krasch.