en ovanligt vanlig morgon

I morse åkte två barn hemifrån för att gå i skolan för första gången på 17 veckor. Det blir inte heldag för båda då den ena ska till Ryhov klockan 11 men ändå, det är så nära det går komma. Och när vi smågnabbades vid frukosten kändes det nästan som om vi var en helt vanlig familj med helt vanliga problem, inte en som trasats sönder av de senaste årens slit och det senaste halvårets berg- och dalbana. Det var en märklig känsla.

På ett sätt har rummet som omslutit mig blivit större, fått mer rymd. Jag ser möblerna och väggarna och människorna klarare än när väggen var två centimeter från ansiktet. Jag kan vända mig om och se bakåt men också framåt. Jag ser alla som funnits där, både nya och gamla bekantskaper. Som har hört av sig och visat att de finns, som bett för oss, som gråtit med oss, som hjälpt oss med allt från pengar till trädgårdsarbete. Som har gett kloka råd. Som har hjälpt mig aktivera mitt utmattade barn på ett lagom sätt genom att öppna sina hem, sina semesterhus och låna ut hundar och marsvin. Som har anpassat sig för vår skull. Som fått bära lite för mycket. Som har tagit sig an att ha vår dotter hos sig trots att det numera genererar mer ansvar än det gjorde innan hennes diabetes. Jag förstår att det inte är lätt. Som jag kunnat skriva till klockan ett på natten för att få kloka råd och för att få höra det tryggaste som finns: du är inte ensam. Som inte vetat riktigt vad de ska säga men som ändå lyckats bekräftat att de sett. Jag är oerhört tacksam.

Jag räknar inte med någonting. Saker kommer fortsätta gå upp och ner. Men det är trots allt fantastiskt att det inte bara går ner.