barnfattigdom eller hur du retar upp en socialarbetare

Det var visst något program på TV igår. Ett program som handlade om att det inte finns någon barnfattigdom i Sverige eftersom Janne Josefsson inte kunde hitta en endaste 10-åring utan skor.

Jag tänker i och med det här inlägget inte teoretisera kring begreppet fattigdom, det får andra göra. Det är möjligt att ordet fattigdom enbart är förunnat människor i den fattigaste delen av världen. Om ni blir provocerade av ordet fattigdom så kan ni istället byta ut det mot "barn i familjer som lever under kraftigt begränsade ekonomiska förhållanden", ni gör som ni vill.

Min farfar gick utan skor till skolan när han var liten på 30-talet. Lyckligtvis har det hänt något med trygghetssystemet sedan dess. De allra flesta barn har skor. De allra flesta barn som behöver har glasögon också eftersom det finns ett bidrag att söka för det på socialen. Att säga att det inte finns fattiga barn i Sverige baserat på att man inte hittat någon som är skolös, någon som är hungrig eller något barn som vill ställa upp och skylta med sin skamliga fattigdom i TV är dock att göra det väldigt enkelt för sig. Det finns visst barn i Sverige som lider pga. fattigdom och det är vi socialarbetare som träffar dem i vårt arbete - varje dag. Jag pratar inte ens om de gömda flyktingbarnen. Eller mammorna som köar vid soppköket. Däremot kanske jag ska specificera vad jag pratar om.

Det finns barn som från sex års ålder har stenkoll på familjens ekonomi. På räkningar. På vad saker och ting kostar. Som tar på sig sina föräldrars ekonomiska oro och tillbringar dagarna med att ha ont i magen. Det finns barn som är påväg att vräkas. Som inte kan vara hos mamma nu på ett tag för hon har ingen el eftersom hon inte kunde betala elräkningen. Som får klädkassar från kommunen. Som får julklappar och julmat endast pga. att kyrkorna och andra välgörenhetsorganisationer ombesörjer dem med detta. Som får sluta med sin idrott för att det är för dyrt för familjen. Som vi skickar iväg på sommarläger för att de åtminstone under två veckor om året ska få någon form av miljöombyte. Som är hungriga. Jo, det finns det visst.

Det handlar inte om barn som är "bortskämda" och sura för att de inte har råd att åka på utlandssemester eller ha senaste mobilen. Dessa kommentarer får mig ärligt talat att vilja kräkas rakt ut, det är ett hån mot dessa barn att kalla dem bortskämda. Vad är ni för människor som gör det? Ni måste ha en skruv lös? Alternativt har inte träffat särskilt många fattiga barn där ni sitter i er trygga medelklass?

Däremot kan det naturligtvis finnas andra omständigheter hos föräldrarna. Så som missbruk. Psykisk sjukdom. Och så vidare. För mig spelar det ingen roll, frågan kvarstår. Det finns barn som lider av begränsade ekonomiska resurser. Eventuella pengar för att hjälpa dem oavsett om det är genom att familjen rent konkret får mer pengar eller om det gäller att behandla en förälder för ett missbruk så är det samma kassa. Det är soc-kassan. Och mig veterligen så har inte kommunerna fått några enorma summor skattepengar märkta "nu-ska-vi-få-slut-på-barnfattigdomen". Inte heller för att varje unge ska få växa upp utan en missbrukande förälder. Så varför fattiga barn bedöms vara en viktig grupp att go beserk på och göra narr av i TV vet jag faktiskt inte. Men det var ju uppenbarligen viktigt att frågan togs upp så ni inskränkta människor kan få fortsätta sprida er dynga om att det bara handlar om att alla 10-åringar vill ha en iphone.