jag - inte en sån där mamma väl?

Jag har funderat över om min blogg är en sån där mamma-som-klagar-över-föräldraskapet-på-ett-roligt-sätt-blogg. Är den det? Det vore så ledsamt.

Jag har fått lite överdos av den typen av bloggar. Mammor som liksom hävdar sin rätt att berätta för hela världen hur jobbiga deras barn är och hur jobbigt det är att vara förälder för det måste berättas eftersom ingen minsann talar om det. Vi ska förstå att vi inte är ensamma!

Så var det kanske förut att ingen talade om det. Med förut vet jag inte om jag menar att det verkligen var så för ett par år sedan innan Mama och bloggosfären eller om jag bara upplever att det var så för ett par år sedan eftersom det då var jag, som förstagångsförälder, hittade till de där bloggarna och hade behov av dem. Idag har jag inte det.

Idag blir jag nästan lite irriterad över hur neggiga föräldrar är i skrift. Över att vi aldrig kan säga att det bara är gulligt och mysigt på vår statusrad på facebook. Jag har en vän som liksom ursäktar sig att hon får sova om nätterna med sin bebis. Jag har en annan som aldrig pratar om hur härligt hon tycker det är att vara föräldraledig för det gör man liksom inte. Ska det vara så?

Alltså jag är ju inte dum i huvet. Det är en extrem period man är inne i som småbarnsförälder. Man är oftast trött, galet trött faktiskt, man är ofta sjuk eller tar hand om sjuka barn och det påverkar samtliga delar av livet och ens egen person. Jag förstår att det kan uppfattas som provocerande med föräldrar som trivs för bra med livet för då börjar man automatiskt ifrågasätta sig själv om man inte känner det sådär trivsamt jämt. Det borde man inte göra.

Istället borde man prata med sig själv och säga att ok, nu är det småbarnstiden. Det kommer vara ganska så tufft med sömnbrist, blöjbyten, ständigt mat på golvet, ständigt bajsluktande blöjor i soptunnan och en oerhörd inskränkning av sin egen person. Det kommer också vara att få följa små individer som lär sig om livet, som lär sig gå, prata, ta för sig, avvakta, som säger jättelustiga och roliga saker, som upplever allt för första gången, som är så lyckliga att ögonen lyser, som kramar om dig och säger "jag älskar dig mamma. Och jag älskar Fransesco Bernouli". Det är den tiden nu. Den har sina brister och sin charm och den kommer snart att vara över. Och jag har valt det här. Jag har valt mina barn och jag har därmed även valt den här tiden. Jag kanske skulle försöka att inte klaga över den eller läsa om andra människor som klagar över den varenda dag.

Så, är min blogg en sån där mamma-som-klagar-över-föräldraskapet-på-ett-roligt-sätt-blogg? Är den det? För i så fall måste jag nog tänka om.