I mitt arbete har jag stött på en del ungdomar.
Ungdomar som är glada, arga, ledsna, som är förorättade, tänjer lite på sanningen, modiga, dramaqueens, svikna av vuxenvärlden osv.
Om någon av dessa ungdomar skulle berätta för mig att de blivit våldtagna skulle det mycket till innan jag gick in och bedömde vad som faktiskt kunde ha tänkas hänt och inte hänt. Prata om det kan vi göra eftersom jag bedriver behandling. Själva utredandet överlämnar jag dock till polisen.
Av någon anledning bedrivs inte samma resonemang inom psykiatrin. Jag har aldrig arbetat inom psykiatrin och möjligen ska saker så som sjukdomstillstånd, psykoser och vanföreställningar tas i beaktande. Men ändå kvarstår faktum - varken vi eller personalen inom psykiatrin bedriver polisutredningar. Vi ska inte göra bedömningar om tillförlitlighet eller troliga skeenden eller lägga någon värdering i utsagor. Det ska polisen och våra rättsinstanser. Möjligen med hjälp av oss i vissa fall. Därför måste vi koppla in polisen för att våra klienter och patienter ska få en rättvis prövning vid misstanke om brott. Detta måste ju betecknas som någon form av grund inom våra yrken.
Att den personal som är satt att ta hand om mig väntar över två månader med att göra en polisanmälan om våldtäkt - när jag berättat att jag blivit våldtagen av en medpatient (!) är så sjukt kränkande att det finns inte.
För det kan väl inte vara så här det fungerar?
Att våra företrädare i alla frågor blir psykiatripersonalen så fort vi hamnar på rättspsyk? Är det så enkelt?
Det var nog bra att det här kom upp på bordet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar