"Självfallet finns det också en terapi i att göra sig till sitt eget förflutnas skapare och tillföra den ironi som gör fel och förödmjukelser acceptabla" - Nils Malmros
söndag 4 december 2011
snälla...
... förklara för mig nu igen varför industrifacken tycker att en löneförhöjning på 670 (!!) kr/månad är för lite.
2 kommentarer:
Madde
sa...
Därför att yrkandet utifrån att industriarbetarna skall få en löneförhöjning som blir en reallöneökning låg på cirka 960 kr. Att VI inte får den yrkade höjningen är inget kosntigt, det är förhandling men att få knappt 65 % av yrkad lön är inte ok. Dessutom är det så fiffigt upplagt att alla får inte de 670kr som du hänvisar till utan olika avtal har olika konsktruktioner vilket gör att genenrellt får all ut hälften, alltså en cirka 320kr (detta är också olika då 2,6% ger olika på olika avtal) Dessutom var 2,6 % på 13 månader vilket i ger en årstakt på cirka 2,4% vilket är rätt långt ifrån yrkade 3,7 %.
Nu uppfattar jag ett visst ifrågasättande i din bloggpost, det lät som om varför nöjer industriarbetaren sig inte med den summan då de ändå tjänar så bra. Jag kan själklart missuppfattat men sanningen är det snarare är så att de andra arbetstagarna skulle klösa ögonen ur industrin om vi la oss på ett så lågt märke, för det är precis vad det är, ett märke för resten av arbetsmarknaden.
Trots att vi verkar stå rätt långt ifrån varandra politiskt så måste jag tillägga att jag tycker du en fantastisk bloggare som många gånger "sätter huvudet på spiken" (för att använda ett gammalt avlagt uttryck:)
Jag trodde väl att du eller fröken J skulle nappa ;)
Jo det är faktiskt ett ifrågasättande. Rent teoretiskt förstår jag att det är ett oklokt sådant, vi arbetare ska väl inte diskutera lön OSS emellan, det finns ju många andra yrkeskategorier man kan ifrågasätta. Och högre löner torde i grunden vara något som gynnar fler än folket inom industrin. Ditt tillrättavisande gör ju dessutom att det inte ens handlar om 700 kronor.
Men. Det faktiskt något med lönerna inom den mansdominerade industrin som får mig att uppröras. Kanske av feministiska? (hoppashoppas!) men främst av privata skäl säkert eftersom jag tillhör släktet kvinna inom vårdsektorn som knappast skulle kunna drömma om en löneförhöjning på 700 spänn, trots åren på högskolan. Vi tanter som går här sliter vi med, ofta för rätt dåliga löner. Jag tänker på alla människor jag haft med mig hem, gamla som knappt kan gå men som ändå ska klara sig hemma, barn som stannat kvar i huvudet in på småtimmarna för att jag varit orolig, utskällningar man fått rakt upp i ansiktet. Det handlar om ett ansvar som knappast syns i lönekuvertet och jag tycker det är frustrerande att tillverkning av materiella ting ständigt prioriteras högre än människovård. Föga förvånande visserligen men frustrerande. Vi har väl dåliga fack eller så är vi så lama att vi inte kan ställa några krav. För egentligen kan jag ju inte beklaga mig heller, det är ett val. Jag hade uppenbarligen haft samma lön om jag valt industrin framför högskolan (åtminstone på en del ställen) men jag kanske inte hade trivts lika bra. Jag får intellektuell stimulans och flextid, så är det faktiskt och det är visserligen inte så dåligt det heller.
2 kommentarer:
Därför att yrkandet utifrån att industriarbetarna skall få en löneförhöjning som blir en reallöneökning låg på cirka 960 kr. Att VI inte får den yrkade höjningen är inget kosntigt, det är förhandling men att få knappt 65 % av yrkad lön är inte ok. Dessutom är det så fiffigt upplagt att alla får inte de 670kr som du hänvisar till utan olika avtal har olika konsktruktioner vilket gör att genenrellt får all ut hälften, alltså en cirka 320kr (detta är också olika då 2,6% ger olika på olika avtal) Dessutom var 2,6 % på 13 månader vilket i ger en årstakt på cirka 2,4% vilket är rätt långt ifrån yrkade 3,7 %.
Nu uppfattar jag ett visst ifrågasättande i din bloggpost, det lät som om varför nöjer industriarbetaren sig inte med den summan då de ändå tjänar så bra. Jag kan själklart missuppfattat men sanningen är det snarare är så att de andra arbetstagarna skulle klösa ögonen ur industrin om vi la oss på ett så lågt märke, för det är precis vad det är, ett märke för resten av arbetsmarknaden.
Trots att vi verkar stå rätt långt ifrån varandra politiskt så måste jag tillägga att jag tycker du en fantastisk bloggare som många gånger "sätter huvudet på spiken" (för att använda ett gammalt avlagt uttryck:)
Jag trodde väl att du eller fröken J skulle nappa ;)
Jo det är faktiskt ett ifrågasättande. Rent teoretiskt förstår jag att det är ett oklokt sådant, vi arbetare ska väl inte diskutera lön OSS emellan, det finns ju många andra yrkeskategorier man kan ifrågasätta. Och högre löner torde i grunden vara något som gynnar fler än folket inom industrin. Ditt tillrättavisande gör ju dessutom att det inte ens handlar om 700 kronor.
Men. Det faktiskt något med lönerna inom den mansdominerade industrin som får mig att uppröras. Kanske av feministiska? (hoppashoppas!) men främst av privata skäl säkert eftersom jag tillhör släktet kvinna inom vårdsektorn som knappast skulle kunna drömma om en löneförhöjning på 700 spänn, trots åren på högskolan. Vi tanter som går här sliter vi med, ofta för rätt dåliga löner. Jag tänker på alla människor jag haft med mig hem, gamla som knappt kan gå men som ändå ska klara sig hemma, barn som stannat kvar i huvudet in på småtimmarna för att jag varit orolig, utskällningar man fått rakt upp i ansiktet. Det handlar om ett ansvar som knappast syns i lönekuvertet och jag tycker det är frustrerande att tillverkning av materiella ting ständigt prioriteras högre än människovård. Föga förvånande visserligen men frustrerande. Vi har väl dåliga fack eller så är vi så lama att vi inte kan ställa några krav. För egentligen kan jag ju inte beklaga mig heller, det är ett val. Jag hade uppenbarligen haft samma lön om jag valt industrin framför högskolan (åtminstone på en del ställen) men jag kanske inte hade trivts lika bra. Jag får intellektuell stimulans och flextid, så är det faktiskt och det är visserligen inte så dåligt det heller.
Skicka en kommentar