att bli en del av massan

Min son har idag varit helt uppfylld av det faktum att något annat barn sagt att han är kär i en tjej som han brukar leka med på förskolan. Jag förstod ganska snart att Theo inte hade vetat hur han skulle respondera på denna kommentar. Han fattade att det inte skulle vara något bra om han nu skulle vara kär i Siri men han fattade inte varför. Han vidhåller istället för mig att han är kär i sin kompis Dante (och jag fasar för den dagen då något annat barn kommer berätta hur det ligger till med den saken, att killar inte kan va kära i killar).

Alltså jag blir så jävla trött. Varför kan inte min son på 4 år få ha en tjejkompis utan att det ska ska kommenteras av någon upplyst 5- eller 6-åring? Varför kan inte barn bara få vara barn? Fria, omedvetna, sanna mot sig själva? Jag menar, nästa chans att få vara det är ju när de är typ.. 30? 50? Beroende på mognad.

Jag tittar på min son och nånting gör ont. Han kommer inte få vara som han är länge till. Han ska stötas och blötas mot samhällets kalla sten och lära sig den hårda vägen vad han får och inte får göra/känna/tycka. Ibland tänker jag att jag kanske skulle göra honom en tjänst om jag berättade: Theo, killar brukar leka med killar och tjejer med tjejer. Killar leker lite hårdare än tjejer och om du någon gång blir ledsen eller rädd bör du inte visa det. Killar brukar inte ha Mimmi-skor. Killar och tjejer bör inte leka för då kan någon tro att ni är kära och det är ingen bra grej att bli förrän man blir större och helst cool för de ocoola gör rätt i att inte bli kära alls eftersom ingen ändå vill ha dem. Istället säger jag något upphetsat:

- Det finns alltid folk som tycker saker om det man gör, du ska inte bry dig om dem! Om du tycker om att leka med Siri ska du göra det, strunta i vad andra tycker!

För så måste det väl vara???