beroende

Min mobil dog en kväll.

Och visst borde det väl då rimligen infinna sig någon känsla av att åh, nu kanske jag kan få mer kvalitetstid med alla och mig själv och göra sånt som egentligen är livet men som jag aldrig hinner för att min telefon tar så mycket tid av facebookande, sms:ande, fotande, bloggande, läsande, spaltande av viktiga saker i anteckningsboken osv osv.

Tre timmar senare hade jag läst varenda tidning som låg på bordet samt kollat mer på tv än jag gjort sammanlagt den senaste veckan och konstaterat att det var bara skit. Jag hade ringt 0 människor, jag hade gjort 0 saker av de jag har på min att-göra-lista och jag var djupt missnöjd med att känna mig utanför en massa sammanhang som är min vardag.

Ett dygn senare var jag ännu mer missnöjd över att ingen snickare eller personal från badhuset som kan tänkas ha en reservplats för Theo på simskolan kunde få tag på mig, att jag inte hade lyckats slänga iväg det där ska-vi-promenera-ikväll-sms:et som är en förutsättning för att det verkligen ska bli av ett par timmar senare och inte lyckats betala handpenningen på mina glasögon eftersom jag inte hade någon möjlighet att föra över pengar där i affären, så som jag brukar göra, eftersom jag inte plötsligt blivit en mer planerande förutseende människa som gör sådant hemma på bara 24 timmar.

Ovanstående leder mig till följande korrigering: Jag vill inte vara bortkopplad. Jag vill inte sitta i ett hus i skogen och inte ha några sociala behov vilket jag tidigare på allvar trott. Jag vill fortfarande hävda att de som är lyckligast är de som inte behöver lägga ut varje steg de (eller snarare deras barn) tar på instagram och facebook men jag tror inte att man per automatik blir lyckligare av att inte finnas där alls. Så jag erkänner - jag är hooked. Och det är ok.