grattis!

Idag fyller jag 33 år. Nu är jag visserligen ganska krävande överlag vad gäller min födelsedag, oavsett om jag fyller jämnt eller inte. Men det är ju egentligen inte så mycket att fira att man fyller 33. Så istället tänkte jag fira en annan sak, nämligen 20 år som feminist.

20. Jävla. År. 

Och jag har aldrig gjort något uppehåll. Det ni!

Däremot har jag den senaste tiden funderat över vad jag är för typ av feminist. Jag har nämligen noterat att jag inte bryr mig om vissa frågor längre, jag blir snarare nästan provocerad av att de fortfarande diskuteras. Som det här med att tydligen ALLA kallar tjejer för gulliga och killar för tuffa. Det gör vi inte, det är min uppfattning. Ingen jag känner som tillhör min generation iallafall och det är faktiskt vi som uppfostrar nästa generation, inte våra mammor. Likaså det här med kläder och leksaker: vem bryr sig? Om föräldrarna eller ungen nu tycker det är så fint med rosa tyll så vafan. Skitsamma. Jag kommenterar ofta barns kläder som en isbrytare, både killars och tjejers. Jag uppfattar att min son fått ta emot många kommentarer om sitt utseende och jag förstår inte alls bilden att vi bara skulle göra tjejer utseendefixerade. Jag tror att vi gör alla barn utseendefixerade.

Porr tycker jag oxå är fullständigt ointressant att diskutera. Jag är iallafall inte kvinnan att sätta mig över andra kvinnor och säga att de gör fel livsval. 

Jag har försökt komma på varför vissa typiska feministfrågor gör mig så irriterad och loj. Jag har tre teorier: antingen har jag gått från vänsterfeminist till liberalfeminist utan att ha sagt ord på det för mig själv ännu eller så är jag så förbenat feministiskt intellektuell att jag måste ha mer motstånd än bara "kvinnor är objekt"-tugget eller så är den här frågan för mig som ett par utsvängda jeans är för en 70-talist; det blev för mycket. Och du kommer aldrig kunna bära dem igen.

Men jag ska inte bara gnälla. Jag ska berätta vad jag faktiskt bryr mig om: handlingsutrymme. Att killar inte får gråta och prata om känslor (vilket jag faktiskt tror har en koppling till att självmordsfrekvensen bland män är högre än bland kvinnor), att män fortfarande kan välja bort föräldraansvar utan att någon blir särskilt förvånad eller ledsen, en del blir rentav glada (sällan barnet), att unga killars status mäts i hur rutten deras kvinnosyn är, att "vanliga" killar begår våldtäkter. Jag bryr mig oxå väldigt mycket om min lön och mina möjligheter att få de bra jobben inom min bransch i förhållande till mina peniskollegor.

Oavsett vart jag befinner mig på feministstegen idag - grattis miss orbison! Till 20 härliga år som feminist där både porrtidningsbränning, C-uppsats om pappors föräldraledighet, fittfakta- och kukkunskaps-information till tonåringar och småbarnsföräldrar samt deltagande i en antologi om fejkade orgasmer ingått. Bra jobbat och keep up the good work!