Jag tycker egentligen att jag är en ganska liberal person. Homos, transvestiter, ensamstående, skaffa barn ni, det är er rätt.
Jag har väl någon gång haft mina tvivel kring varför människor ska åta sig detta ansvar för ett barn ensamma men sen tänkt att herregud, med tanke på alla utredningar de måste genomgå och med tanke på den omfattande process och det stora beslut det faktiskt är att skaffa barn när det inte funkar på naturlig väg så har nog de som gör det täckt upp på alla möjliga och omöjliga sätt. Med exempelvis stödpersoner i sitt eget nätverk. Plus att vadå, det finns många ensamstående föräldrar.
Jag har också hållit rättighetsfanan högt. Hur kan vi, när tekniken finns, neka vissa människor den pga t.ex. sexuell läggning? Varför skulle en flata vara en sämre förälder? Så dumt.
En annan aspekt som varit viktig för mig är just vikten av att få skaffa barn. Man ska inte förminska den driften. Eller vad det nu är för något. För oss som det gått lätt för har det kanske aldrig blivit en stor fråga. Men för de som stöter på bekymmer blir det nog den viktigaste frågan i livet. Att leva ofrivilligt barnlös. Vi som enbart sett det i vår närhet har kanske fått en vag aning om känslan. Och jag kan säga direkt att jag inte skulle vilja leva med den. Jag har till och med i omgångar av mitt liv övervägt att bli äggdonator för att kunna bidra till att någon mer kanske kan få sin önskan om barn uppfylld.
Kanske var det därför det var så jobbigt att lyssna på radion i morse som handlade om ett vägledande fall beträffande ett ofrivilligt barnlöst par.
Jag missade bakgrunden.
Jag är säker på att det var en ömmande historia och ett speciellt fall.
Men när jag hörde den 46-åriga kvinnan på radion strida för en förhöjd ålder (nuvarande är 45) att få inseminera för att hon och hennes man har ju trappat ner på karriären och utelivet och skulle bli jättebra föräldrar så fick jag ändå ett litet sting i magen. För jag tänkte, hör och häpna, är barn verkligen allas rättighet hela tiden bara för att tekniken numera klarar mer än våra kvinnokroppar?
Jag tänkte på mina argument kring lämplighet och diskriminering. De torde gälla även henne. Jag tänkte att en sann liberal låter människor göra de val och prioriteringar de vill även om det innebär att skaffa barn vid 55. (För någonstans hamnar jag ju direkt i att antingen har vi en åldersgräns eller inte för höjer vi till 50 kommer det alltid finnas ett behjärtansvärt fall med en 51-årig mamma osv.).
Men vart landar annars mina argument att föräldrar inte får vara för gamla? Är det det där tugget om naturen? För lite så är det ju, förhöjda risker för barnet, klimakteriet, det är "inte naturligt" med gamla mammor även om tekniken nu hittat ett sätt att erbjuda kvinnor som i teorin är för gamla hjälp att bli gravida.
"Hur kan vi, när tekniken finns, neka vissa människor den".
Och det där med barnets bästa som vi alltid ska göra anspråk på oavsett vilken sida vi står på. Tja. Vad ska jag säga. För jag tycker det är taskigt mot ett barn att frånta hen tid att leva med sina föräldrar. Att frånta hen möjligheten till det nätverk som kommer med mor- och farföräldrar i en ålder då de fortfarande kan leka. Även om vi idag jobbar väldigt hårt på att minimera barnens nätverk i form av mor- och farföräldrar ändå.
"Med tanke på alla utredningar de måste genomgå och med tanke på den omfattande process och det stora beslut det faktiskt är att skaffa barn när det inte funkar på naturlig väg så har nog de som gör det täckt upp på alla möjliga och omöjliga sätt".
Ni ser, jag är kluven. Jag är moraltant. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, det är så barnsligt enkelt att vara liberal. Men nu är jag visst inte det så då får jag väl avsäga mig mitt medlemsskap i RFSU och börja gå under epitetet "åldersrasist" istället. Och inte ett ord om männen genom hela inlägget så jag är ju inte feminist heller.
Huva så dåligt!
4 kommentarer:
Hur ser du som liberal på att neka polygamister gifta sig och i förlängningen att skaffa barn?
Välskrivet och bra inlägg, för övrigt!
Bakgrunden var att man bara får ha ett befruktat ägg nedfruset i fem år. Paret hade missat den gränsen, bett om uppskov i tremånader eftersom kvinnan passerat 45, men fått nej. Anledningen till att de hade väntat var att de hade adopterat två barn under tiden och behövde vänta på att barnen skulle få anknytning till familjen.
Var också kluven. Visst får folk skaffa barn om de vill, men fattar ju att socialstyrlesen måste dra sin gräns någonstans och att de i rättssäkerhetens namn sedan inte kan rucka på den hur som helst.
Bra med lite förtydligande Tomas! Jo visst var det ett ömmande fall. Läste nyligen om par som åker utomlands för att insemineras när de är i 60-årsåldern men någon större efterfrågan kanske det inte finns?
Tack Peter! Jag fick anledning att tänka mkt på detta i samband med en motion på RFSU-kongressen för ett par år sedan. Och jag måste säga att jag inte är vidare liberal när det kommer till att barn ska ha flera vårdnadshavare heller av en anledning: saker jag ser i mitt jobb. Vårdnadshavare har redan idag mkt makt över sina barns väl och ve - såklart, men min bestämda uppfattning är att vi inte behöver fler vuxna med rättigheter kring barn. Tänk hur sådana konflikter skulle se ut.. Många vuxna kring barn är ju dock bra men man måste inte va vårdnadshavare för att vara viktig. Men visst, jag kanske är gammalmodig och kan säkert vänja mig vid annat.
Skicka en kommentar