något som kommer igen

Sitter och tittar i Theos första skolkatalog.

Mitt eget barn.
Mina vänners barn.
Klienter.
Kommer på mig själv med att säga "men herregud så söt han/hon är!" om precis varenda en av dessa ungar. Det blir ju nåt speciellt med alla dessa små människor man lär känna. Det är inte som en massa av skrikiga barn utan det är ju Astrid eller Olle och man tycker ju om dem förvånansvärt mycket.

Sen bläddrar jag igenom personalen; gamla klasskamrater, gamla lärare, jobbar han kvar, jaså träffades de på jobbet, undrar vem av dessa kvinnliga pedagoger med glasögon som kom på att det var crazy att krypa in i ett tält med halva kroppen under skolfotot, undrar om de har med sig ombyte till skolan eftersom de har olika kläder på alla kort, tas de inte under en och samma dag?

Vid det här laget har doften av nytryckt skolkatalog även börjat trigga igång minnen från förr.

Skolkatalogen.

Att bläddra i skolkatalogen var en sådan omfattande syssla att när vi gjorde listor på vad vi skulle göra när vi lekte kunde "titta i skolkatalogen" vara en punkt jämte "bygga på kojan" och "titta på film".

Mitt eget hår, andras hår, någon som skrattade hysteriskt när kameran klickade till och förevigades som en ren galning som vi kunde skratta åt. De snygga killarna som jag aldrig skulle komma på tanken att närma mig i det verkliga livet men för att glo ogenerat i skolkatalogen fanns ju inga hinder. Undrar vem av dessa osäkra finniga, hårfärgande tonåringar som kom på att det var crazy att ligga i klasskompisarnas knä istället för att stå under skolfotot.

Jag konstaterar att detta är början på en rolig skolkatalogstid för min son. Eller. Kanske för mig..?