att fortfarande se saker ur sina barnögon

När jag var 6 år opererade jag hälsenorna och fick därför under ganska många veckor åka taxi till förskolan då det inte var möjligt för min familj att ta mig med gipsade ben dit på annat sätt. Detta är det första tillfället jag minns då jag var utelämnad till någon för mig okänd vuxen utan att mamma eller pappa var med. (Jag vet att det de facto inte var första gången eftersom jag var brudtärna eller näbb eller vad det nu heter på ett bröllop i Tyskland när jag var 2-3 år. Släktingar, för mig totalt okända, som tog med mig på fotografering under någon timme utan mina föräldrar och jag var fullständigt rödgråten och förstörde alla bröllopskort. Min mamma har än idag dåligt samvete stackarn. Jag tror dock jag klarade den prövningen fint).

Jag minns att jag hade ett tämligen enkelt bedömningsinstrument för huruvida jag skulle kunna känna mig trygg i taxibilen eller inte; det berodde på om chauffören hade skägg. Skägg - fullständigt trygg, mustasch - helt ok, renrakad - lite läskigt. En dag hade en av de renrakade låtit odla en mustasch och jag minns hur min känsla av trygghet växta väsentligt den morgonen. 

När jag för en tid sedan fick anledning att skapa mig en uppfattning om en person jag enbart hört om men aldrig träffat märkte jag hur denna gamla teori slog till igen. Mannen fyllde mig nämligen med en känsla av att vara en riktigt hyvens prick, supertrevlig, superredig, inga skelett i garderoben där inte. Mannen hade nämligen skägg. Och trots att jag idag kan se tillbaka på 10 års socialt arbete där jag jobbat med att skapa mig en uppfattning om människor, att skapa relation med människor, att förstå människors tankar och känslor bakom handlande osv så förstod jag att i den stunden jag träffade den skäggburne mannen gällde enbart mitt urgamla, kanske inte lika tillitsfulla instrument om skägget. Är det inte lustigt.